BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag har flugit drake alltid, så länge jag kan minnas, säger han.
Men det var förut, innan Amrullah tvingades fly Afghanistan för ungefär två år sedan. I Sverige hade han fram tills för några veckor sedan inte flugit drake en enda gång. Så när han fick frågan att vara med i International freedom kiters tvekande han inte. Amrullah behövdes, för Minoo Eneroth som har dragit igång drakflygningsklubben hade själv inte en aning varken om hur man bygger eller flyger drake. Hon visste bara att hon ville hitta på något för nyanlända flyktingar.
– Min pappa berättade att drakflygning var en stor grej i många länder, och jag tyckte att det lät coolt. Som något alla kan göra, som är enkelt och roligt. Men eftersom jag inte alls vet hur man gör hörde vi av oss till olika boenden för ensamkommande, och så kom jag i kontakt med Amrullah, säger hon.
”Svårare än man tror”
Amrullah fungerar nu som lite av en expert. Han kan visa hur man bygger en drake, och inte minst hur man flyger. Även om alla som är här i dag redan verkar behärska just flygande. Alla utom Minoo, kanske.
– Det är verkligen svårare än vad man tror. När Amrullah och de andra flyger ser det så lätt ut, men när jag testade första gången så bara dök draken ner i marken. Nu börjar jag lära mig lite i alla fall, säger hon.
Just att det är de nyanlända flyktingarna som har kunskapen tycker Minoo är särskilt bra. För samtidigt som drakflygningen är ett roligt tidsfördriv som påminner om livet hemma, är det också ett sätt för ungdomarna att lära de svenskfödda något från sitt hemland, något som de behärskar bäst.
– Alla bara pratar om att det är problem på olika sätt, som var alla som kommer ska bo och så där. Då tänker jag att det här kan vara något annat, hit får man komma och bara ha kul, och visa oss något som vi inte kan, där språket inte är så viktigt, säger Minoo.
Flög jämt
Att drakflygningen uppskattas går inte att ta miste på. När drakarna väl är i luften vill ingen sluta flyga. Trafiken och människorna som går förbi på gatan utanför Stadsmuseet där drakflygarna håller till stannar upp för att titta på drakarna, men Amrullah och de andra tycks inte märka att stadslivet pågår bredvid dem. De är fullt koncentrerade på plastbitarna som svävar i luften. Mohammed Sarvars röda drake fladdrar högt över taken – så högt att linan löper hela vägen ut. Också han har flugit mycket drake tidigare i sitt liv, hemma i Afghanistan.
– Jag har flugit sedan jag var liten, säger han.
Flera av dem tycker att det allra roligaste är att tävla. Att föra draken så att man skär motståndarens lina. Men efter år utan någon flygning alls räcker det bra att bara få upp draken i luften. Det lyser om Amrullah när han ska berätta om tjusningen, och om hur det var förr, när han kunde flyga jämt.
– Jag flög typ varje dag, ibland flera gånger om dagen. På kvällen efter skolan gick jag alltid ut. Det var ofta så här, att det inte blåste, men då hade vi pappersdrakar så det gick bra att flyga ändå. Det är jättekul att få flyga igen.
Och om en dryg vecka blir det dessutom tävling. Då ordnar International freedom kiters en drakfest vid Röda sten. Till dess ska Amrullah ha byggt en drake så bra att den flyger högre och längre än alla andra.
