– Jag var förvånad över det, men också glad över att få bli den första att sätta upp den här pjäsen för en svensk publik, säger regissören Anja Suša när vi ses i en paus mellan repetitionerna.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Dramatikern Jean-Luc Lagarce skrev pjäsen när han själv var på väg att dö av aids, vilket han gjorde 1995, 38 år gammal. Han fick aldrig möjligheten att se det eftermäle som pjäsen skapade. Men han är mer aktuell än på länge – inom några månader når nämligen filmen It’s just the end of the world biograferna i Sverige, baserad på samma manus.. Att pjäsen överlevt den era då aidsepidemin tog så många liv i västvärlden beror enligt Anja Suša på att den avbildar en dysfunktionell familjesituation som så många kan känna igen sig i.
– De talar hela tiden men kan aldrig uttrycka vilka de är eller vad de vill. Särskilt i den här sortens övre medelklassfamilj som skildras kan utrymmet för vad som får sägas vara ganska trångt, säger Anja Suša. Hon tolkar pjäsen genom filosofen Ludwig Wittgenstein, som hävdat att språket både kan användas som ett sätt att kommunicera, och som ett redskap för att låta bli.
– Men det är inte så enkelt som att Luis familjemedlemmar inte vill lyssna på honom. De är alla oförmögna att kommunicera ärligt, åtminstone med ord.
– Dessutom har de inte samma livsstil och representerar olika värden i samhället, som står i motsättning till varandra. Louis konstnärliga språk krockar med det vardagliga småpratet, och symboliserar samtidigt motsättningen mellan konst och verklighet.
Relation mellan ord och utrymme
På scenen, med en avskalad, limegrön vägg som fond, håller brodern Antoine (Logi Tulinius) med ena handen upp sin hustru Catherine (Moa Silén) som en sköld och låter henne sköta konversationen om deras gemensamma barn med ett onaturligt leende fastklistrat vi läpparna, samtidigt som lillasyster Suzanne (Elisabeth Wernesjö) håller en annan monolog.
– Jag och skådespelarna arbetar mycket med skillnaden mellan det som sägs och karaktärernas kroppsspråk på scenen, relationen mellan orden och utrymmet mellan deras kroppar i utrymmet.
Om den svenska ensemblen har Anja Suša bara gott att säga, även om de samarbetar med olika språk som grund.
– De förstod mycket snabbt pjäsens natur och det gemensamma äventyr som vi har gett oss in i de senaste två-tre månaderna.
Hon har tidigare gjort uppsättningar på Backateatern i Göteborg och Helsingborgs stadsteater. När hon fick frågan från Uppsala att göra en uppsättning även här, var Inte hela världen det stycke som först dök upp i medvetandet.
Problem med teaterklimatet
Anja Suša, som är baserad i Belgrad och ledde teatern Dusko Radovic i tio års tid, säger att klimatet för teatern i många östeuropeiska länder drabbas av den korruption som äger rum i samband med val och maktskiften – då hela ledningar ibland byts ut. Men teatern har problem i hela västvärlden; ett nyliberalt tänkande har lett till ett behov av ständiga kassasuccéer och krav på regissörer att satsa på säkra kort. Det leder till ett klimat där förnyelse och experiment blir allt svårare, tycker Anja Suša. Svensk teater är en del av den trenden, men har också styrkor.
– Det finns en god ambition att nå publik inte bara i storstäderna, och att sprida den brett till många grupper, vilket jag uppskattar. Det finns också många bra och relevanta institutioner i hela landet, med hög artistisk kvalitet.
Så speciell är däremot inte den svenska teaterpubliken, menar hon.
– Samma drag går igen inom hela den europeiska teaterpubliken. Teatern har en publik av främst åldrande kvinnor, och den blir äldre och äldre. Det gäller i hela Europa.
