Men jäklar vilken popcornrulle!
Det är åka av från början till slut med en rent urstark ensemble och en storslagen saga.
"The Woman King” har en hel del att säga om både kolonialism, slavhandel och moral och det faktum att den fokuserar på kvinnliga, svarta krigare i Afrika på 1800-talet känns såklart både nytt och rätt fräscht. Men den gör det mer på samma sätt som tv-serien ”Vikings” handlar om vår egen historia uppe i norr. Eller valfri riddarfilms förhållande till medeltiden. Man samlar på sig en del kuriosa och riktiga händelser, sedan fyller man på fritt med Hollywoodunderhållning. Faktiskt så påminner ”The Woman King” mer om gamla klassiker än om mer problematiserande nya filmer. Det är mer Errol Flynns gamla ”Robin Hood och hans muntra män” än någon senare variant med historiekorrekta ambitioner. I alla fall vad gäller matinékvalitet.
Men här finns inga muntra män – bara förbannade, mäktiga kvinnor.
Året är 1823 och vi får direkt stifta bekantskap med den kvinnliga krigarstyrkan Agojie i blodig strid. De är eliternas elit och deras rykte föregår dem. Ledaren, general Nanisca (Viola Davis) är både orädd härförare och trygg modersgestalt, och definitivt mest ”bad ass” av dem alla. Armén består av kvinnor som antingen självmant sökt skydd i den, sålts eller övergivits av föräldrar, eller tillfångatagits i strid. De får sedan genomgå dunderträning i palatsets innersta där bara kvinnor får vistas. En slags Top Gun-inramning fast utan flygplan. Kanske också lite Karate Kid.
Protagonist i vår saga blir den unga Nawi, som blir lämnad till palatset av sin far – då hon är upprorisk och vägrar gifta sig. Den äldre, rika, friaren som berättar hur hon ska tuktas efter äktenskapet får helt sonika en rak höger – och Nawi lämnas till Agajie.
Naturligtvis utmärker hon sig på olika sätt och fångar ledaren Naniscas intresse. Mästaren och eleven-partiet får nästan Star Wars-proportioner, mer än så går inte att säga utan att avslöja för mycket.
Viola Davis som Nanisca är superb. Hon är som huggen ur granit, men granit med ett varmt hjärta. Sydafrikanska skådespelaren Thuso Mbedu är också mycket bra som den unga, upproriska lärlingen Nawi – och faktiskt känns ”The Woman King” som en klockren ensemble i sin helhet. Alla de bärande rollerna bildar en välsmidd kedja.
Regin står Gina Prince-Bythewood för och hon balanserar elegant genom de olika känslolägena. Trots att filmen behandlar slaveri, inbördeskrig och andra hemskheter så är humorn aldrig långt borta. Igen så känns ”The Woman King” mer old school i sin uppbyggnad. Här finns inget konstlat, påklistrat svårmod som i förra årets ”The Northman”, för att dra vikingaparallellen en gång till.
Man kan anmärka på att det ibland blir väl mycket Hollywood. Inte en hårtest ligger fel, kläder och vapen är liksom lite för coola och när till och med de portugisiska slavhandlarna dyker upp uppumpade och tvålfagra blir det lite pajigt. Och rent historiskt är det nog mer en önskedröm kring hur det kunde ha varit. Tydligen rådde verklighetens Agijie över egna slavar och hade inga invändningar mot den handeln. Men vilken historisk Hollywoodrulle dras inte med sådana problem? Lägger man faktasynandet åt sidan har man här över två timmar av prima underhållning.
