Scenen, hämtad från Kanal 5:s program ”Lilla Al-Fadji show”, är typisk för Felipe Leiva Wengers humorkaraktär med träningsoverallsjackan och den smärtsamt fula peruken. Oavsett om han gästas av politikern ”Mona Sahlinen”, artisten ”Fröken Snuskigt” eller återskapar det nämnda virala ”Vem vare som kasta?”-klippet med Isabella Löwengrip, lyckas talkshowvärden Al-Fadji locka fram oväntade sidor hos de intervjuade.

Som om hans humor armbågar dem i solar plexus och får dem ur balans.

Inte ens välfärdsmiljonären Jan Emanuel lyckas hålla sin kallhamrade fasad när han ställs inför talkshowvärldens frågor:

Lilla Al-Fadji: ”Vem är du bakom skägget när ingen ser?”.

Politikern: ”Om jag drar tillbaka huvudet så här, så får jag dubbelhaka. Där någonstans finner du jaget … ”

Bad om swish på Allsången

”Det är ju du!”

Mitt i Stockholm city tjuter en mamma med överklassattribut förtjust när hon får syn på Felipe Leiva Wenger, som dragit på sig Lilla Al-Fadjis peruk inför fotograferingen.

”Min son älskar dig. Får jag ta en selfie?” kvittrar hon, till sin medföljande tonårsdotters tvivelaktiga glädje.

Det händer ofta, berättar Felipe ”Fille” Leiva Wenger, känd från duon Ison & Fille.

– När jag dyker upp som Lilla Al-Fadji blir folk glada. Han går hem i många läger, även bland dem som inte nås av hiphopen. 

Privat kunde kontrasten knappast vara större mellan rapparen och hans stöddige humorfigur. Medan Fille ger ett ödmjukt och snarast blygt intryck är Lilla Al-Fadji självgod, högljudd och otrevlig mot sin omgivning: ”Hur jevlar mår vi då? Ser ut att må riktigt jevla skidåligt.”.

Ändå – eller kanske just därför – är det Lilla Al-Fadji och inte rapparen som i somras bjöds in till ”Allsång på Skansen”. Ett tillfälle den lockige skojaren tog tillvara på genom att ta över från Pernilla Wahlgren och visa upp en skylt med sitt mobilnummer. Sedan uppmanade han publiken att swisha cash: ”Femsiffrigt belopp”.

30 sekunder med Lilla Al-Fadji

Det var 2002 som Lilla Al-Fadji dök upp för första gången, som en komisk mellanakt på duon Ison & Filles debutalbum ”Vår sida av stan”.

Parhästarna lärde känna varandra i nedre tonåren, i Bredängs basketlag. Det var också Ison som inspirerade Fille att börja rappa på svenska. Då hade visserligen The Latin kings redan släppt debutalbumet ”Välkommen till förorten” (1994), men det var inget som Fille och hans gäng lyssnade på då.

– Vi kollade på ”Yo! MTV raps” och lyssnade på Tupac, Warren G och Snoop. Men när USA-födde Ison rappade på svenska på ett disco blev det liksom okej för oss andra att också göra det. Med debutalbumet förde Ison & Fille in värme till den växande svenska hiphop-scenen och fick ett omedelbart genomslag. Ändå var det de 30 sekunderna med Lilla Al-Fadji som blev den största succén.

Det korta klippet förändrade Felipe Leiva Wengers liv.

– Det började på ungdomsgården i Skärholmen där jag hängde med mina kompisar. Allt föddes där: musiken, men också humorn och karaktärerna vi lekte med.

Lilla Al-Fadji blev viral innan ordet egentligen fanns, och utan att rapparen förstod hur det gick till. 2008 plockades figuren upp av Kanal 5 och fick en komediserie. Där sökte Al-Fadji efter sin försvunna pappa ihop med kompisen Abu Hassan, spelad av Fredrik ”Big Fred” Eddari. Året därpå började talkshowen ”Lilla Al-Fadji Hälliwüüd radio” sändas i P3 med inbjudna kändisgäster, ett program som sändes så gott som varje vecka mellan 2009 – 2017.

Periodvis har Lilla Al-Fadji inte bara varit mer känd än sin rappande skapare, han har också försörjt Fille, som aldrig ens drömt om att bli komiker. Karaktären kom ju så enkelt, 100 procent improvisation.

