Syskonen Billy, Ruth och Daniel lever i en intellektuell familj där rappa repliker och högljudda intellektuella diskussioner är norm. Den döve sonen Billy uppfostras som om även han är hörande. Han talar hjälpligt, och läser på läppar. Allt för att han ska passa in i sin verbala och superintellektuella familj. Men när Billy hittar kärlek, jobb och en ny identitet i dövkulturen vänds allt upp och ner. 

– Det finns en enorm konkurrens mellan syskonen. De har alltid älskat Billy, han är ju den enda som lyssnar när alla andra tänker på sig själva. Men han är yngre än Ruth och Daniel och han har ett handikapp. Så när Billy träffar en tjej och får ett jobb så är det inte bara kul. De äldre syskonen tappar övertaget, säger Jenny Antoni som spelar Ruth.

Framgångar i England

Pjäsen som har haft stora framgångar i England handlar om hur en majoritetskultur kan förtrycka en minoritet genom välvilja och kärlek. Och hur allt kan vända när man hittar sin egen identitet.

Christian Dywik spelar Billy. Och för honom har arbetet med pjäsen inneburit mycket mer än att lära sig sina egna repliker. 

– Det var tufft i början att vara ensam hörselskadad bland många hörande. Jag har fått nöta och nöta in manuset. Det svåraste var att jag var tvungen att lära mig klangen i skådespelarnas röster för att hänga med. Replikerna är väldigt snabba, säger han.

En annan utmaning är att han i pjäsen både ska prata och teckna samtidigt.

– Det är som att prata svenska och engelska samtidigt, det är inte samma grammatik i svenskt teckenspråk och i svenskt tal, säger Christian Dywik.

Malin Persson som spelar Billys flickvän Sylvia har haft en motsvarnade utmaning. Hon har med hjälp av filmsnuttar fått lära sig sina repliker på teckenspråk.

– Det är svårt men jättekul. Jag har verkligen fått lära mig ett helt nytt språk, säger hon.

Återvänder för tredje gången

Med fyra tolkar ständigt närvarande och en pjäs som ska spelas på två språk har det inte varit ont om hinder att övervinna för ensemblen på länsteatern. Men regissören Dritëro Kasapi, som återvänder till Örebro länsteater för tredje gången, menar att allt har varit enklare än vad han trodde.

– Det har inte varit så svårt som jag trodde. Tolkarna är oerhört rutinerade. Jag var rädd att de skulle störa processen, men så har det inte blivit. Christian Dywik har också tagit på sig mer än vad som är egentligen är hans ansvar och lärt sig allt vad de andra säger för att kunna se på läpparna när han ska in, berättar Dritëro Kasapi.