Jomen, alltså … Ibland är svensk kultur kanske inte så väldigt snygg. Rattarattara.
Och som 80-talist var man inte bortskämd med barnprogram, Rulle (en figur som Melander gjorde i tv-programmet ”Nöjesmassakern”) var ju kanon. Jag tror inte jag gör om misstaget jag gjorde med Narnia, jag ser inte om Rulle. Humor är färskvara, man lär sig med åren och samhället utvecklas. 
Sven Melander förstod det. 


Grejen med ”Sällskapsresan” är ju att ”alla” såg. Nu bodde inte alla dagens svenskar i Sverige då och en del var inte ens födda, men filmer som ger gemensamma referenser spelar roll.
Jag tror att Sven Melander förstod det också.

För detta med att han kavlade upp ärmarna och läste lusen av alla brölande gubbslem som hade mage att ge sig på Zara Larsson under Metoo ger oändligt mycket större följdverkningar än om nån sur feminist som jag gör det.

Sven Melander förstod också det. Varför jag är sur alltså. 


”Inte fan är det Zara Larsson som är problemet, det är ju vi!” röt han i ett Youtubeklipp som borde gå på repeat i SVT.


Det uppseendeväckande är att inte fler gjorde som Sven Melander. 

Givetvis borde Sven Melanders runa fyllas av revyer, musikaler, röster från kollegor och klipp från hans tid i tv-rutan. Men i egenskap av folkkär, lite som en gammal polare eller kanske en schysst morbror, så kunde han nå alla dem som garvat åt Berra och Steve med Lloyden. Och han använde sin ställning då han valde att resa sig ur solstolen och faktiskt ställa sig intill alla de kvinnor som fått nog av övergrepp, våld och diskriminering.



För detta är vi väldigt många sura kvinnor som kommer att älska dig för alltid, Sven Melander. Det hade behövts fler sådana som dig. 



Vila i frid.