VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
– Jag är ju själv från Matfors, och kunde inte släppa det där riktigt: Det mest anonyma av alla länen. Vad hade Västernorrland egentligen för klang i mina öron? Och när jag frågade vänner vad de tänkte på – ja då blev svaren ganska bleka. Vi pratar på jobbet om att vi är länets teater, men vilka är länet? Plötsligt kändes det jättespännande att gräva i det, säger Therese Söderberg, manusförfattare och dramaturg på Teater Västernorrland.
Det här är ungefär två år sedan, och hela hösten har det som blev resultatet av grävandet spelats runt om i länet, i bygdegårdar och skolor, under rubriken: ”This is Västernorrland”. Den 29 november har föreställningen nypremiär på Konsertteatern, då bearbetad till Julfrossa.
Julversionen
– I grunden ligger den västernorrländska identiteten, men karaktärerna går mer in i julförberedelse i den här versionen, och vi kommer dessutom få höra julevangeliet på västernorrländska, det blir en upplevelse, skrattar hon.
För att komma åt västernorrlänningarnas själ genomförde Therese Söderberg upp emot 60 intervjuer med människor ifrån länet i alla åldrar. Hon pratade med en historiker från Mittuniversitetet och for runt och träffade folk på ställen hon aldrig varit förr.
Resultatet – ja det berodde lite på vem hon pratade med.
– Jag konstaterade att det inte är ungdomarnas län. Trots att det finns en stark föreningskultur, så tycker de flesta unga att det är dött och vill härifrån så fort de kan. För många äldre var det däremot svårt att se helheten.
– De ser sitt eget liv och de ser hembygden. Tydligast – och mest positiv – bild kunde de ge som flyttat iväg och kommit tillbaka. De vittnar om att det finns något här som är värt att flytta hem till, vilket ibland kunde överraska de som stannat kvar.
Therese Söderberg ser det som ett tecken på att vi västernorrlänningar inte är vana att prata om vårt län som något vi är stolta över.
– Många andra län, som exempelvis Jämtland med sin republik, har en tradition av att lyfta fram sig själva. Vi är liksom lite i mitten, lite lagom, lite jante. Vi är ovana att se det positiva i det vi har.
Håller ihop och kämpar
Men det finns saker att vara stolt över, tycker hon. Vi har till exempel en tradition av att hålla ihop för att skapa förändring.
– Vi kommer från ett jordbrukarsamhälle och i intervjuerna blev det synligt att det har gett oss en förmåga att hålla ihop och kämpa. Vi visade det med sågverksstrejken och demonstrationen i Ådalen, och det lever vidare än i dag – se bara vilken kämparanda som vaknade när politikerna lade ner förlossningen på sjukhuset i Sollefteå.
Historierna hon fått, människorna hon mött, har förvandlats till karaktärer och berättelser i föreställningen. Det är många korta scener, mycket humor och mycket igenkänning.
– Jag hoppas att de som kommer och tittar ska känna sig stoltare över att de kommer från Västernorrland, att de liksom ska lyfta blicken och se: vi har allt det här, det här är min historia.
Har du kommit fram till vad den västernorrländska identiteten är nu då?
– Haha, nu hamnar jag direkt ute på hal is, känner jag. Men om jag skulle våga mig på en beskrivning skulle jag nog säga att en västernorrlänning är en person som står stadigt med fötterna på jorden, liksom nedborrade i myllan i skogen, på både gott och ont. Det är en person som vet vad hen vill och ibland har svårt att ändra åsikt om hen bestämt sig, men å andra sidan är hen alltid någon att hålla sig i när det blåser.
Är stoltare västernorrlänning
Och Therese Söderberg tycker nog att hon har hittat västernorrlänningen i sig själv under arbetet med pjäsen.
– Ja, jag har blivit mycket mer stolt över att vara västernorrlänning. Och så har jag blivit nykär i dialekten. Förut kunde jag tycka att den var rätt ful, men nu märker jag att jag brer på lite extra när jag kommer hem från jobbet, skrattar hon.
