Det måste sägas på en gång: Jag hatar fotboll. Jag är inte bara likgiltig eller ointresserad, jag hatar det. Aktivt. Inte själva spelet och leken, den kan jag ha någon slags förståelse för. Mitt passionerade hat mot fotboll handlar framför allt om den rasistiska, sexistiska, homofoba och kapitalistiska kulturen som omgärdar fotbollen. Varje gång jag yttrar detta så möts jag av en våg av upprördhet och tillbakavisanden. Jag får höra att jag generaliserar, att det är bara ett fåtal supportrar som stökar och slåss, som skriker könsord, invektiv, rasistiska och homofobiska skitord. Resten är goa gubbar som älskar ”gemenskapen” och ”glädjen” och ”spelet”.
Att få dem att inse att det finns ett strukturellt, kulturellt problem tycks omöjligt och lönlöst. Men jag vidhåller: det är något stört när en majoritet ”schyssta snubbar” står tysta bredvid andra idiotsnubbar som brölar ramsor (”En pest, en smitta, en djurgårdsfitta!”) och ord (horafittabög) och låter det ske. Struntar i att säga ifrån eftersom idioterna bredvid är så våldsamma och aggressiva att de schyssta snubbarna är rädda för dem.
Ännu mer stört är att de schyssta snubbarna ofta är så schyssta att de då och då tar med sig sina ungar som redan från tidig ålder står bredvid och hör allt detta och på så sätt socialiseras in i den här delen av maskulinitetens avskrädeshög.
Jag får det helt enkelt inte att gå ihop hur någon som till vardags kallar sig både feminist, vänster och antirasist när det kommer till fotboll är beredd att göra en massa undantag.
Vill ”skaka om systemet”
Med bakgrund av detta vill jag säga att det 1. är en bedrift att få mig att läsa en hel bok om fotboll och till och med tycka att den är riktigt bra och 2. att jag nu förstår att det finns en frizon inom fotbollskulturen där vi alla har möjlighet att slippa rasismen, sexismen, homofobin och kapitalismen, nämligen genom att sluta upplåta utrymme och pengar åt herrfotbollen och istället följa Det riktiga landslaget.
Allt det här insåg jag när jag läste Moa Svans nya bok Det riktiga landslaget. Det är en bok som både är en kärleksförklaring till fotbollen men som också gör upp med den besvärande ojämlikhet som råder inom fotobollsvärlden. En värld och kultur där det heter ”dam-EM” och ”fotbolls-EM”, en kultur där såväl medieutrymme som pengar går till herrarna medan kvinnorna snällt får kliva åt sidan – trots att de rent faktiskt har haft betydligt större framgångar än herrfotbollen det senaste decenniet.
Det är på tiden att rikta fokus mot Det riktiga landslaget, menar Moa Svan.
– Med den här boken vill jag skaka om hela systemet och när jag är klar ska det bara finnas Det riktiga landslaget kvar. Då behöver ingen hålla på och tjata om herrfotboll längre utan då kan vi fokusera på de riktiga stjärnorna.
Kräver mer än jämlikhet
Vi möts på ett café och Moas ögon glittrar när hon berättar om sin kärlek till Det riktiga landslaget och dess hjältinnor.
– Det måste vara trist för de som hejar på herrlandslaget, de är rankade som plats 45 medan Det riktiga landslaget är rankat femma i världen. Herrarna har inte spelat VM på tio år, medan Det riktiga landslaget både deltar i VM och har medaljchans.
Moa Svan säger att hon inte bara vill ha jämlikhet, hon vill ha övertaget. Kvinnor på maktpositioner inom fotbollsvärlden i minst hundra år för att kompensera den sneda fördelningen av utrymme och resurser som hitintills varit.
– Staten har ju gått in och mixtrat med fotbollen genom särskilda stöd, så jag tycker man borde upprätta särskilda elitstöd för Det riktiga landslaget. En anledning till att man klubbade igenom att herrallsvenskan skulle få sin polisbevakning betald var ju för att det är struntsummor i det stora hela men mycket pengar för klubblagen. Den typen av summor skulle man också kunna lägga på Det riktiga landslaget.
Men det handlar inte bara om snedfördelning av pengar utan också om det intresse och utrymme som herrlandslaget respektive Det riktiga landslaget får.
– Bläddra i vilken rosa mansbilaga som helst och du ser att de flesta sidorna ägnas åt herrlandslaget. Problemet är att det sitter en massa människor och jobbar med fotbollsjournalistisk som på allvar tycker att herrfotbollen är bättre.
Likheter med kulturbranschen
Samma brist på intresse finns även inom fotbollsbranschen. Som exempel tar Moa Svan Fotbollsgalan 2013 när Anders Svenssons uppmärksammades och hyllades för sitt rekord på 147 landskamper. I belöning fick han en bil. På samma gala satt Therese Sjögren som vid den tidpunkten gjort 182 landskamper. Några år tidigare hade hon belönats för sitt rekord – med en plakett och en blomma. Där och då synliggjordes orättvisorna inom fotbollen på ett övertydligt sätt.
Den bild av den mansfixerade fotbollskulturen som Moa Svan målar upp i sin bok påminner om kulturbranschen som genom århundraden upphöjt och geniförklarat manliga konstnärer så många gånger att det till slut blir en slags sanning. En upprätthållande spiral som bidrar till såväl kanonisering som historieskrivning.
Dyrt nöje
En annan invändning mot herrfotbollen är de enorma kostnader i form av polisbevakning med mera som allt våld kostar för oss skattebetalare. Något som blir absurt i jämförelse med de misshandlade, dödshotade kvinnor som inte ens får ett sketet överfallslarm av polisen.
– Jo, de våldsamma männen kostar så klart pengar, säger Moa Svan. Men ännu värre är de goda männen. Tänk när man byggde Tele2 Arena, byggd för Herr Hammarby och Djurgården Herr som kostade 300 miljoner av skattepengarna i Stockholm bara första året. Polisbevakningen i Stockholm kostar bara 30 miljoner så det är ju snarare de schyssta snubbarnas härliga nöje som kostar mest.
Ute är det kallt som i november trots att det är maj. Jag har min vinterkappa och säger något tjurigt om den svenska skitsommaren. Moa protesterar och säger att det kommer bli en bra sommar. Det riktiga landslaget spelar VM i Kanada och Moa Svan kommer vara där. Hon räknar med att de går till final och har därför redan bokat biljett och hotell i Vancouver. Till min förvåning inser jag att till och med en inbiten fotbollshatare som jag kan förstå storheten i detta.
