När jag fyllde tolv år slutade jag tänka på arabiska. Min konstanta inre dialog, en röst som låter som min egen fast lite mer logisk, skiftade från ett språk till ett annat över en natt. Mina drömmar och nästan varenda tanke jag hade efter den brytpunkten formulerades på svenska.
Det var inget svårt skifte. Jag minns att jag skrev i min dagbok att det kändes som att jag plötsligt kunde springa på svenska – verbalt alltså. Framför allt såg jag det hela som ett tecken på att jag hade lyckats lära mig någonting som först kändes oåtkomligt.
När vi landade i Sverige sommaren efter millenieskiftet var jag sex år gammal och slängde mig med huvudet före in i det svenska språket. Efter ett par veckor veckor i förberedelseklass med andra invandrarbarn som fick lära sig A, B, C från grunden, var jag tillräckligt duktig för att släppas lös bland vanliga svenska sexåringar. Sedan dess har jag sprintat, sprungit, simmat, djupdykt och nästan drunknat i allt som har med svenskan att göra. Jag har älskat att lära mig det och jag har älskat allt det har gett mig. Men.
Jag är född i Bagdad.
När FN införde hårda sanktioner mot Irak och svälte landet på mat, medicin och förnödenheter under 1990-talet efter Kuwaitkriget flydde jag och min familj över gränsen till Jordanien. Vi bosatte oss i Amman i tre år i väntan på asyl i Sverige och under tiden upptäckte jag det arabiska språket. Min storebror, som är fem år äldre, gick i grundskolan och kom alltid hem med kurrande mage. Lunchpengarna mamma stoppade i innerfickan på hans skoluniform varje morgon spenderade han på gåvor till mig istället för att äta.
Gömda bakom stenmuren intill huset öppnade han sin olivgröna ryggsäck och uppenbarade för mig skrivandet
I väntan på honom ritade jag krumelurer i den torra sanden på vår innergård, och låtsades att jag kunde skriva; att mina fingrar var bläckpennor vars avtryck kunde stanna tiden. Jag ritade cirklar och olivblad och föreställde mig att jorden var formbar under mina naglar. När solen punkterade lövverken från fikonträdet på eftermiddagarna visste jag att han var på väg tillbaka, med en skatt på ryggen. Gömda bakom stenmuren intill huset öppnade han sin olivgröna ryggsäck och uppenbarade för mig skrivandet. Vaxkritor i sju olika färger och linjerade böcker med tjocka, gula blad som tycktes be till alla högre makter om att bli rörda.
Med klumpiga barnfingrar strök jag över linjerna och föreställde mig ett liv i deras värld. Ett liv som fyllde bokhyllor och som med lätta handrörelser lyckades beskriva verkligheten precis som den var innan den förändrades.
På den tiden (och precis som nu) stod Mellanöstern i lågor. I vår tvårumslägenhet på bottenplan stod nyhetskanalen Al Jazeera på konstant. Kvinnorna i rutan och min storebrors skatter blev min skola när jag inte hade någon att gå till.
När mina drömmar övergick till svenska några år senare förstod jag inte att det var ett första tecken på att jag hade börjat förlora mitt modersmål, att muskelminnet runt språket förtvinades. Sakta luckrades den komplexa väven av nyhetssammanfattningar, lekar på innergården och min storebrors läxförhör upp och försvann ur mitt medvetande, rätt ut i tomma intet.
I Sverige är det arabiska språket numera det näst största modersmålet, efter svenska. Det gick om finskan som historiskt varit näst störst redan 2018.
Språket som hade burit mig i barndomen puttades ut till förmån för svenska, sedan engelska, spanska och italienska – och inte en enda gång förstod jag att oförmågan att upprätthålla arabiskan skulle stå mig dyrt. Jag förstod inte att jag senare i vuxen ålder desperat skulle slänga mig fram och tillbaka mellan nyhetskanaler och arabiska serier utan att förstå innebörden i det som blev sagt, och att det i slutändan skulle leda till att jag sökte mig tillbaka till Amman för att få tillbaka modersmålet jag själv slarvat bort.
