Migranter i ett flyktingförvar i Tacoma, USA. I den nya utställningen ”Unkilled” skildras livet på flyktingförvaren runt om i världen. Bilden är inte från utställningen.
Bild: Ted S. Warren/AP/TT
Dagens ETC
Internerad, år efter år, utan att ha dömts för något brott. Utställningen ”Unkilled” av David Aronowitsch och Hanna Heilborn på Konsthall C i Stockholm handlar om vår samtids svarta samvete. Om de som sitter inlåsta på flyktingförvar runt om i världen.”Det är ett globalt jättesystem av ett enormt förtryck som är nästan helt osynligt”, säger David Aronowitsch.
De odöda, de sitter inlåsta i små utrymmen, deras liv har sats på vänt och de vet inte om de någonsin kommer att börja igen. Om de ska få träffa sin barn igen. Om de ska få leva igen.
Filmarna Hanna Heilborn och David Aronowitsch som skapat utställningen, har i många år arbetat med att ge utrymme till röster som världen inte vill lyssna på. I en tid när flyktingkriser ses som mottagarländernas kris och humanitära hänsyn viftas bort som ovidkommande när den västerländska välfärden ska försvaras med ett diffust ”dom”.
– Vi har alltid velat visa systemen som verkar bakom enskilda människoöden, säger Hanna Heilborn.
De gjorde tidigt en animerad dokumentär om en pojke som levde gömd undan utvisning, ”Gömd” från 2002. Det animerade bildberättandet var ett sätt att rent skydda de som berättar och bevara deras integritet. Sedan blev det också ”Slavar” och ”Sharaf” med liknande berättargrepp.
Rösterna i centrum
I ”Unkilled”, som består av en rad kortare videoverk, har de som intervjuats inte gestaltats som animerade karaktärer. I stället abstrakta mönster, rörelser, färger i filmer som visas i rum som liknar förslutna kuber, som återsken av det som är i centrum. Rösterna. Det de berättar.
– Rösterna under intervjun möts på ett plan där ingen av oss återskapat den andra som en karaktär, berättar Hanna Heilborn.
Som Craig Pedzai som satt inlåst i fem år i Colnbrook Immigration Removal Center, en del av flyplatsen Heathrows flyktingförvar, det största i Europa.
Fem år, utan att han visste när och om han någonsin skulle bli utsläppt. En tid under vilken en av hans medfångar hängde sig när han inte fick vara med när hans lilla dotter föddes, i Storbritannien.
Eller Vestine som satt internerad på kvinnoförvaret Yarl’s wood efter att hon förlorat sitt uppehållstillstånd när hon separerat från sin man.
Projektet började med viljan att göra något stort, något mångomfattande, ett projekt om gränser och människans behov av att sätta gränser, under titeln ”Territory”.
Men så landade de på en oerhört specifik och avgränsad plats.
– Förvaren blev en gestaltning av alla de problemen vi ville gestalta, säger Hanna Heilborn.
David Aronowitsch fyller i:
– De är en så extrem konsekvens av det samhället vi byggt: att man låser in människor bara för är att de har varit tvungna att förflytta sig. Ett strukturellt våld där människor faktiskt förlorar rätten till sina liv.
De väger orden, men har mycket att säga. Om de här platserna, ofta placerade under flygplatser, eller i industriområden, så att ingen som inte redan känner till dem ska upptäcka att de finns. Att människorna som lever där finns.
Om hur de på många håll i världen drivs av internationella storföretag med vinstsyfte som ofta också har vaktbolag, hyr ut cyklar på stan, sysslar med lite det ena och det andra. Företag som Serco Limited, G4S och Core-Civic. Flera av bolagen sköter också vården som de intagna får under tiden som de är inlåsta. Även den psykiatriska vård som de flesta får behov av efter att ha utsatts för de extrema påfrestningar som det innebär att sitta inlåst utan någon vetskap om vad som väntar. Ju sämre villkor desto mer pengar för de företag som fakturerar dubbelt både för förvaret och förvarets mänskliga konsekvenser.
– Det handlar om jättelika globala strukturer som är väldigt sammanvävda, struktur på struktur som alla driver åt ett håll, säger Hanna Heilborn om att näringslivet gynnas av restriktiv flyktingpolitik.
– Vi behövde inte ens gräva fram något scoop, allt stod där på företagens hemsidor, säger David Aronowitsch.
Jobbigt att prata om
En av de intervjuade i utställningen är afghanske Najib Najafi. Han kommer till konsthallen lite senare och låter mig ställa mina frågor, även om han tycker att det är märkbart jobbigt att prata om de där elva månaderna och tre dagarna som han satt i förvar i Märsta.
– Det är jättejobbigt att prata om men jag är glad att människor får höra min röst, säger han. I Sverige finns en regel om att man inte får sitta förvarad mer än tolv månader. Men de där tolv månaderna räckte mer än nog för att sätta djupa spår.
– Jag var hela tiden orolig och stressig, visste inte hur framtiden såg ut, när jag var inne i förvaret visste jag inte hur länge de skulle behålla mig, man vet ingenting. Det är en begravningsplats för människor.
Testade folk i sömnen
Han berättar om hur de som drev förvaret visade upp ett särskilt iordningställt rum för besökande journalister eller folk från biståndsorganisationer, medan de verkliga rummen som de intagna levde i såg helt annorlunda ut.
Han berättar om det där avgörande covidtestet som behövdes för att kunna bli utvisad och hur en del känts sig tvingade men andra vägrat att ta det. Han hävdar att personalen då smugit in om nätterna och testat folk i sömnen.
– Personalen kommer mitt i natten, två, tre, för att man inte ska veta exakt vilken tid de kommer, berättar han.
– Det finns inga rättigheter i förvaret, de behandlar en som ett djur.
Najib Najafi kom till Sverige redan som minderårig, 2010 som ensamkommande, men fick avslag på sin asylansökan och placerade för första gången på förvar, i Flen. Sedan har han överklagat sin utvisning och till sist hamnade han, 2020, i Märsta, mitt under pandemin. Sedan kom Afghanistans kollaps och alla utvisningar dit stoppades. Men för Najib Najafi hade redan alla de konsekvenser som en tid i förvar får för människan hunnit börja verka.
Alla drabbas på liknande sätt, säger David Aronowitsch.
– Man blir självmordsbenägen och deprimerad och många börjar medicinera. Alla säger att det är värre en ett fängelse.