Affischen, liksom bokomslaget, pryds av en koltrast. Fågeln är hans nioåriga dotters verk. Per Hagman stannar upp och plåtar av affischen med telefonen. Dottern är ”väldigt nöjd” med sin designinsats; belåtenheten knappast kommer att minska nu när hennes teckning finns att beskåda i deras hemkvarter. Mindre nöjd är hon med sin pappas insats i sammanhanget. 

– Hon började läsa ”Johannes och du” från början och tyckte att det var tråkigt med allt rabblande av gatunamn. Men sedan sa jag, du är med lite mer tydligt på ett annat ställe i boken, och så lät jag henne läsa en passage där vi åker ut till Hallunda centrum och en där vi geggar med lera. De tyckte hon var bra i alla fall.

Semester på Södermalm

Boktitelns ”Johannes” är den på Brunkebergsåsen belägna Johanneskyrkan, dess ”du” är Per Hagmans dotter. Han är halvatiden-pappa och sedan några år tillbaka bosatt på Malmskillnadsgatan. Praktiskt taget hela boken utspelar sig i kvarteren runt kyrkan, där han antingen med dottern eller på egen hand strosar runt och tänker sitt om föräldraskapet, pengar och innebörden av att han – efter ett helt liv av kringflackande genom Sydeuropa och norra Afrika, genom västgötaslätten, Marstrand och Stockholm – till sist blivit bofast, fått förstahandskontrakt på en lägenhet.   

– Jag funderade lite på om jag skulle ha med något som utspelar sig utanför Stockholm, men jag tänkte att jag ville åt det här klaustrofobiska, att jag bara rör mig i citykvarteren. Så att till och med Hallunda centrum blir extremt exotiskt i sammanhanget. Eftersom jag nästan bara är i city i numera kan jag känna att jag är på semester när jag åker till Södermalm. 

Innan Per Hagman flyttade tillbaka till Stockholm, vars 90-tal och krogliv han är oupplösligt förknippad med genom sin debutroman ”Cigarett” (1991), kände han sig ”oerhört färdig” med den i hans mening hopplöst brackiga, smaklösa och överhygieniska staden. 

– Men omständigheterna, alltså min dotter, har gjort Stockholm city till vilken annan plats som helst för mig. Allt är toppen så länge hon finns. Det är en otroligt stark känsla. Det spelar ingen roll att jag kanske är trött på Stockholm, varje plats blir liksom helt okej om jag ser den genom hennes ögon.  

Den lilla guidade turen tar oss vidare till Luntmakargatan där han håller sin jacka nerdragen över byxorna för att dölja att gylfen är trasig, och talar uppskattande om de stora soppåsarna på gatan. Dessa bidrar med en känsla av liv åt den ganska själlösa stadsbilden. Vid hissen som leder ner till korsningen Sveavägen-Tunnelgatan och hamnar vi i samspråk med en äldre kvinna som berättar att hon råkade stoppa i sig en ansenlig dos sömnpiller under gårdagskvällen och att livet nu förefaller henne ”dimmigt men härligt”. 

Per Hagman berättar att han inte så sällan hittar använda kondomer i hissen, doften därinne är inte speciellt barnvänlig, och framme vid Johannesplan pratar vi om den kärlek till ostron och löjrom som överförts från författaren till hans dotter. Numera är hennes födelsedagsmorgnar inte kompletta om hon inte får pilla in löjrom mellan tårna. Alla har vi våra fäblesser.  

Alla ska alltid vara så mogna och säga att det är skönt att inte vara tonåring längre och javisst, det är klart att det skönt att inte vara fjorton. Men det är ju fan inte kul att bli äldre?

Per Hagman och jag har mötts upp några timmar tidigare på Sosta bar på Sveavägen, ett av få hak i krokarna som inte ingår i en kedja. Per Hagman är inte en vän av kedjor. När han glider in på haket gratulerar han mig i förskott på födelsedagen (han har googlat mig), varpå jag gratulerar honom i förskott till detsamma – vi fyller båda år nästföljande dag.

”Alla ska alltid vara så mogna och säga att det är skönt att inte vara tonåring längre och javisst, det är klart att det skönt att inte vara fjorton. Men det är ju fan inte kul att bli äldre?”

