De senaste fem åren har de gått igenom över 5 000 timmar arkivmaterial om Israel och Palestina från Sveriges Television under åren som tv-monopolet varade, från 1958 till 1989. 

– Det som har överraskat mig mest i arbetet med arkiven var mängden reportage och inslag om Israel och Palestina som gjordes då. Ibland hade SVT tre tv-team på plats och producerade upp till tio unika inslag i veckan med olika vinklar, säger Göran Hugo Olsson.

På frågan om Israels misstänkta folkmord i Gaza och Hamas terrorattack den 7 oktober påverkat arbetet med filmen svarar filmaren:

– Nej, egentligen inte. Jag tycker exakt samma sak nu om Hamas och Netanyahu som för fem år sedan. Jag är för en tvåstatslösning och tycker att alla människor i Palestina och Israel ska ha samma rättigheter. Däremot slutade jag att vara på sociala medier efter den 7 oktober, säger han. 

Valet beror dels på att filmaren inte tycker att han har något nytt att säga, men det finns också ett annat skäl: 

– Jag är för känslig för att ta del av allt fruktansvärt som händer. Jag klarar inte av att se det helt enkelt.

Kunskapsbrist är inte problemet

I filmen ”Israel Palestina på svensk TV 1958-1989” skildras bildandet av staten Israel och konsekvensen av detta: al-Nakba (katastrof på arabiska), då över 750 000 palestinier fördrevs på flykt. Intervjuer med Israels premiärminister Golda Meir och PLO-ledaren Yasser Arafat varvas med vittnesmål från palestinska flyktingar i nöd och förväntansfulla judiska immigranter från olika delar av världen som kommit till det nya landet.

I filmen tycker jag att det blir tydligt att det narrativ och de bilder från staten Israels grundande som SVT visar upp på många sätt befäster den sionistiska parollen ”Ett land utan folk för ett folk utan land”. Håller du med om det?

– Absolut! Fram till sexdagarskriget 1967 fanns en tydlig linje där SVT beskrev hur den nya staten Israel fick ”öknen att blomma” med sina europeiska invånare. Man utmålade Palestina som ett ingenmansland med några olivlundar och lite getter. Men man använde också ord som kolonisering och ockupation, framförallt i reportagen som gjordes efter 1967.

I filmens förord står det: ”Materialet berättar kanske inte exakt vad som hände utan snarare om hur det rapporterades om det”. Göran Hugo Olsson menar att idén med filmen aldrig har varit att leta efter fel som enskilda journalister har gjort i rapporteringen.

– Jag har försökt vara rättvis och objektiv kring hur SVT rapporterade om Israel och Palestina, men har även gjort ett subjektivt urval av klipp, bestämt hur vi ska redigera dem och i vilken ordning de ska ligga. 

Han tillägger:

– Om jag jämför med mina tidigare filmer, till exempel "Black power mixtape", så är det tydligt i den att jag är för Black power och emot rasister. Hela den filmen är designad så. Men den nya dokumentären är mer en sammanställning av röster där en del talar för Israel, andra emot. Vissa är propalestinier, andra inte.

Både SVT och SR har det senaste året blivit kritiserade för partisk och okunnig rapportering om det som händer i Israel och Palestina. Tror du att din film kan bidra med att fylla i kunskapsluckor? Jag tänker till exempel på inslagen om den israeliska terrororganisationen bestående av paramilitärer som bland annat förintade hela den palestinska byn Deir Yassin den 9 april 1948, en händelse jag tror få känner till.

– Förhoppningsvis kan den bidra till det. Men jag tror egentligen inte att det är kunskap som saknas bland dagens journalister.
När jag växte upp på 70-talet var det kanske lite svårt att hitta fakta, men idag finns allt tillgängligt. Det råder exempelvis inte brist på bevis på att krigsbrott har begåtts. För mig handlar det mer om vilka slutsatser man drar av den fakta och information man har, och hur man presenterar den.

Göran Hugo Olsson vill att hans filmer ska vara folkbildande, och hoppas att den nya dokumentären ska vara en del av en ny alternativ berättelse till det han kallar ”samtidens krigs– och upprustningsnarrativ.”

– Det mesta handlar om krig, straff och hämnd idag. Förra helgen dödade några barn i Landskrona ett annat barn, vilket är fruktansvärt. Men det enda de pratade om på radio var huruvida den nya lagen går att använda på dem för att de minderåriga. Jag kan inte fatta att allt nu ska handla om straff, men nästan ingen talar om fred, säger han.

Göran Hugo Olsson blir tyst några sekunder innan han fortsätter:

– Visst, jag förstår att rättvisa kommer före fred. Men om man inte har fred som mål så förstår jag inte vitsen med rättvisa.