När jag under 2010-talet jobbade på Sveriges Radio i Gävle skrek några ungdomar efter mig på stan: ”Hallå, du har glasögon, är du student eller? ”När de fick höra att jag var journalist nickade de igenkännande: ”Oh. Som Lilla Al-Fadji”.

”Detta gick åt helvettan”

– Nej, fan vad fett! kommenterar Fille roat intill en hög med böcker som ska signeras, när vi förflyttat oss till förlaget Monidals kontor.

”HÖÖÖN HÖÖÖN”, skriver han på försättsbladet. Som en tuta intill autografen.

När rapparen nu bokdebuterar med ”Dagbok från Dårhusen” är det med berättelsen om Lilla Al-Fadjis barndom. Den riktar sig till målgruppen 9 år ”och så vidare plus”, är skriven ihop med författaren Behrang Behdjou och beskrivs av förlaget som en ”Berts dagbok” för samtidens Sverige.

Det är en hejdlöst rolig bok om barn i utanförskap, skriven på slang, som för tankarna till Jonas Hassen Khemiris augustprisbelönade ”Ett öga rött” och Nora Khalils kritikerrosade ”Yani” och ”Abow”.

I centrum står den 12-årige Lille Al-Fadji, kallad LAF som bor bland höghusen i den fiktiva stadsdelen Drömsta. Pojken börjar skriva dagbok som en uppgift över sommaren, när han ska börja ett nytt högstadium: ”FECK! Får lärare ens säga åt en att göra saker på sommarlovet? Är inte det typ elevslaveri?”

Dagboken är full med utrop välkända för Lilla Al-Fadjis fans: ”KÖR VI!”, ”Shulululu”, ”Detta gick åt helvettan”, ”Höly shiet!”. Här får läsarna bland annat följa när tolvåringen hänger med sina kompisar och gör bort sig inför söta tjejer.Läsarna får också följa med när huvudpersonen rappar i ungdomsgårdens studio för första gången och blir rörd av sin egen talang:

”Jag lägger rhymes som en poet som är het och som vet att han är fet men ändå gillar get ... BÄÄÄÄÄ!”.

Är tanken en klassisk prequel, att berätta om vad som format Lilla Al-Fadji?

– Ja, men också att man får komma närmare hans drömmar, att göra honom till en riktig person med riktiga tankar och känslor.

På ytan är ”Dagbok från Dårhusen” en humoristisk skildring om vardagen med kompisarna. Men mellan raderna ser man också villkoren i förorten Drömsta, utanförskapet och segregationen. Kompisen Zoomie bor trångt och delar rum med sina tre brorsor. Lilla Al-Fadjis ensamstående mamma sliter med lågavlönade jobb. Men här finns också värme: ”Det är fett mysigt hos Zoomie och man är aldrig ensam. Hemma hos mig är det bara mamma och jag och hon jobbar och pluggar ... ”, konstaterar Lilla Al-Fadji.

– Hur man växer upp formar ju ens förutsättningar att följa sina drömmar. Så just det ekonomiska ville jag och Behrang Behdjou lyfta fram, eftersom det är så vi själva har växt upp.

Hur påverkade de ekonomiska villkoren dig under uppväxten?

– Jag tror att det var det som gjorde att jag hittade sakerna jag brann för, det som inte kostade någonting: att skriva musik, att hålla på med humor, eller att spela basket. Nu är det skitdyrt med aktiviteter, det är ju svårt att fatta hur folk har råd.

Jag vill att barn som läser ”Dagbok från Dårhusen” ska kunna känna igen sig och se att de inte är ensamma

Barnen i boken upplever klasskillnader omkring sig, även om de inte använder det ordet. Hur var det för dig när du växte upp, förstod du att det fanns klassrelaterade orättvisor? 

– Exakt, jag är ju uppvuxen med det och hade vänner som bodde på en lite finare sida av Vårberg i Stockholm. De hade helt andra möjligheter. Och så är det i boken. Vissa kompisar kan åka på semester till Grekland, medan Lilla Al-Fadji aldrig har varit utomlands, säger Fille.

I boken finns barn med olika etniciteter, klassbakgrund och hemförhållanden. En representation som knappast fanns i ”Berts dagbok”-böckerna, som Fille plöjde som liten.