Bild: Zanna Nordqvist

Postadress: krogen Tranan

Redan under vårt inför-samtal har jag dock lyckats åsamka honom viss åldersångest. Jag hade då glatt påpekat hur fascinerande jag finner det faktum att han på 90-talet fick sin post skickad direkt till krogen Tranan vid Odenplan, han hade ingen fast adress på den tiden, och hur detta för mig framstår som något som hämtat ur typ en 40-talsfilm som ”Riddarfalken från Malta”. Detta påpekande fick honom att känna sig antikverad. 

– Jag skriver ju i min senaste bok om hur personer i fyrtioårsåldern ibland kommer fram till mig och vill höra anekdoter om utelivet i Stockholm på 90-talet och man känner ju sig så himla gammal när folk storögd fascineras av att jag fick post till Tranan. Det är jobbigt att bli påmind om tidens gång. Alla ska alltid vara så mogna och säga att det är skönt att inte vara tonåring längre och javisst, det är klart att det skönt att inte vara fjorton. Men det är ju fan inte kul att bli äldre? 

Och nu fyller du alltså 56 i morgon. Hur känns det? Inväntar du dagen med bävan?  

– Min dotter är hos sin mamma och då tänkte jag att jag kunde tacka ja till att ställa upp på ett författarsamtal i Nyköping i morgon. Men när jag sa det till henne svarade hon bara, ”va får inte jag fira dig?” För henne är min födelsedag väldigt viktig. Så nu har vi ändrat det så att jag hämtar henne i skolan i dag och sedan firar vi lite på förmiddagen, och sedan åker jag till Nyköping. Men annars är ju födelsedagar något man bara vill glömma bort i min ålder.  

Själv fyller jag 33, enligt Per Hagman den ultimata åldern för en man. 

– Därefter går det utför.  

Just det beklagliga åldrandet och de förgänglighetskänslor som kommer på köpet har präglat författarens arbete med den senaste romanen. Vilken han beskriver som ett vykort till sin dotter.  

– Man är ju självupptagen och tror att ens barn ska vara intresserad av det man gör. Men det kan man liksom inte räkna med. Om hon undrar var hon kommer i från och vill lära känna mina rötter, då kan hon läsa den här om tjugo år. På min sida är det ju bara jag och hon, och om jag trillar av pinn i morgon finns den här boken i varje fall kvar. Den här boken i framtiden kanske kan ge henne ett sammanhang till de ögonblicksbilder hon tar med sig från den här åldern. Det kanske kan vara kul för henne. 

Men om man vänder på det, hade min stora dröm när jag var tjugofem varit att bilda familj, skaffa bostadsrätt och leva ett borgerligt liv, då hade det min pappa ställt med blivit väldigt påtagligt.

Ett av de sammanhang som Per Hagman i ”Johannes och du” försöker bringa reda i är hans relation till sina föräldrar. Han har sagt upp kontakten med dem båda, i boken redogör han för de skäl som föranlett avståndstagandena. Kort sammanfattat: umgänget med mamman gör honom ledsen, för mycket dåliga vibbar. I fråga om pappan är saken än mer sårig. Genom honom drogs Per Hagman in i skuldfälla som i många år gjorde honom till föremål för kronofogdens intresse, och som gjorde det omöjligt för honom att ordna med bostad och liknande.

– Den där skulden har präglat mig i hela mitt vuxna liv. Men pappa har inte kunnat kännas vid att det var hans fel. Det är ju tyvärr mänskligt, men det gör ju inte min plåga mindre. Nu är det alldeles för sent att ställa saken tillrätta, men om han för 10-20 år sedan hade kommit till en punkt då han kunde säga, fan vad jag har ställt till det för dig, nu ska jag göra allt för att betala av det här, då hade det ju kunnat ordna upp sig. Men när någon inte vill ha förlåtelse, då kan man inte förlåta dem.

Splittrat att skriva om föräldrarna

Per Hagman säger att han varit djupt tveksam till att ”hänga ut” sina föräldrar i bokform. Han anser att det ligger något lite löjligt i tanken på att författande eller konstnärlig verksamhet skulle vara något upphöjt eller kunna rättfärdiga hänsynslöshet, och fram till att han skrev ”Johannes och du” var han säker på att han aldrig skulle skriva om sina närstående på ett sätt som de skulle kunna ta illa vid sig av. 

– Jag nämner ju vissa personer i mina tidigare böcker, som i ”Att komma hem ska vara en schlager”, men det har inte varit för att vara elak mot någon. Så det känns ju konstigt att här ha skrivit om mina föräldrar på ett inte alltid smickrande sätt. Men även om jag riktar kritik mot dem så har jag försökt göra det på ett så förstående eller ömsint sätt jag kan. Men ändå frågar man sig, får man göra så här? Är det här moraliskt försvarbart? Så det gör den här boken lite konstig för mig. Jag känner inte samma odelade glädje över att vara klar med den som med mina tidigare.  

