Ungdomarna i ”Yani” går sista terminen i årskurs 9, när kompisen Amir får ett utvisningsbesked. Varför kändes det här viktigt att berätta om?
– För att jag personligen känner barn och ungdomar som fått ett utvisningsbesked och samtidigt ungdomar som blir superlyckliga när de får veta att de fått uppehållstillstånd. Det har varit en del av min vardag. Och nu under den senaste tiden har vi tyvärr sett hur vi behandlar flyktingar olika beroende på var de kommer ifrån. Det är inte bara siffror vi pratar om, det är människor precis som jag och du. I en tid då avhumaniseringen gått för långt önskar jag att vi stannar upp och ser människan, gör vi det tror jag att vi inser hur privilegierade vi är och att det minsta vi kan göra är att stötta så gott vi kan.
Boken är humoristisk och lättsam, men har också flera inslag av samhällskritik. Vilka frågor har du velat väva in?
– Jag ville skildra ungdomslivet i förorten och utgick från mina erfarenheter, mina klasskamrater, mina bröder och alla ungdomar jag träffat i förorten. Att den blev samhällskritisk beror nog på att det är en del av vår vardag, även om det ibland är omedvetet. Nu i efterhand skulle jag säga att jag försökt lyfta upp klasskillnader, migration, utan- och mellanförskap.
– Ett exempel är när huvudpersonen Rayan skriver ett brev till Zlatan kort efter att han fått veta att hans vän fått ett utvisningsbesked. I brevet frågar han Zlatan varför han satt ribban så högt, han vet att han måste prestera för att bli accepterad, samtidigt känner han att han inte kan leva upp till det. Och han ställer frågorna ”Kände du dig svensk när du spelade i Sverigetröjan?” Huvudpersonen undrar även om han själv kommer bli utvisad, trots att han är född på Huddinge sjukhus. Det här brevet sammanfattar ganska mycket självbilden och känslan många unga personer i förorten har. Hur mycket man än försöker kommer man aldrig ses som svensk.
Romanen landar mitt i en valrörelse som mycket kommit att handla om gängkriminalitet och ”orten”. Vilket budskap vill du förmedla?
– Det är sorgligt att se och höra politiker som än en gång pratar om den ”svagaste” gruppen och lägger allt ansvar på ”invandrarna och orten.” Det pratas om invandrare, men sällan om den breda fattigdomen. Eller klassklyftorna och rasismen som ökar, vilka är en del av roten till problemen.
– En del personer har sagt till mig att det är skönt att jag visar en annan bild av förorten. För mig har det aldrig handlat om en annan bild. Jag har bara återberättat min bild av orten och min verklighet.