– Jag vill att barn som läser ”Dagbok från Dårhusen” ska kunna känna igen sig och se att de inte är ensamma, säger han.

Uppväxten – en varm sommar

Berts dagböcker var förvisso roliga. Men Berts mamma hade inte direkt flytt från Pinochet.

Det gjorde däremot Filles mamma på 80-talet. Ensamstående med tre söner hamnade hon i Stockholmsförorten Vårberg. Fille var 5 år när han kom till det nya landet, men förstod först i efterhand att mamman fick kämpa för att få pengarna att räcka. Temat går igen i ”Dagbok från Dårhusen”.

– Men även om de här barnen inte har det bra ekonomiskt ställt så finns det värme och glädje. Min mamma jobbade som städare när vi kom till Sverige, och sen på förskola. Men jag hade en jättebra barndom… När folk frågar mig nu så vet jag ju att det fanns mycket tufft i området redan då, psykisk ohälsa och drogmissbruk, men… 

Fille tänker lite, och tillägger:

– På det stora hela så känns min uppväxt som en varm sommar. Jag upplevde att vi alltid hade det vi behövde.

De tre kulturbrorsorna

Förutom den villkorslösa kärleken från mamman, kan man fundera över vad bröderna Leiva Wenger fick med modersmjölken. Alla tre är i dag tongivande kulturskapare. Mellanbrodern Felipe är rappare med egna humorprogram i tv och radio, lillebror Pablo är skådespelare som med roller i både film och på de största teaterscenerna. 

Tillsammans har de både tävlat och vunnit ”Hela kändis-Sverige bakar”, och en gång hoppade lillebrorsan in som ersättare i Ison & Fille, utan att publiken märkte något.

Äldst är storebrodern Alejandro Leiva Wenger, författare, dramatiker och sociolog. Vem är smartast av er?

– Min äldsta bror.

Ni är alla verksamma inom kulturen. Kan det finnas konkurrens mellan er?

– Nej, jag tycker att vi alla vinner. Jag tror aldrig att vi har gett varandra värsta kritiken, för alla är så självklara inom sina områden på något sätt. Så att det är mer som att jag blir skitinspirerad av dem.

Fick ni kulturintresset från mamma?

– Både ja och nej. Jag tror att mamma gav oss en sådan frihet i hemmet att testa på sakerna som vi gillade. Och det fanns musik och litteratur hemma. En skitstor skivsamling och massor av böcker, min storebror började läsa tidigt. Han banade verkligen vägen för oss andra att hitta våra grejer.

Först när Felipe Leiva Wenger besökte Chile i vuxen ålder förstod han att kulturskapandet fanns i släkten på mammans sida.

– Vi åkte dit och hälsade på släkten som är kvar. En av mina morbröder hade en lokaltidning. En annan morbror hade en radiostation. Då hade jag själv börjat göra radio, och jag visste inte om att det fanns i släkten. Och jag bara shit, wow, vad sjukt. Det måste vara därifrån på något sätt.

Låt om souvlaki

En timme in i intervjun slås jag av hur svårt det är att intervjua Felipe Leiva Wenger. Om rapparen har smärtpunkter sitter de långt inne. 

Om den frånvarande pappan, som stannade i Chile och fick en ny familj säger han kort: ”Det har påverkat mig, men det är inget som tynger mig. Min mamma var skitgrym”. På frågor om klasskillnader och segregation säger han först bara ”Det är svårt,” innan han får chansen att förtydliga. 

Idag skriver unga svenska rapartister brutala texter om barn som dödar barn. Ni har en låt som handlar om hur gott det är med souvlaki och kebab. Det är ändå en komisk kontrast?

– Ja, det var en annan tid. Jag och Ison skrev även anti-våldslåten ”Lägg ner ditt vapen” tillägnad folk vi kände som föll offer för gatuvåldet. Idag ser vi hur utvecklingen spårat. I vår musik har vi alltid försökt skildra vår vardag med både det positiva och det negativa. Barnen som rappar idag skildrar sin samtid, och det är en mörk tid vi lever i.

Man försöker plocka enkla poänger och hitta syndabockar för den politik de själva fört, som resulterat i det här. Det känns helt sjukt

Mycket har hänt i samhällsklimatet sedan du växte upp och Ison & Fille slog igenom. Vad tänker du när du hör politiker prata om hårdare straff, mer övervakning i utsatta områden och att haffa folk med Gucci-kepsar?

