Tre dagar före premiären för Det vita folket, Lisa Aschans dystopiska skildring av ett underjordiskt människoförvar, meddelar regeringen att de kraftigt skärper asylreglerna. Och precis som i Aschans film smälls dörren inte igen av en rakad wannabe-Führer, utan av en gråtmild kvinna i hästsvans. Verkligheten har sorgligt nog gjort filmens inledningsord – ”Sverige 2015” – överflödiga.
Aschan har själv tillbringat tid på de svenska anläggningar där rymningsbenägna flyktingar väntar på utvisning. Där lärde hon sig bland annat byråkratlingon – ”avvänta”, ”avviken”, ”verkställas” – som hjälper personalen att prata känslobefriat om människors elände. Denna gång är dock rollerna omvända: personalen är mångkulturell och fångarna ljushyade, för att underlätta publikens medkänsla. Som Lisa Aschan berättar i en intervju: ”Jag tänker att människor generellt gillar blonda människor bättre.”
Det vita folket handlar om makt, men det är den gamla repressiva ”1984”-makten snarare än det nya, sofistikerade förtryck som bygger på frihet och självdisciplin. För många flyktingar, som fortfarande lever i en värld av passkontroller och fängelsegaller, är själlös, postmodern konsumerism är en utopi. Denna maktanalys känns både retro och uppfriskande i havet av Noah Baumbach-filmer om de urbana medelklasslivens futtighet. Samtidigt som byråkratin känns modernt mjuk med yogaövningar, persiska mattor och lustiga serierutor ovanför personalkopiatorn.
Jag älskade Aschans debut Apflickorna (2011), och jag satt redo att krama ihjäl även Det vita folket. Hon kallar själv filmen för ett ”rymdepos”, och båda leden i ordet antyder storskalighet, volym. Vilket förstås går att framkalla även i ett trångt, underjordiskt bergsvalv. Men då måste det universum som aldrig visas ändå byggas upp, så att det kan uttryckas subtilt i små detaljer i den lilla skärva av ekosystemet som vi får se.
Tyvärr är filmen klaustrofobisk även i denna bemärkelse. Visst befinner vi oss uttryckligen i samtidens Sverige, men det känns som retorik. Karaktärerna verkar nämligen inte vilja ut, och flyktförsöken liknar ett trött skådespel mellan intagna och vakter. Kanske säger det något om situationen på ett förvar, men detta gör att spänningsmomenten inte griper tag. Inspirationen har hämtats i genrefilmer som Alien, med en rå, krypande undergångskänsla av dova bergsmuller, blinkande lampor och fladdrande silhuetter, och lyxigt både foto och musik. Men dramatiken – och rymden – saknas.
