Har du haft en sån där dag när du bara blir mer och mer förbannad över hur orättvis världen är och undrar varför just du är i skottlinjen? När folk tar sig friheter på din bekostnad, när de hånar och ifrågasätter – och inte ens dina närmaste bemöter dig på ett sätt som väger upp det?
Petrunya har precis en sån dag. Hennes mamma antyder att hon är tjock och ful och helst borde ljuga om sin ålder för att få ett jobb, män som åker förbi henne skvätter ner henne med bilen, den potentiella chefen använder anställningsintervjun till förolämpningar och sexuellt ofredande. Inte konstigt att det kokar inom henne.
I detta tillstånd hamnar hon mitt i den traditionella ortodoxa ritualen där en präst kastar ett träkors i floden och byns män slåss om att fånga det eftersom det sägs bringa lycka i ett helt år.
Innan hon själv vet ordet av har hon slängt sig i vattnet och fångat korset – till alla mäns stora ilska. Plötsligt har hon både kyrkan, polisen och en hord förbannade karlar efter sig. Men hon backar inte, tvärtom. Genom filmen blir hon bara allt mer övertygad om att hon har rätt.
Falling down-släkting
Filmmakaren Teona Strugar Mitevska har med ”Gud finns, hennes namn är Petrunya” skapat en nordmakedonisk släkting till ”Falling down” (1993) eller ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” (2017). Huvudpersonen Petrunya har likt Michael Douglas och Frances McDormands karaktärer ledsnat på sakernas tillstånd – och slutat bry sig om konsekvenserna av sina högljudda protester. Det är rättshaveristiskt, men om man håller med i sak är det oerhört befriande att se den typen av människor på film.
Petrunya grips av polisen, som dock inte kan anhålla henne eftersom hon inte har gjort något kriminellt – det erkänner till och med prästen: ”Hon fångade korset.” Ett allt mer farsartat dilemma kring hur polisen och kyrkan ska få henne att lämna tillbaka korset rullas upp samtidigt som en mobb av arga män slår läger utanför polishuset.
Strålande debut
Huvudrollsinnehavaren Zorica Nusheva gör en strålande debut och är lika bra när hon livstrött käftar emot sin mor som när hon glödande av trots ifrågasätter stans polischef. Labina Mitevska gör en fin biroll som tv-reportern Slavica, som slåss mot sin mansbebis till make via telefon samtidigt som hon fajtas för att få sin chef att inse att Petrunyas fall är en rättsskandal.
Även om tempot stundtals är lite lågt och vissa vändningar för oklart förklarade finns det mycket som är bra i ”Gud finns, hennes namn är Petrunya”. Till exempel väljer fotografen Virginie Saint-Martin ofta att ligga kvar med bilden på Petrunya även när det händer saker utanför bild, som när hon förhörs. Och Zorica Nusheva bär all denna tillit med ett fantastiskt ansikte.