Att ha fått barn är den största vinsten i mitt liv

Har du fått någon respons från dina föräldrar? Eller från människorna runt omkring dig? 

– Det här kan jag inte prata om. Jag förstår att det är tråkigt. Men det vill jag inte prata om. 

Jag tycker att jag förstår dig bättre efter att ha läst ”Johannes och du”, för den förklarar ju en del av det som funnits mellan raderna i dina tidigare verk. Det här kringdrivande livet, det är klart att det funnits en längtan och kanske ett inre tvång efter det också. Men du har ju inte kunnat bli bofast. Du har varit så illa tvungen att bara kånka på. 

– Och så tror jag att det är för de flesta av oss. Man gör det bästa av omständigheterna, jag har inte gått runt och känt någon bitterhet, och det är skönt. Men om man vänder på det, hade min stora dröm när jag var tjugofem varit att bilda familj, skaffa bostadsrätt och leva ett borgerligt liv, då hade det min pappa ställt med blivit väldigt påtagligt. Då hade jag väl antingen fått betala av hela skulden själv eller så hade jag pressat honom att skärpa till sig. Men i stället valde jag, kan man säga, den slappaste vägen. Det vill säga att låtsas som att det regnar, och så åkte jag kanske till Palermo i stället. 

Du har ju skrivit en del tidigare om hur du njutit av att vara ensam ihop med andra människor. Kan du sakna att befinna dig på drift? 

– Det gör jag faktiskt inte. Det här blir kanske lite kladdigt, men att ha fått barn är den största vinsten i mitt liv. Också att jag fick barn så pass sent. Det kom helt perfekt för mig eftersom jag var väldigt trött på att resa själv. Men i många år såg jag det som en plikt gentemot mig själv. Om jag nu inte har familj eller arbete eller något som binder mig vid en plats, då ska jag väl tillvarata de privilegier som kommer med det? Det vill säga att jag kan åka var jag vill hela tiden.  

Per Hagman återger hur han i sin näst senaste bok ”Allas älskare, ingens älskling” för första gången började uppleva att ensamheten gnagde i honom. Vilket då kom som något av en chock. 

– Jag tillbringade en jul i just Palermo, och där det stängs det ner så oerhört. Eftersom de är så katolska. Det var första gången jag upptäckte att ensamhet kunde vara något plågsamt och jobbigt. Och efter det bodde jag faktiskt året runt i Marstrand, och det är ju nästan ingen som gör det, och då var jag helt inställd på att det kanske är här jag kommer att fastna. För där kunde jag kombinera jobb på krogen under sommaren och få allt det sociala. Och på vintern kunde jag sitta i ödsligheten och skriva. Men sedan så fick jag barn och då blev det i centrum av allt.

”Han (Håkan Hellström) sa att det måste kännas fantastiskt att ha skrivit en sådan bok som så många läst. Då kunde jag inte låta bli att säga, som den gnälliga typ jag är, synd att det inte syns på bankkontot bara.”

Bild: Zanna Nordqvist

Hyllning från Håkan Hellström

Vad tror du? Om ditt barn inte kommit när hon kom, hade du få fortsatt på samma sätt som förut då? 

– Det är så himla svårt att säga. Man kan bara spekulera men det är mycket möjligt att jag hade blivit kvar på Marstrand, det är en väldigt bra plats. Det är visserligen också ett ställe som är förknippat med rika människor som åker dit på sommaren, men det finns trots allt en liten grupp genuina och normala människor som faktiskt bott där i generationer. Eller normala är de kanske inte. Men de är inte miljardärer. 

Håkan Hellström berättade att ”Cigarett” varit så himla viktig för honom när han var ung. Han sa att det måste kännas fantastiskt att ha skrivit en sådan bok som så många läst. Då kunde jag inte låta bli att säga, som den gnälliga typ jag är, synd att det inte syns på bankkontot bara.

En av de lite mindre vanliga personerna som Per Hagman stött på i Marstrand – där han fortfarande säsongsjobbar som krögare (resten av året försörjer han sig i huvudsak på att översätta romance) – är Håkan Hellström. Förra sommaren approcherade han författaren och öste beröm över debutroman.

