Vi har varit rörande överens, fram tills nu.

Den svenska sociologen och forskaren Marie Bergström har nämligen precis släppt boken ”Kärlekens nya lagar” som delvis ifrågasätter hela den här bilden.

– Många beskriver ungas önskan om att uppleva flera olika relationer som ett tecken på en ny och allmän oförmåga att stadga sig, men det finns inget empirisk stöd för den bilden. Jag ville vara med i debatten om nätdejting och samtida kärlek för att visa en annan bild, säger hon.

Hittills har det inte funnits jättemycket forskning på ämnet, men boken bygger på nästan femton års forskning om nätdejting mellan åren 2007 och 2020.

Marie Bergström, som är verksam vid Institutet för demografiska studier i Paris, har dels gjort kvalitativa studier, analyserat stora enkäter och intervjuat mer än 80 personer som nätdejtat i allt från tre dagar till tio år. Dessutom har hon genom ett samarbete med företaget Match, fått tillgång till anonymiserad data för att kunna ta fram statistik över generella beteendemönster.

En av de första iakttagelserna hon gjorde handlar om hur synen på nätdejting förändrats under de år forskningsprojektet pågått.

– När jag började 2007 var det bara 10 procent av den franska befolkningen som hade nätdejtat. Det var väldigt tabubelagt att erkänna att man träffat sin partner på en dejtingsida. Idag har synen förändrats, vilket delvis kan bero på att det är fler som faktiskt har träffat sina partners via en dejtingapp, säger hon.

I sin bok presenterar Marie Bergström statistik som styrker det.

En helt färsk undersökning från Statistiska centralbyrån visar nämligen att 30 procent av svenskarna mellan 18 – 59 år (som bildat par inom en period av tre år) träffat sin partner via nätdejting. Det betyder att det är det vanligaste sättet att träffas på i Sverige idag, vilket skiljer sig från till exempel Tyskland (11 procent) och USA (18 procent).

– Jag tror att svenskar uppskattar tydligheten, att det finns en plats med väldigt tydliga regler för hur saker och ting ska gå till – vilket gör att det finns en väldigt lite risk för att tappa ansiktet. Det är det ju absolut inte om man börjar flörta med någon på jobbet eller på en fest. Då är man ju mycket mer sårbar och i en sådan kontext funkar det inte så bra att vara blyg eller socialt ängslig som en del svenskar kan vara, säger hon.

Trots att så många svenskar söker sig till apparna i sitt letande efter kärleken så finns det samtidigt en växande kritik mot hur apparna påverkar människors förmåga att välja och minskar deras vilja att binda sig. Men Marie Bergström ifrågasätter kritiken.

Det finns inget empiriskt stöd för att relationer med par som träffats på nätet håller kortare, skriver du. Var kommer upplevelsen av att nätdejtingen uppmuntrar till slit-och-släng-mentalitet ifrån då? Är det bara tyckande?

– Till viss del, ja. Det kan räcka med att det i en nätdejting-situation är en person som väldigt gärna vill vara ihop och en annan person som är mer osäker för att den som vill vara ihop ska få känslan ”det blir ju ingenting seriöst av det här”. Man drar slutsatsen att alla är oseriösa och ingen vill binda sig.

Jag tror också att det handlar om att det uppstår många kortvariga relationer via nätdejtning – vilket gör att man tänker att även de parförhållanden som uppstår är kortvariga. Men det stämmer inte riktigt. Som Paula England och hennes kolleger visar i sin storskaliga undersökning av studenter i USA har ”engångsliggen” inte ersatt ”seriös” dejting, och inte heller ersatt kärleksrelationer, utan unga vuxna idag erfar både parrelationer och sexuella förbindelser.

Samtidigt skriver du att ”relationer som inleds på dejtingplattformar blir inte bara snabbt sexuella, utan också ofta kortlivade”. Och att bilden av nätdejting som sexdejting bekräftas av statistiska undersökningar. Är det inte motsägelsefullt?

– Jag tycker inte det är motsägelsefullt, jag tror snarare att det är två saker som händer samtidigt. Å ena sidan är det väldigt mycket sexdejting, alltså kortvariga relationer. Å andra sidan är det också väldigt många par som bildas på det sättet. Sexdejting och parbildning står inte i konkurrens till varandra. När användarna vill bilda ett par, så skiljer sig inte de relationerna sig från kärleksrelationer som uppstått på andra sätt. Däremot skruvas processen för parbildning upp i nätdejtning, allt går mycket snabbare.

Hur menar du?

