Politiker, affärsman, författare, filantrop, underhållare och legendarisk skojare. Det tycks inte finnas någon hejd på alla bollar P T Barnum höll i luften. Inte nog med det, hans Barnum & Bailey Circus höll sig (visserligen tillsammans med ett annat cirkussällskap) till råga på allt rullande längs de amerikanska vägarna från 1919 till våren 2017 då den slutligen gick i graven. OBS! Varning för skönsång. Det blir lätt så när det är en musikal som visas.
USA, med Hugh Jackman och Michelle Williams, 105 minuter, premiär 25/12.
Jumanji
Visst är det tröttsamt att Hollywood inte tycks få nog av att återanvända gamla succéer. Å andra sidan torde sådant vara lätt att förlåta om förhandsrapporterna om ”Jumanji” anno 2017 stämmer. Det vill säga att tempot är glatt, intrigen korkad (läs underhållande) och karaktärerna hopplöst charmiga. Bortgångne Robin Williams, huvudrollsinnehavare i originalet från 1995, ler förmodligen i sin grav.
USA, med Dwayne Johnson och Karen Gillan, 119 minuter, premiär 22/12
Call me by your name
Året är 1983. Platsen är norra Italien. 17-årige Elio är sin ålder till trots redan insatt i de sköna konsterna, i kultur, i klassisk musik. En mönsterson, helt enkelt. Allt han saknar är den där patinan som kommer med erfarenhet, särskilt med romantisk och passionerad kärlek. Så bra då att Oliver, pappans nya forskningsassistent, dyker upp och ser till att sudda bort Elios plump i protokollet.
USA, med Armie Hammer och Amira Casar, 132 minuter, premiär 22/12.
Let the sunshine in
En kvinna, frånskild konstnär och i 50-årsåldern, nobbar självcentrerad man efter man en hel film i sin jakt på den eviga kärleken. Låter det som något att hänga upp i julgranen? Förmodligen inte. Men det är exakt vad ”Let The Sun Shine In” är. En egensinnig, elegant, romantisk komedi om vad som är viktigt i livet. Och behöver du en filosofisk touch för att tända lite extra så sägs filmen vara löst baserad på Roland Barthes A Lover’s Discourse: Fragment.
Belgien/Frankrike, med Juliette Binoche och Xavier Beauvois, 94 minuter, premiär 25/12.
Guldfeber
Någon regelrätt premiär är det naturligtvis inte tal om. ”Guldfeber”, som gick upp på biograferna redan 1925, sägs vara Charlie Chaplins egen favorit ur sin digra produktion. Om en ensam guldgrävare på jakt efter berömmelse och lyckan. Anarkistisk komedi, sprudlande av knäppa infall, ett mästerverk i slapstickgenren, sentimental, charmant och befriande oironisk. I sanning tidlös.
USA, med Charlie Chaplin, 95 minuter, premiär 22/12.
Tjuren Ferdinand
Det var såklart bara en tidsfråga innan barnens (eller möjligen de vuxnas) favorit ”Tjuren Ferdinand” skulle få en plats i filmprojektorljuset. Och den som kan sin moderna barnfilm, det vill säga den som är tänkt att attrahera även vuxna, vet vad den har att vänta. Tjuren Ferdinand frustar på så gott den kan, i aningen högre tempo än originalet från 1938, och lär kanske inte gå till historien, men å andra sidan – vilken förälder vill inte mata sitt barn med sensmoralen att du ska gå din egen väg och inte låta andra diktera vem du är eller bör vara.
USA, animerad, 106 minuter, premiär 22/12.
