Wes Anderson är tillbaka med ”Isle of Dogs”, hans andra stop motion-animation med djur i huvudrollerna. Han tar oss till Megasaki, en japansk framtidsstad där borgmästare Kobayashi förvisat alla hundar till en soptippsö. Det officiella skälet är att hundinfluensa riskerar att drabba människor men den mäktiga dynastin Kobayashi har sedan århundraden ett ont öga till jyckar och sprider framgångsrikt antihundpropaganda så fort tillfälle ges. Ett öde värre än exil lurar runt hörnet (nästa valrörelse) för människans bästa vän.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Som ofta i Wes Andersons filmer är vuxenvärlden korrupt, feg och kall, det är de unga som visar mod och äkta känslor. Kobayashis brorson Akira ger sig den på att få tillbaka sin trofasta Spots. På de fyrbentas sida står även en redig skoltidningsredaktion.
Vid Berlins filmfestival fick Wes Anderson pris för bästa regi. Amerikanen är älskad men definitivt inte av alla. Hans patenterade mix av extremt smakfullt och lätt excentriskt står många upp i halsen. För egen del har jag dock förtrollats av allt från hotellspring i alpmiljö till ubåtsbesättningar i sotarmössa och indiska tågresor där kolonialhattar verkar ha packats ned i de retrotjusiga (Louis Vuitton-designade) resväskorna. Under den välpolerade ytan (ofta ett mästerverk i sin egen rätt) har det funnits så väl vemod som något absurt och mänskligt.
Det är svårt att förstå hur ”Isle of Dogs” kunnat bli så förutsägbar, omodern och långtråkig. Filmen åker slalom mellan politiska och kulturella frågor och klatschar lite käckt med rumpan mot hatpropaganda, underordning, interneringsläger, korruption och konspirationsteorier samtidigt som det är en trött familjekomedi med meningslös dialog och skämt vi hört förut. Lite intressant, men nedslående, är insikten om att även animerade hundar av honkön känner sig tvingade att bemöta och dementera närgångna påståenden om vem de ”gjort det” med.
Visst är flera av vovvarna urmysiga, som Oracle, som lärt sig se på tv och kan leverera både väderleksprognoser och nyhetsuppdateringar men som lika lätt fastnar i hjärndöda lekprogram. Som alltid hos Anderson är vissa scenbyggen otroligt vackra, men jag vill oftast klippa bort karaktärerna ur dem.
Kritik har riktats mot Anderson och hans lätt skruvade fantasi-Japan. Sumobrottare, kabukiteater, Kurosawa-referenser och Hokusais berömda våg flyter förbi men bara som utsmyckning. Är det en hommage eller appropriering? En subjektiv bedömning. Att plocka bitar från olika sammanhang och sy ihop dem till en egen värld är hur som helst en väl beprövad arbetsmetod för Wes Anderson.
Jag ställer mig ändå frågande till ett par av Andersons val. Dels att Tracy, en utbytesstudent från Cleveland, verkar vara den enda som kan få de japanska skoltidningskollegorna att inse att det ligger en hund begraven i borgmästare Kobayashis skrämselpropaganda. Dels att haiku verkar roa Anderson till den milda grad att han låter framföra flera dikter på versmåttet på ett sätt som verkar driva med den korthuggna formen. Hade ”Isle of Dogs” känts mindre tom så hade kanske valen känts mindre spekulativa.