– Om man till exempel jämför par som träffats via jobbet eller genom vänner med par som träffats på nätet, så är den tydligaste tendensen att relationer som börjar på nätet blir sexuella mycket snabbare. Med andra ord så hoppar man i säng med varandra tidigare än om man träffas i en annan kontext. Det beror på otvetydigheten i nätdejting, och att det är en privat och mycket mer diskret mötesplats.

Det du beskriver går emot det många som nätdejtar vittnar om – att det finns en ovilja hos folk att ta steget från chatt till det första fysiska mötet och att man ibland kan chatta i veckor utan att träffas.

– Det tror jag handlar om skillnaden mellan objektiv tid och upplevd tid. Om man träffar någon genom kompisar, på fest eller i ett annat socialt sammanhang så tar det ofta flera veckor eller månader mellan första kontakten och att relationen blir sexuell. Man kanske måste råka stöta på varandra igen, och först då kan man byta nummer och så vidare. Jag tror få personer som träffas på det sättet känner ”men herregud varför träffas vi aldrig” när det bara gått några veckor. När man nätdejtar tar man ju kontakt med varandra direkt för att se om det funkar, man förväntar sig att mötet ska komma snabbt och om det inte gör det inom två veckor så känns det för många som en oändlighet, fast det inte är det rent objektivt!

Du skriver även att de som dejtar på nätet är mer målmedvetna. Men är verkligen alla på till exempel Tinder det? Jag upplever att dejtingapparna präglas av att folk inte riktigt vet vad de söker. Att de snarare upplevs som ett dimmigt, minerat fält av otydlighet än en plats full av målmedvetna människor?

– Det jag menar är att man vet varför man är på en dejtingapp. För att man antingen har en romantisk eller sexuell intention. Om vi jämför med att jag går in på ett fik där jag kanske får ögonkontakt med någon, så är det ju inte alls säkert varför den personen tittar på mig. Det är inte tydligt att den personen är där för att flirta! Om någon däremot skickar signaler på Tinder så behöver jag inte sitta i en timme och fundera på vad det betyder. Dejtingappar är en sexuellt och romantiskt kodad kontext. Man loggar inte in på Tinder för att få nya kompisar, säger hon.

– Däremot håller jag med om att det kan vara väldigt otydligt för användarna vem som är på en dejtingapp för en längre relation och vem som bara vill sexdejta. Vissa personer kan vara oerhört målmedvetna, man kanske är nyskild eller har varit singel länge och verkligen vill träffa någon. Det finns också andra personer i andra faser i livet som kanske är mer öppna för olika slags scenarier, inte bara parbildning. Och det är här problematiken kan uppstå: två människor som matchar med varandra på en dejtningapp, där den ena är väldigt öppen och inte vet vad den söker och den andra söker en parrelation. Det är upplagt för besvikelser!

Klasshatet på dejtingapparna

Ett kapitel i Marie Bergströms bok handlar om nätdejting och klass. Hon slår bland annat fast att personer med högre utbildning är mer benägna att använda dejtingappar än personer med lägre utbildningsnivå.

– Så är det i alla fall i Tyskland och USA. Hur det är i Sverige kan jag inte svara på eftersom vi inte har någon bra statistik över hur många som nätdejtar och vilka de är. Historiskt har det främst varit personer i de högre samhällsskikten som har haft tillgång till ny digital teknik och därför varit först med att använda den. Men i och med att digital teknik blivit mer tillgänglig även för de breda massorna och väldigt många har tillgång till en smartphone så har det delvis förändras.

Att olika samhällsklasser umgås på olika sätt och att det sociala livet har blivit alltmer privat är också faktorer som påverkar nätdejtingens klassaspekt, menar hon.

– Vi har gått från ett mer offentligt till ett mer privat liv, och den utvecklingen är mycket starkare i medelklass och överklass. I arbetarklassen är det fortfarande rätt vanligt att man träffas på offentliga platser, man möts ute i olika sammanhang och då har man ju större chanser att träffa nya människor. Men om man har ett socialt liv som bara går ut på att ses hemma och ha privata middagar med vänner och vänners vänner så träffar man ju sällan nya människor och är inte tillgänglig för nya möten.

Marie Bergström har också studerat homogamin – alltså tendensen att bilda par med någon som liknar en själv. Hennes slutsatser är lika väntande som nedslående; nätdejtningen har varken gjort dejtingen mer demokratisk eller ökat människors vilja att dejta över klassgränserna. Homogamin dominerar.