– Det känns verklighetsfrånvänt. Det är som att man bara gör det ännu värre för alla ... Man försöker plocka enkla poänger och hitta syndabockar för den politik de själva fört, som resulterat i det här. Det känns helt sjukt.

”Vad trodde ni?”

I det sista avsnittet av Lilla Al-Fadjis talkshow i P3 pratar talkshowvärlden om att han har samma religion som 50 Cent, Kim Kardashian och Ulf Kristersson: ”alltså cash”.

Här går att läsa en samhällskritik, om än försiktig. Jag blir nyfiken: Har det långa uppdraget för public service på något sätt påverkat Filles svängrum för att uttala sig politiskt? Svaret blir ”både ja och nej”.

– Lilla Al-Fadji är mer en enare av olika läger, säger Fille. Samtidigt tror rapparen att folk vet vem han själv är och vad han står för.

Vad är det?

– Det är väl allt som har med min uppväxt att göra. Att komma ifrån Chile, att lämna en diktatur för att min familj var vänster. Att komma till Sverige under Olof Palmes tid, för att han tog emot folk från länderna som behövde någonstans att ta vägen. Att hamna i miljonprogrammen och växa upp på existensminimum.

Folk kan lyssna på vår musik och skratta åt Lilla Al-Fadji för att sen bli chockade av vad jag står för

Idag ser migrationspolitiken helt annorlunda ut. 

– Exakt. Och jag har den historien med mig hela tiden. Och även fast vi behöver människor som tar ton och liksom för den kampen vidare, så är det ... svårt att navigera i det. För mig har karaktären Lilla Al-Fadji på något sätt tagit över den jag är utåt i media idag.

Du var inne på det tidigare, att Lilla Al-Fadji går hem i alla läger. Samtidigt finns det folk som älskar honom och skrattar åt honom på Allsången, som röstar på partier som vill kasta ut sådana som han. Vad tänker du om det?

– Det är fucked up. Det är så polariserat idag, det känns så förvirrat. Folk kan lyssna på vår musik och skratta åt Lilla Al-Fadji för att sen bli chockade av vad jag står för. För ibland när jag lägger upp vissa saker på Instagram, så kan jag få kommentarer som ”det här trodde jag aldrig om dig”. Och för mig känns det bara så här... men vad trodde ni?

Vad har du lagt upp som fått sådana reaktioner?

– När jag delar någonting om Palestina, eller vad som helst bara som visar att man är solidarisk. Det kan vara enkla grejer bara, som att folk förväntar sig någonting annat från mig.

När vi pratar om den selektiva synen på människovärde, att man ska behöva vara Zlatan eller dyka upp på Allsången för att komma in i värmen som invandrare, dyker något skört för första gången upp i Filles ansikte. Han verkar kämpa för att förhålla sig till allt detta, men tycks ändå ha landat i någon slags slutsats:

– Det är där mitt bidrag kommer in på något sätt, att få skratta och att bli sedd som något annat än kriminell, eller en stereotyp.

Och kanske är det just humorn och värmen som varit rapparens stora bidrag, både som artist och i rollen som Lilla Al-Fadji. För trots att han med Ison & Fille tveklöst gjort avtryck som samhällsskildrare, med låtar om klass och rasism, har den röda tråden alltid varit en slags grundmurad positivitet.

På er senaste platta rappar du och Ison om att det är en bedrift att ni tagit er till den positionen ni har. Känner du stolthet?

– Fan, jag gör det. Jag tänker på vad vi började någonstans och vilka drömmar vi hade, att vi liksom fortsatte och inte gav upp. I ”Dagbok från Dårhusen” drömmer Lilla Al-Fadji om att köpa massa fina grejer till sin mamma. Ett tack från sonen för den kärleksfulla kampen att skapa en bra vardag. När jag tar upp temat lyser Fille upp.

– Det är en dröm som jag också fortfarande har.

Vad skulle du vilja göra för din mamma?

– Jag skulle vilja köpa en bostad som hon kan vara trygg i, där hon vill bo i världen, säger Fille. Han avslutar:

– Men den drömmen har jag inte lyckats bocka av än. Den får komma när den kommer.