– Vi är ett gäng konstnärer som mestadels gör deltagande scenkonst av olika slag. Vi startade som en redaktion 2008 då vi grundade den queerfeministiska konsttidskriften Ful och bland annat var först ut i Sverige med att använda pronomenet hen genomgripande i alla texter. Vi arbetar med analys, teori och kunskapsbildning via konst med queerfeministiska idéer och tankar och postkolonial estetik som grund.

Vilka dans- och musikstilar möter publiken i föreställningen ”Baba Karam – genom Jamileh och Khordadian”?

– Främst vår tolkning av den populära iranska dansstilen baba karam som syns runt om i världen på hemmafester, klubbar och scener. Det är en flörtig och lekfull dans som använder sig av maskulina drag på ett sätt som vi tycker är spännande. Musiken är en svängig blandning av både samtida och mer traditionell musik från västra Asien – persisk, kurdisk, arabisk och indisk klubbmusik. Och disco, Bollywood och dabke till exempel. Vi vill hylla två giganter som inspirerat miljontals människor i hela världen att dansa baba karam, nämligen de två helt fantastiska iranskamerikanska koreograferna Jamileh och Mohammad Khordadian. Kolla in dem på Youtube!

I föreställningen vävs ­dokumentära och personliga historier om dansminnen in. Vilken typ av berättelser?

– Vi har frågat personer som lever i exil/diaspora om de har ett minne av en livsavgörande händelse som på något sätt är förknippad med dans. Det visade sig att dans verkligen betyder mycket för många människor. Ibland är den ens enda möjlighet att kunna känna sig fri. Som en av rösterna säger: ”Även om du inte kan vara dig själv på gatan så kan du vara dig själv på dansgolvet”. Berättelserna i föreställningen tar oss från hemliga queerfester på innegårdar i Damaskus till gogo-dans i Tarzan-kjol på den historiska queerklubben Touch i Göteborg och en scenskola i Kurdistan.