– Jag såg den när den kom på bio, sen har jag medvetet inte sett om den. Varför vi gör den här nu är faktiskt på grund av en dramaturg på Stockholm Stadsteater, där jag också jobbar ibland, som undrade varför ingen gör ”Dogville”. ”Ja, därför att det är en film, som var väldigt lyckad”, menade jag. Men sen läste jag manus och tyckte det var sjukt bra. Det jag minns av filmen är bara scenografin och Nicole Kidman. Men när jag fick fatt i vad manuset egentligen berättar så kände jag att det måste göras, berättar Frida Röhl.
Manus inte glasklart
Vad manuset egentligen berättar är dock inte helt glasklart. Många filmvetare, recensenter och allmänna tyckare har gett sig på att teoretisera kring von Triers moraliska aspekter, eventuella sensmoraler och annat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jag tycker den handlar om väldigt många saker, och framför allt en kritik mot USA som tyvärr är lika relevant mot oss, här, idag. Sedan är det en lek med gangstergenren, 1930-tal och fattigdom som han förlägger i en sagoform. Då kan man applicera sin egen tid och alla möjliga identifikationer man behöver på det, vilket är väldigt tacksamt.
Frida Röhl menar att ”Dogville” inte är direkt verklighet, utan en nästan mytologisk berättelse om förskjutningar i ett litet samhälle, och om främlingar.
– Det är även rädslan, fascinationen och exotifieringen av det främmande. Och det är ju väldigt bekant för vår tid där vi håller på med de här skräckscenarierna mot alla som ser annorlunda ut jämfört med oss själva, säger hon.
Frida Röhl gjorde senast ”Den goda människan i Sezuan” av Bertolt Brecht på Folkteatern. Då pratade hon mycket om Brechts ”episka teater” där han ville väcka aktivitet hos publiken och tvinga dem att ta ställning i avgörande frågor. Han ville förmedla kunskap och inte bara händelser, tala till åskådarens intellekt och inte bara hens känsloliv. ”Dogville” har i sin tur kallats för von Triers tagning av Brecht, så en röd tråd går att ana.
– Jo, den är extremt brechtiansk på ett sätt. Men samtidigt så är ”Dogville” väldigt nära och intim, med tätt skådespeleri. Brecht har en mycket mer intellektuell struktur kring vad budskapet är. Lars von Trier jobbar mer intuitivt i ett landskap där man inte har alla svar. Han komplicerar världen medan Brecht löser den för dig. Och han pillar på de ömtåligaste punkterna på ett jävligt jobbigt sätt. Han kliver inte in och skapar ett slut med belöning där allt faller på plats.
Inga "enkla" svar
Utan att avslöja allt för mycket kring handlingen, så kommer inte heller pjäsen med några ”enkla” svar i sin final. Snarare kastas mycket av det man tror sig veta omkull.
– ”Dogville” lyfter fram mekanismer som finns inuti oss i ljuset. Och det är jobbigt att titta på och det är jobbigt att inte få något enkelt svar. För det är ju skönt med enkla svar. Men jag tycker om att den inte ger det.
Tillbaka till de där frågetecknen kring vem som kan tänkas ha moralen på sin sida alltså.
– Det är ingen som har det. Och slutresultatet handlar egentligen om arrogans. Även när du försöker vara den goda människan, har du egentligen inte ett von oben-perspektiv då? ”Jag hjälper dig”, det gör ju mig till mycket större än dig. Ingen har egentligen ögonhöjd och inga är jämlikar.
Frida Röhl menar på att det i sin grund är oerhörda skillnader mellan teater och film som medie, och pjäsupplevelsen kommer på flera sätt att skilja sig från upplevelsen av filmen.
– Lars von Triers medium är ett annat även om ”Dogville” är sjukt teatral. Många minns just bara scenografin. Men när man ser pjäsen så tror jag att man kommer att få berättelsen i knät på ett helt annat sätt.
Mer scenografi
Hon har även gjort en del ingrepp i det rent dramaturgiska, och faktiskt har pjäsen betydligt mycket mer scenografi än filmen.
– Vi har placerat allting i en kyrkomiljö, så vi har gjort om hela scenutrymmet. Man sitter runt skådespelarna så det bli väldigt nära och intimt. Framför allt är det en roll som heter ”berättaren” som jag hade jätteproblem med när jag läste som jag har ändrat. I film så funkar det som voice over, men vem ska få mandatet att berätta när du förkroppsligar på scen? Den personen äger ju hela berättelsen och ska det då vara en man, en kvinna, äldre, yngre och vem ska berätta och varför? Är det gud som berättar?
Hon tyckte det blev för enkelt att avsändarskapet skulle ligga på en röst och lösningen blev i stället flera berättare utspridda på befolkningen i byn ”Dogville”.
– Det intressanta med teater är att det är en kollektiv konstform, och då vill man alltid åt ett kollektivt avsändarskap. Det är enklare att luta sig mot två skickliga huvudrollsinnehavare och låta de andra klara sig bäst de kan. Men det är inte min teatersyn. Jag sätter ett enormt värde på att det är ett lagspel.
Förskjutning av värderingar
Ett tema som Frida Röhl har arbetat med när hon mejslat fram sin egen tagning av ”Dogville” är förskjutningar av värderingar.
– Jag tycker att pjäsen belyser mycket kring det. Vi har haft föreläsningar här från före detta sektmedlemmar, från Scientologerna. Sekter är ett så tydligt exempel på när värderingar förskjuts. Du kanske går in i en rörelse för en god sak. Sedan går tiden och du märker inte, eller vill inte märka, hur du plötsligt gör saker du aldrig skulle försvarat några år tidigare. ”Dogville” är så. Hela vår tid är så också.
