– Fjällen och skogarna har ofta fått stämpeln som vår sista vildmark. Men det är ju inte så att de är orörda av människan, utan tvärtom finns det spår från tiden då inlandsisen försvann till i dag.
Vidsträckta gräsmarker, snöklädda bergstoppar och porlande bäckar. Naturen dominerar turisters upplevelser av fjällsemestern och för det otränade ögat är det svårt att få syn på människors inverkan på fjällandskapet. Även för arkeologen Ewa Ljungdahl, som studerat samiska kulturlandskap i snart 30 år, kan det vara svårt att upptäcka de lämningar som finns utspridda i omgivningen.
– Vad som utmärker samiska kulturlandskap är att spåren är väldigt svaga. Det har aldrig funnits anledning att bygga stora monument. När man har byggt kåtor och andra byggnader har man använt sig av naturens material och när de inte längre behövdes fick de återgå till naturen. Tankesättet är att man lämnar tillbaka det man lånat, berättar hon.
Muntliga uppgifter viktiga
Ute i landskapet är det ibland slumpen som avgör om Ewa Ljungdahl får syn på något och det gäller att ha ett vant öga för att upptäcka vad som finns.
– Samiskan har inte varit ett skriftspråk förrän väldigt nyligen. Det som finns skrivet är storsamhällets uppgifter om samisk historia. Så det viktigaste är att gå efter muntliga uppgifter.
Ute i landskapet är det sedan ofta slumpen som avgör om Ewa Ljungdahl får syn på något. Det kan bland annat bero på vilket håll hon kommer ifrån och hur ljuset faller, säger hon. Vanligtvis handlar det om kåtor i olika stadier av förmultning, men även om spår av eldstäder och hägn där renar mjölkats, förvaringsgropar, gravar och offerplatser.
Men i takt med att klimatet förändras ökar risken för att lämningarna försvinner, berättar Ewa Ljungdahl.
– Trädgränsen rör sig uppåt himla snabbt. Då känner man att det är viktigt att dokumentera så fort som möjligt. Sedan är det kört när enbuskar, vide och björksly tar över.
Ewa Ljungdahl inventerar även sådant som inte lämnar efter sig några fysiska spår överhuvudtaget.
– Det kan handla om platser där man en gång fiskade eller tog skogshö. Men även om alla berättelser om landskapet, till exempel om platser där det hänt något dramatiskt som lever kvar i folkminnet och ger andra dimensioner till landskapet.
Kartläggning inte självklart
När exploatörer söderifrån började intressera sig för naturresurserna i fjällen i slutet på 1800-talet ansågs tomma
kartor vara liktydigt med vildmark, som därmed var fritt fram att utnyttja.
Som arkeolog anser Ewa Ljungdahl därför att det är viktigt att berätta vad som kan hända om platserna inte finns utmärkta på kartan. Men att kartlägga samiska kulturlandskap är inte okontroversiellt. Synliggörande kan också föra med sig nackdelar, säger hon.
– Det finns de som vill att många platser inte ska hamna på kartan av vördnad för det som varit tidigare. Många offerplatser har till exempel blivit plundrade, så det måste man ju ha stor respekt för. Men man kan lösa det genom att till exempel ha register som inte är offentliga.
