Hon promenerar ensam en kväll, i kontakt med barnet hon bär inom sig, njuter av gelatinfritt godis då en svart raggarbil gasar rakt emot henne. Hon hinner tänka: ”Nu ska vi dö.” Men bilen bromsar i sista stund och tre unga, vita, taniga killar cirkulerar runt henne med bilen och skrattar, ”på ett sätt som gör Jokerns flin harmlöst”.
Den röda tråden i Fadumo Osmans sommarprat är ett ”förlåt” till sitt då ofödda barn:
”Mitt kära barn, du trakasserades och hotades långt innan du föddes, bara för att din mammas hud avslöjade din. Och hennes täckande klädsel blottade dig och gjorde dig till en måltavla. Förlåt mig!”
I ett eftersnack med poeten Mariama Jobe resonerar hon om varför hon känner att hon vill säga förlåt trots att rasism och hatbrott inte är hennes skuld att bära.
– Jag tror inte att någon annan skulle be henne om ursäkt, och då tar jag den rollen. Även om det inte är mitt fel så vill jag att mitt barn ska få en fast punkt, veta att problemen finns, det kommer att hända henne. Då vill jag att hon ska veta att hon alltid kan komma till mig.
– Skulden är inte min att bära, men det är mitt ansvar att medvetandegöra. En sak jag ville höra när jag var liten var: ”Det här är inte rätt!” Jag har inte fått ett förlåt från samhället och då blir det mitt ansvar att ge det till mitt barn. Att ha ett annat utseende, klä sig annorlunda i Sverige, det kommer med utmaningar. Alla får ju inte leva i trygghet, flera generationer invandrare får leva med den dimensionen i sin vardag.
– Som mamma vill man inte att barnet ska bli utsatt för hatbrott. Jag säger förlåt för att jag inte kan skydda dig från allt.
I sommarpratet adresserar Fadumo Osman även den diskriminering som finns när rasifierade människor möter vården. Smärtlindring som uteblir, en rasifierad man som anklagas för att fingera en svimning när han i själva verket är mycket sjuk… Hon menar att den vårdutbildning hon själv genomgått behöver en större medvetenhet om den strukturella rasismen.
– För att alla ska få vård på lika villkor behöver det finnas en normkritisk infallsvinkel i utbildningen. Vi behöver kunskap om forskningen på det här området och känna till vilka förebyggande åtgärder som kan vidtas för att både personal och patienter ska känna sig trygga i sårbara stunder i livet.
Vårdpersonalen har fått mycket uppmärksamhet för sina enorma insatser under pandemin, hur har ni det på jobbet?
– Det har varit tufft för vårdpersonalen långt innan pandemin, få kollegor, mycket jobb, liten lön och få förmåner. Jag vet att många mått dåligt under den här tiden, men det är samtidigt otroligt att se givmildheten och arbetsviljan från elsjälarna i professionen! Det krävs mer än uppskattning i ord, tänker jag, det krävs att man får pengar, tid för återhämtning – och uppskattning.
Vad tänker du om att så få människor med ”vanliga jobb” och så få med invandrarbakgrund blir inbjudna att berätta om sina liv i Sommar i P1?
– Jag hade inte tänkt på det innan Streetgäris tog upp det. Att de gör TALET är bra, det breddar debatten och när fler erfarenheter hörs finns mer som vi alla kan lära oss av, det får många lyssnare att känna sig inkluderande och gör att man kan känna en bekräftelse. Jag kan läka av en annan människas historia, jag tänker att många utesluts om det blir en enda slags berättelse.
Vad krävs för att det ska förändras?
– Det håller på att förändras, många unga och civilsamhället använder sociala medier och vem som helst kan starta en sida och arbeta med det de brinner för, sina frågor. De äldre medierna har hamnat mer i bakgrunden. Men det som behövs är kanske att ge mer resurser till kulturföreningar, föreningar som är separatistiska. Mer samarbeten, mer medmänsklighet. Separatism syftar ju till inkludering och är viktigt enligt demokratin för att alla ska få sina röster hörda, för att kunna utmana normen och få en inkludering.
Du berättar om att du utvecklat en ”spider sense”,
vad betyder det?
– Man inarbetar en slags försvarsmekanism, man känner av de gamla trådarna, något farligt kan ske nu. Ett larmsystem som utvecklats av tidigare hatbrott och tråkiga händelser som gör att du blir vaksam. Jag märker ju av en allt hårdare ton i debatten. Men jag vet inte, jag har alltid märkt en hård ton. Kanske för att jag är mörkhyad, muslim, kvinna – den här blandningen. Det finns mycket att arbeta på för att leva upp till allas mänskliga rättigheter.
Fakta Streetgäris utmanar Sommar i P1
Tillsammans med samtalspartners som Alice Bah Kuhnke, Aysha Jones och Alexandra Pascalidou fyller Streetgäris och ABF sommaren med berättelser om samhällsfrågor som adoption, aktivism och samers rättigheter, genom andra säsongen av sommarpodden TALET.
”Att bli lyssnad på betyder makt, makt betyder inflytande och möjlighet att påverka samhället. Vi vill därför utmana den återkommande maktkoncentrerade uppställningen i Sveriges radios sommarprat”, säger Mona Nechma, styrelseledamot för den feministiska gräsrotsorganisationen Streetgäris.
I årets säsong följer du åtta talare, från Jåhkåmåhkke till Falkenberg. Du möter bland annat en same-aktivist, en adopterad kvinna från Göteborg och en ung författare från Alby.
Du streamar TALET på feed.pod.space/fjarilseffekten