– Man skulle kunna tänka sig att den mångfasetterade användar-bas som finns på till exempel Tinder eller Match, där de svåraste hindren för social blandning är röjda, skulle kunna resultera i andra slags partnerval. Men så är det inte, vi är precis lika benägna att söka upp personer som liknar oss själva på nätet som i verkliga livet, och där är klass en väldigt viktig aspekt.

Kan du beskriva på vilket sätt klass blir tydligt?

– Det handlar bland annat om sättet vi gör vår profil på; våra bilder, vår presentationstext, hur vi försöker väcka andras intresse, men också hur vi läser andras profiler. Vi har klassglasögonen på oss när vi svajpar och chattar. Om man jämför nätdejtandet med att man är på en fest och träffar någon med helt annan bakgrund så kanske man inte lägger så stor vikt vid det för att stämningen är fantastisk, musiken är underbar och allt är bara så härligt. Då behöver man kanske inte skapa kontakt genom ord för det finns någonting annat på festen som skapar den gemenskapen. I nätdejting handlar allt om kommunikation i text, och då avslöjas klassskillnader relativt snabbt.

Hur då?

– Många användare säger att de är väldigt uppmärksamma på hur personen uttrycker sig. Om någon är dålig på att stava eller uttrycker sig ”konstigt” är det både en tydlig klassmarkör och ett tillräckligt skäl för en person från en annan klass att rata honom eller henne. I Frankrike, som är ett extremt socialt hierarkiskt land, är språket oerhört klassbetingat och dessutom svårstavat. Man kanske inte skulle säga ”jag kan inte tänka mig att matcha med någon som inte har universitetsutbildning”, för på något sätt är man medveten om att det är att diskriminera. Däremot säger man utan problem ”han kunde inte stava, så det gick inte att fortsätta chatta”. Det finns ett klassförakt där, men att inte vilja chatta med någon som inte kan stava uppfattas som en neutral preferens bland alla andra preferenser.

Så apparna synliggör bara den diskriminering och det klassförakt som kanske är lite mer osynligt IRL?

– Precis! Det är ju väldigt bekvämt att vara omedveten om att man diskriminerar människor, men väldigt obekvämt att bli medveten om det.

Män vill också ha relationer

Marie Bergström lyfter även fram ålder som en viktig faktor för att förstå nätdejtingens mekanismer. Hon menar att det finns en fördröjning mellan kvinnliga och manliga livsbanor, där män tenderar att stadga sig senare än kvinnor.

Du skriver att män visst vill stadga sig i samma utsträckning som kvinnor, bara att de gör det vid en högre ålder. Är det därför den kraschen uppstår när kvinnor kallar män som inte vill binda sig för fuckboys och anknytningsstörda, och män kallar kvinnor i sin egen ålder för desperata och klängiga. Handlar det mer om ålder än kön?

– Konflikten du beskriver är som absolut starkast när man är i början av 30-årsåldern. Jag tror att det har funnits en tendens i den samtida kärleksdebatten att zooma in på den perioden och säga att killar inte vill binda sig men det vill tjejer. Men om man pratar med 22-åriga tjejer så säger de inte att killar är anknytningsstörda, det är inte unga tjejers diskurs. Samtidigt, om man pratar med 50-åriga män så är det många av dem som är väldigt kärlekstörstande och vill ha relationer. Så det handlar alltså om att män har en tendens att vilja binda sig när de är lite äldre.

Unga killar och äldre kvinnor är de som har det svårast med nätdejting. Varför då?

– Unga tjejer tenderar att välja män som är äldre än de själva och som redan har en viss stabilitet i livet. Samtidigt har äldre män en tendens att välja kvinnor som är yngre. Däremot vittnar många unga killar som jag intervjuat om att de har väldigt svårt att få matchar på dejtingapparna, och det gäller även äldre kvinnor vars generationskamrater hellre dejtar yngre kvinnor än de själva. Marie Bergström punkterar idén om att det skulle vara fler män än kvinnor som nätdejtar, och att det är därför det skulle vara så svårt för män att få matchningar. – Det finns fler män som nätdejtar än kvinnor. Men om man bryter upp befolkningen i åldersklasser så ser man någonting annat; studerar man unga människor så är det fler män än kvinnor, men om man tittar man på äldre människor så är det fler kvinnor än män.

Du skriver också att affärsmodellen bakom nätdejting bygger på kvinnors och mäns ojämlika status inom heterosexuella relationer. Vad menar du med det?

– Många av de här plattformarna har en modell där männen är de huvudsakliga betalande kunderna. Det bygger på en väldigt könsstereotyp traditionell ekonomisk modell som används vid till exempel ”Ladies Night” (kvinnor går in gratis på klubb för att locka män – som betalar inträde).