I Sverige är det arabiska språket numera det näst största modersmålet, efter svenska. Det gick om finskan som historiskt varit näst störst, redan 2018. Eftersom det inte förs någon officiell statistik över hur många arabisktalande det finns i landet, har man uppskattat siffran till en halv miljon människor. Det är baserat på hur många individer som är födda i arabisktalande länder, så om vi då lägger till deras barn kan vi säkert anta att siffran är betydligt högre än så.
Om man bara använder språket med familj och vänner blir det naturligt att man framför allt pratar om sådant som händer i närheten
Andreas Hallberg, docent i arabiska vid Göteborgs universitet, kallar sådana som jag för ”arvspråkstalare”. Alltså individer som antingen är födda i Sverige till arabisktalande föräldrar, eller som kommit hit när de själva varit barn. Arvspråkstalare lär sig språket hemma men utan att nödvändigtvis behärska det skriftligt eller avancerat, och de växer upp till att bli mer dominanta i ett annat språk än det de talat i hemmet.
– Fördelen är att man lär sig språket från sina föräldrar när man är väldigt ung och därför blir uttalet felfritt. Man får en känsla för språket, och man har ingen brytning eller accent, det är den typen av kunskap som man lär sig upp till 4-årsåldern, säger han.
Men om man bara använder språket med familj och vänner blir det naturligt att man framför allt pratar om sådant som händer i närheten – saker som rör skolan och hemmet, och man går då miste om det avancerade litterära ordförrådet, menar Hallberg.
– Det är en ”glaset är halvtomt eller halvfullt”-situation. Ett sätt att se det är att språket är ofullständigt.
Man lär sig inte en vokabulär som är lika bred som som en modersmålstalare gör i Syrien, i Irak eller Egypten till exempel, säger han.
Som journalist har jag redan från början av min karriär intresserat mig för ämnen som rör arabvärlden, dess politik och krig och våld och skönhet. Många gånger har mina språkkunskaper hjälpt mig på traven – som när Salwan Momika turnerade Sverige sommaren 2023 och brände Koranen. Då kunde jag rapportera om allting som blev sagt och även slå hål på eventuella felrapporteringar och missförstånd.
Andra gånger har det snarare känts som att jag har ljugit när jag kallat mig själv för arabisktalande – jag behärskar inte språket tillräckligt bra för att kunna översätta en presskonferens, till exempel. Det har att göra med att arabiskan är uppbyggd på ett annat sätt än svenska.
En del kan prata sin dialekt flytande men inte skriva bokstäverna korrekt. Andra kan skriva bokstäver men inte böja ord enligt standardarabiskans regler
Förenklat kan man säga att det finns två spår i arabiska språket. Det ena är det dialektala – en irakisk dialekt skiljer sig avsevärt från en syrisk, marockansk eller libanesisk dialekt, men vi kan ofta fortfarande förstå varandra. Och det andra spåret är den mer formella standardarabiskan, som ser likadan ut oberoende av land.
Hallberg förklarar att standardarabiskan kan ses som ett eget fristående språk som inte tillhör ett särskilt land – det är ett andraspråk för alla som talar det. Det är snarare ett gemensamt språk som används av arabisktalande i skrivna och formella sammanhang. Böcker och nyhetssändningar och presskonferenser äger alltså rum på standardarabiska, medan samtal mellan vänner eller främlingar – oavsett om de kommer från olika länder, brukar äga rum på det talade arabiska språket oavsett ”dialekt”.
– Att säga att det finns olika arabiska dialekter är missvisande, det är mer nyttigt att tänka sig arabiska som inte bara ett språk, utan som en grupp av språk. Men man kan säga att ett arabisktalande barn först lär sig tala en dialekt och lär sig standardarabiska som andraspråk.
Det finns också nyanser i vilka delar av språket man behärskar och inte som arvspråkstalare, och vilken del av språket man behärskar är väldigt individuellt, förklarar Hallberg som lär ut arabiska till vuxna på universitetet. Bland eleverna finns folk som inte har en bakgrund med arabiska överhuvudtaget, men också en hel del arvspråkstalare med olika variationer i språkluckorna.
