– Skinn på chokladen är svenskt.

– Sill är svenskt.

– Thailand är svenskt.

– Gotland är svenskt.

– Nej, Gotland är inte svenskt. Gotland är ett korallrev som förut låg i Medelhavet och glidit upp hit. Det är alltså inte svenskt.

Skådespelarna Mattias Brunn och Victor Wigart står på den kala scenen på Stadsteatern i Skärholmen. Fast Victor vill kallas Odin i dag ”det är ett kraftfullt namn som signalerar styrka”. Bakom sig har de ett blädderblock. Framför sig: Förstaårselever från ekonomiska programmet på Blackebergs gymnasium.

– Idag ska vi prata om nazism, säger Mattias med läraraktig och överdriven pedagogisk röst.

 Sedan tar de med sig publiken på en resa. Genom huset där Nazitysklands herrar beslutade om den slutgiltiga lösningen och hur det skulle gå till när elva miljoner judar skulle utrotas till Stanley Milgrams lydnadsexperiment 1962. Diskuterar vilken hundras som egentligen är bäst. Berättar om rasbiologiska institutet i Uppsala. Och så vidare. Men under föreställningens gång kryper frågeställningarna allt närmare skådespelarna själva. Varför föraktar vi det som är svagt? Vad är vårt samhälles kopplingar till tysk nazism?

Till slut kommer vi tillbaka till nuet. När Mattias Brunn och Victor Wigart räknar upp folkmord efter förintelsen – som Rwanda, Jugoslavien, Halabja, Kina – knyter det till antigaylagarna i Uganda och Ryssland, vidare till polisens romregister och Revakontroller och fram till hakkorsen på Vasa Real, då sitter publiken knäpptysta.

– Jag tycker pjäsen var jättebra. Den väckte tankar runt sådant man inte tänker på i vanliga fall. Det är nog många som har ett stort förakt för svaghet, säger eleven Filip Alvgren efteråt.

– Ja, som den där rösten som berättade att hon känner ett förakt för svaghet när hon skjuter fotbollen över öppet mål och blir så arg att hon går av planen. Det kan jag verkligen känna igen mig i, säger klasskompisen Maja Brogårdh.

Har jobbat med Linje 17

Rösten hon pratar om är en av de inspelade rösterna från en person i fokusgrupperna som skådespelarna jobbat med. Under arbetet har Victor Wigart och Mattias Brunn pratat och bollat idéer med elever från Kärrtorps gymnasium, Skärholmsungdomar och folk från Linje 17 mot rasism.

– Jag fick idén till att göra den här föreställningen för två år sedan, berättar Victor Wigart.

Då hade boken Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad getts ut på nytt. Då ville Victor koppla det till att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen. Men när arbetet verkligen kom igång i vintras hände Kärrtorp och allt annat.

– Vi tänkte vad är det som händer? Även om det känns nattsvart känns det bra att kunna göra den här samhällskopplingen, säger Mattias Brunn.

Eleverna håller med.

– Det är så vidrigt att de här tankarna finns kvar i dag, fast man vet vad som hände under förintelsen, säger Alice Johansson.

– Därför behövs det mycket mer sådana här upplysande saker, tycker Filip Alvgren.

Varför tror ni att folk lockas till nazismen?

– De spelar på en ”vi och dem” känsla och det är lätt att dras med. Men man måste tänka kritiskt, säger klasskamraten Filippa.

Spelar i klassrum

Skådespelarna vill också att publiken ska reflektera över varför vårt samhälle hyllar styrka och ser ned på svaghet. Varför moraliseras det över arbetslösa? Varför är vi så rädda för att misslyckas? Är det kopplat till ideologi eller något vi alla lär oss?

– Föraktet för de andra syns ju överallt. Det handlar om sociala strukturer som vi lär oss från tidig ålder. Det vore skitdeppigt att säga att det är biologiskt, säger Mattias Brunn.

Vårt förakt för svaghet spelas till 28 maj. Både här på Stadsteatern men framförallt i olika skolor och klassrum.

– I går när vi kom släpandes med  ljudutrustning och blädderblock till Äppelviksskolan funderade jag på om skådespelaren Helena Bergström brukar få göra sådant här. Men jag gillar det, det är lite punkigt. I klassrum kommer man verkligen så nära, säger Mattias Brunn.

– Ja, och det är mer verkligt när vi kommer till publiken, till rummet de äger, i stället för att de kommer hit och vet att de ska se en teater, säger Victor Wigart.

”Ska vara på riktigt”

Blackebergseleverna ska ge sig iväg. Men de hoppas att många ser föreställningen. Skådespelarna ska ta en välbehövlig vilopaus före kvällens föreställning.

– Och vi måste gå och köpa en kylklamp, säger Mattias Brunn.

Victor visar upp sin rödslagna arm. Under föreställningen slår Mattias honom. Hårt.

– Vi vill att det ska vara på riktigt. Svenska motståndsrörelsen ser våld som ett bra medel att uppnå sina mål, det är det vi vill visa, säger Victor Wigart.