– Han berättade att ”Cigarett” hade varit så himla viktig för honom när han var ung. Han sa att det måste kännas fantastiskt att ha skrivit en sådan bok som så många läst. Då kunde jag inte låta bli att säga, som den gnälliga typ jag är, synd att det inte syns på bankkontot bara. Du vet, popband får ju ändå in pengar genom återutgivningar och vinyler. ”Cigarett” kan du däremot läsa som lågprispocket eller skaffa begagnat för tio spänn, och jag tjänar inte en krona på det.

Vad svarade han då? 

– Han bara skrattade bort det. Och jag gillar ju honom, vi har många gemensamma bekanta, men jag kunde inte låta bli att vara lite spydig. 

En sådan som jag borde ha en fast lön och ha ordning och reda.

Pengarnas vara eller icke vara har i alla år varit ett predikament för Per Hagman. Någon fast inkomst har han aldrig haft, men om han i sina tidigare liv kunnat leva ur hand i mun och i krissituationer kunnat luta sig mot mer välsituerade vänner, är situationen i dag en annan. I och med att han inte längre är ensam, han har ett barn att försörja. Och i ”Johannes och du” skriver han om sin ständigt återkommande ångest över att ekonomin ska brista och hur han emellanåt  ligger vaken om natten, riden av tanken på att han en dag kanske ska komma att sluta som fattigpensionär. 

– De flesta människor har ju ett fast arbete eller en någorlunda stadig lön, redan i unga år börjar de spara en liten slant varje månad, allting puttrar på. Men för mig har det varit som att jag oavbrutet spelat på V75. Ibland vinner man och sedan går det minus oändligt länge och sedan hoppas man att det ska smälla till igen. För en person som jag som har en ganska orolig läggning är det en rätt dålig kombination. En sådan som jag borde ha en fast lön och ha ordning och reda. 

Du borde vara stenrik. 

– Jag borde vara stenrik. 

Det kanske hade rimmat väl med dina preferenser? 

– Kanske både och. Jag vet att det är en bild som hänger kvar av mig men det bästa som finns är ju att laga extremt billig men förhoppningsvis god mat. Jag har ingen läggning åt det här stekiga eller vräkiga hållet, det där äcklar mig bara. Men jag blir förknippad med olika lyxgrejer och det är delvis självförvållat. För när jag var ung och debuterade, då fanns inte den där blingblingkulturen på det sättet och då tyckte jag att det var ganska roligt att lite provocerande och kokett säga att jag bara gillar att hänga med fotomodeller på Rivieran. För så fick man inte säga som författare på den tiden.

Nej, få personer blir rika genom författarlivet. Som Per Hagman säger är varje roman han skriver en ”enorm förlustaffär”, timlönen är fruktansvärd. Han upplever sig fortfarande inte som en ”riktig författare”, det går upp och ner med hans litterära självförtroende och för tillfället ligger han därtill efter med översättningarna av sina romanceromaner på grund av allt sjå med den nya boken.

När vi ses några dagar senare på Riche Fenix, där det hålls en liten releasefest för ”Johannes och du”, verkar han inte anfrätt av några bekymmer. Han har överlevt sin födelsedag, tyvärr hade det inte dykt upp så många besökare till eventet i Nyköping, det hade slarvats med marknadsföringen – och även om han tycker att Riche Fenix borde ha lagt ner lite mer jobb på att haussa upp eventet har ett gäng likafullt infunnit sig på baren där han spelar vinyler och delar ut klistermärken och kortlekar prydda med dotterns koltrast.  

Det är inte packat med fotomodeller i baren. Men bland gästerna återfinns en gammal stjärna från ZTV-tiden, hon säger att hon kan berätta galna historier från Per Hagmans 90-talsdagar, och vid bardisken står författarens presskvinna från Bonniers och lyser upp vid minnet av hur det var att börja jobba med honom för sådär tjugo år sedan – han var så fruktansvärt cool. 

Klimatminister Romina Pourmokhtari, som Per Hagman är bekant med via liberalen Johan Norberg (de drev svartklubb ihop med Anders Borg på 90-talet), plockar åt sig en kortlek. Per Hagman säger till mig efteråt att han är lite ”filmstjärnekär” i henne. Hans kinder lyser röda och när jag lämnar baren uppmanar han mig att få med i artikeln att folk borde skaffa barn. Det är en toppengrej. Alla borde verkligen ha ungar.

Sedan tar han sig ett nikotintuggummi. Han har slutat röka. Han ser ganska lycklig ut.