– Man kommer med olika kunskapsluckor. En del kan prata sin dialekt flytande men inte skriva bokstäverna korrekt. Andra kan skriva bokstäver men inte böja ord enligt standardarabiskans regler. Ett moment kan vissa elever uppleva som väldigt tråkigt, men nästa tillfälle när man går igenom grammatiken så får de mycket nytta av det. Det gör det mycket svårare för de eleverna som grupp eftersom de har så olika nivåer.
För egen del skulle jag beskriva det som att jag besitter ett vokabulär som kan jämföras med en tonårings. Hemma hos mig pratar vi irakiska – och där är jag mer än flytande, men tenderar att fastna på ord som rör politik eller termer som ”utrikesminister” eller ”undersökningsprotokoll”.
Vad gäller standardarabiskan, alltså språket jag hade behövt för att kunna översätta en presskonferens, så är min kunskap betydligt mer begränsad. Även det här är inget ovanligt fenomen hos arvspråkstalare, förklarar Hallberg.
– Ett sätt att se det är att hos en arvspråkstalare stannar utvecklingen vid en viss nivå efter en viss ålder. På så sätt kan deras språk uppfattas som ”barnsligt”.
Araberna jag möter i Amman blir ibland förvirrade av mig. Jag ser ut som dem och jag pratar delvis som dem, men jag blandar dialekterna
Det är det här jag försöker råda bukt på hösten 2024, när jag landar i Amman för första gången på 23 år.
Den här gången är jag inte ett barn på flykt, jag är en vuxen som försöker återerövra något som gått förlorat. Jag är en kvinna som försöker skapa plats för en viktig pusselbit som jag lämnat kvar i landet – jag försöker väl på sätt och vis, öva upp den muskel som jag låtit förtvina.
När jag landar i Jordanien i september och flyttar in i ett lägenhetskomplex omgärdat av jasminbuskar påminner jag mig själv om att tre månader är en för kort stund för att erövra ett helt språk. Särskilt ett som är så komplicerat som arabiska. Jag tänker att det inte kan vara lika enkelt att slänga sig in med huvudet först som när jag var barn, det går inte att bara dyka i längre.
På språkskolan genomgår jag ett språktest för att lärarna ska kunna avgöra vilken klass de ska sätta mig i. En syrisk lärarinna med en tänd Marlboro Gold i handen ställer sig bredvid mig i receptionen och ber mig skriva en mening.
”Skriv ditt namn och alla platser du bott på”.
Hon står snett över mig och tittar på min barnsliga handstil. ”Nora” och ”Stockholm” blir två sneda krumelurer på det vita arket.
Hon vänder sig mot receptionisten:
”Skrivande – noll.”
Sedan frågar hon mig frågor – inte på den jordanska dialekt som jag lärt mig att härma, utan på standararabiska. Det lite komplicerade språket som Hallberg kallar ”allas andraspråk”.
Jag kan inte svara. Återigen vänder hon sig till receptionisten.
”Tal – noll.”
Och där är det bestämt. Jag kan ingenting.
Följande morgon gör jag min första studiedag med en 27-årig palestinsk lärarinna som heter Amal. Eftersom det inte går att matcha mina språkkunskaper (eller språkbrister) med några av de andra studenterna på skolan så får jag privatundervisning, förklarar hon. Och vi börjar från أ, ب, ت - a, b, c.
Araberna jag möter i Amman blir ibland förvirrade av mig. Jag ser ut som dem och jag pratar delvis som dem, men jag blandar dialekterna. Egyptiska, libanesiska, irakiska och lite syriska ord är resultatet av att jag försökt skramla ihop en vokabulär i vuxen ålder för att ersätta det jag en gång förlorat. Jag vet inte hur jag ska förklara för dem jag möter att jag förvisso talar språket, men jag behärskar det inte.