– Det där går ju tillbaka till ett heteronormativt ramverk som bygger på att kvinnor måste uppmuntras till eller belönas för att de ingår i sexuella relationer med män. Det kan ju uppfattas som generöst och som gåvor, men i grunden är det en transaktion. Män vill ha tillgång till kvinnors kroppar och förväntas bjuda på någonting för att få det. Det är därför man som tjej känner sig lite dum om man pratar med en kille på krogen och blir bjuden på en massa dricka, men inte går hem med honom. Det är en gammal, traditionell, heteronormativ uppvaktningskod. Dejtingapparna bygger delvis sin ekonomiska modell på den.

Ökad sexuell agens för kvinnor

Trots slutsatsen att nätdejting upprätthåller ojämlikhet och trånga könsroller pekar Marie Bergström ut två positiva aspekter för kvinnor; ökad sexuell agens och större trygghet i kontakten med män.

– Dejtingappar är inte fria från trakasserier och övergrepp, men de gör det möjligt att hålla en presumtiv förövare på avstånd och att avsluta kontakten om det känns otryggt. På så sätt kan kvinnor, framförallt unga, träna på det heterosexuella förförelsespelet och söka sexuell bekräftelse utan att känna sig tvingade att ta saker längre eller känna fara för sitt eget liv.

Menar du att det här är en feministisk del av nätdejtning?

– Jag vet inte om jag skulle kalla det feministisk, men jag tror att nätdejting definitivt är en plats där tjejer har mer plats att spela det sexuella spelet och känna sig trygga i det. Man vet ju att om någonting spårar ur eller killen blir otrevlig eller respektlös så kan man klippa kontakten direkt. Det är ju tuffare och svårare att spela det spelet när man är på krogen eller någon annanstans i verkliga livet. Då kan det finnas fysiska påtryckningar och reella hot.

Vad menar du med att nätdejting ökar kvinnlig sexuell agens?

– Kvinnor har traditionellt betraktas enbart som sexuella objekt, som föremål för det manliga begäret, men nätdejting medverkar i omdanandet av kvinnor till sexuella subjekt. En stor dragningskraft med nätdejting för kvinnor är att man kan sexdejta på ett sätt som är mycket mer diskret, tror jag. Man kan ha engångsligg eller kortvariga relationer utan att ens bekantskapskrets behöver veta om det. Det är en jätteviktig faktor eftersom kvinnor med många sexpartners fortfarande riskerar att bli kritiserade och kallade för slampor och horor. Jag tror att det har en jättestor betydelse, särskilt för en kvinna som kanske tvekar att gå hem med en kille från baren för att hon tänker ”hur ska det här se ut”, men på Tinder behöver man inte tänka på den utomstående blicken på ens val.

Men självcensuren då? Den kan ju bli ett hinder för att man inte utnyttjar det du kallar ”den ökade sexuella agensen”.

– Jag säger inte att nätdejtningen är en öde ö där alla samhällsnormer upphör, tvärtom finns de verkligen där också. Min poäng är att nätdejtingen innebär minskad yttre kontroll av sexualiteten, men det betyder att den inre kontrollen istället blir starkare. Man kanske får tankar som ”är det här verkligen sunt, respekterar jag mig själv nu, jag kanske ska ta en paus?”. När blicken vänds inåt och den yttre kontrollen släpper så blir det ännu viktigare att man är ”ansvarsfull” och tar hand om sig själv.

Vilka andra samhällsförändringar har påverkat nätdejtingen?

– Om man tittar specifikt på våra intima relationer så har vi idag en mycket bredare och mer varierad relationell repertoar. När jag började forska 2007 fanns det inte alls samma terminologi för att prata om sexuella och romantiska relationer.

– Metoo-rörelsen har naturligtvis också påverkat våra relationer. Dels tydliggjort hur ojämlikheten i sexualiteten finns kvar, att det finns väldigt starka genusnormer som gör att man dejtar på olika villkor, har sex på olika villkor och att kvinnor är utsatta för mäns våld på olika sätt. Samtidigt är det tydligt efter Metoo att de här ojämlikheterna inte är acceptabla längre. Det har skett ett stort normskifte under de år jag har forskat. Genusnormerna är fortfarande starka, men samtidigt är de mindre och mindre accepterade. Det tror jag bidragit till att det finns en stor ambivalens idag inom sexualiteten, och den tror jag inte kommer att avta på ett tag.