– Hon betraktades hela tiden som att hon gjorde fel. Hon gjorde fel som kvinna och hon gjorde fel som politiker. Det är det som gör att det blir så konstiga omdömen om henne, att hon ”trampar i klaveret” skriver de i pressen. Att hon gör ”upprepade fadäser”. Det är hela tiden den här typen av negativa omdömen. Och det handlar väldigt mycket om, tror jag, att 1954 kan man inte riktigt se en kvinnlig politiker som en politiker. Utan man ser en kvinna, som man tycker gör fel. Hon pratar för mycket, hon blir för upprörd, hon blir arg – det får inte ett statsråd bli. Det är som att pressen inte kan hantera det här kvinnliga statsrådet.
Var det bara en bild av henne, eller kunde hon bli mer arg, till exempel, än andra statsråd?
– Hon var väldigt annorlunda mot hur de politiska männen var på den tiden. Hon var nog rätt uppriktig, och hon var mycket engagerad. Hon var annorlunda som politiker och det var svårt att hantera helt enkelt. Jag tror ändå att hon försökte säkerligen, men hon själv upplevde att hon blev felciterad i tidningarna, och att hon hela tiden blev annorlunda behandlad för att hon var kvinna.
Ulla Lindström neg inte för Storbritanniens drottning Elizabeth, kan du berätta om den händelsen?
– Det var så fånigt. Hon sa själv att ”jag hade inte en tanke på att niga”. Hon gjorde inte fel, utan hon gjorde som de andra statsråden. Då säger jag att här blev det en genuskrock, för vad man såg, det var Fru Lindström som inte neg som man tyckte att hon borde göra för att hon var kvinna. Man såg inte statsrådet Lindström, som gjorde som de andra statsråden och hälsade bugande mot drottningen. Man såg kvinnan, men man såg inte politikern.
– Ulla Lindström blev statsrådet som inte neg. Det skrevs så även när hon gick bort 1999, det är vad folk minns av henne. Men hon gjorde inte fel som inte neg, utan hon förklarade själv att hovnigningar gjorde man inte utanför det svenska hovet. Men det blev en sådan där grej som man alltid skrev om henne. Det blev hennes politiska persona, att hon inte neg.
Vad var det som hände när hon avgick?
– Hon hade ansvaret för u-hjälpen, som det hette på den tiden. Hon hade länge kämpat för att det svenska bidraget skulle höjas. När Sida skulle starta behövdes det mer pengar, och man hade bestämt att man skulle uppnå enprocentsmålet och för att kunna det måste man öka bidraget. Det hade hon kämpat för i flera år. Och finansminister Gunnar Sträng vägrade att höja och då tröttnade hon till slut och lämnade in sin avskedsansökan.
– Det här upprörde statsminister Tage Erlander väldigt, han sa att ”ja du kommer inte bli nåt”. Dörren till partiet stängdes. Hon blev stämplad som illojal. Det väckte jättestort uppseende i pressen, att hon avgick och också talade om varför. För henne var det nog så att hon var en väldigt övertygad politiker, hon jobbade med sådana frågor hon trodde på. Det gjorde nog att hon också vågade ta sådana här steg och stå för vad hon gjorde.
– Hon ansåg själv efteråt, att det var det bästa hon hade gjort att avgå i protest. För hon ansåg att sedan så löste det sig helt, det blev ökad u-hjälp och man bestämde sig för att nå enprocentsmålet.
PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