Han förklarar att det är en populär studiecirkel och att den här månaden läser de en författare jag aldrig hört talas om och en titel som jag inte lyckas förstå när han säger den på arabiska
När jag kliver in på ett communitycafé i Jabal Amman och beställer chai och röker vid fönstret med min laptop i knät bjuder en av servitörerna in mig till bokklubben som hålls i lokalerna en gång i månaden. Han förklarar att det är en populär studiecirkel och att den här månaden läser de en författare jag aldrig hört talas om och en titel som jag inte lyckas förstå när han säger den på arabiska.
Istället för att erkänna att jag inte kan läsa på mitt modersmål, nickar jag och låtsas att jag ska delta nästa gång. Jag går inte tillbaka till caféet ifall servitören skulle fråga mig igen. Den här typen av parering – ett konstant undvikande i syfte att slippa erkänna en av de skamligaste förlusterna i mitt vuxna liv, har varit utmattande. Jag skäms inför mig själv, inför min omgivning, inför mitt jobb, inför andra arabisktalande, inför nyhetssändningarna där jag bara kan uttyda 40 procent av vad som blir sagt. På något sätt har min förlust av språket placerat mig i ett mellanrum där jag å ena sidan betraktas som arab, men i arabvärlden snabbt avslöjas som en utlänning, en europé.
När jag klagar för Andreas Hallberg tröstar han mig.
– Det leder fel att tänka som att du ”glömt bort” språket – det blir att du tänker i binära termer. Du har språket om du kan konversera och använda dig av låneord från svenska och engelska, du behärskar det betydligt mer än någon som inte talar det alls.
Kanske har han rätt.
En månad in börjar jag jag smsa godnatt med min mamma för första gången i livet på mitt modersmål
Inom ett par veckor i Amman börjar min skrivstil på arabiska sakta men säkert skifta från slarviga, barnsliga krumelurer till självsäkra sammansättningar av bokstäver. Det går fort att hitta handrörelserna igen, som om det faktiskt sitter i muskeln. Pennan kliver självsäkert över linjerade ark, jag kan höra var vokalerna ska placeras utan att behöva kolla på något fuskpapper och snart lyckas jag läsa vägskyltar utan att snegla på den engelska översättningen. En gång i tiden har jag behärskat språket och jag har lyckats gräva fram vägen som leder mig tillbaka.
På kvällarna ljuder böneutropen från den närliggande moskén in i min lägenhet på högsta våningen och jag läser barnböcker om Scheherazades 1001 nätter, om krigare som försvarar sitt kungarike och som erövrar hav i jakt på odödlighet. Något klickar till.
Återerövrandet är inte en omedelbar handling, det är något som sker stegvis och bitvis och vacklande och ibland alldeles för långsamt och ibland alldeles för fort. En månad in börjar jag jag smsa godnatt med min mamma för första gången i livet på mitt modersmål.
”Må du vakna till tusen godheter” skriver vi och skickar massa hjärtan och jag vet inte vart jag ska ta vägen av lyckan över att ha lärt mig något så värdefullt som mitt eget språk.
När jag åker tillbaka till mitt hem i Rom försöker jag upprätthålla det på egen hand. Jag kliver in i bokbutiker och spanar in deras minimala arabiska-sektion. En bokhandlare ber mig översätta titlarna och det slutar med att jag sitter på en pall vid kassan med en trave böcker och skriver ner författarnamnen på italienska och sammanfattar baksidestexterna åt henne.
För tre månader sedan var det här omöjligt.
Jag kan fortfarande inte springa på arabiska, inte som jag kunde när jag var barn. Mina drömmar och min inre dialog tillhör fortfarande svenskan, och kanske kommer det alltid att förbli så. Men mamma och jag fortsätter hälsa varandra godnatt på arabiska dag in, dag ut, tills orden sätter sig i fingertopparna som en ren reflex. Ibland vågar jag vara modig och även hälsa henne godmorgon, ha en fin dag, när ska vi ses, har du sett nyheterna, hur kallt är det i Stockholm?
Jag är varken en modig krigare som i berättelserna från Tusen och en natt, och jag har definitivt inte erövrat något hav. Men jag har hittat vägen tillbaka till något jag trodde jag hade gått miste om för alltid, och det är värt 1001 firanden.
Ännu har jag inte vågat drömma på arabiska igen. Men jag hoppas att det kommer.
