BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Maria Hamberg tillhör inte denna typ av författare. Hon skriver en annan sorts utvecklingsromaner som kretsar kring arbetare utan karriärplaner. I sin debutroman Greklandssommaren från 2008 berättade hon om en kvinna som jobbade på verkstad, men frigörelsen handlade inte om att hon tog sig bort från arbetsplatsen utan från besvärliga karlar i sitt liv. I Drömfabriken från 2010 berättade hon om ett arbetslag på en bilfabrik som stod pall när ledningen började försämra arbetsvillkoren. Där var det gruppens utveckling som stod i centrum och i mitt tycke var den en av 2000-talets bästa kollektivromaner (boken belönades med Ivar Lo-priset). På så sätt knyter Hamberg an till en äldre arbetarlitterär tradition, innan Ivar Lo Johansson och Vilhelm Moberg, som är mera kollektivistisk än individualistisk. Namn som Maria Sandel och Karl Östman kan nämnas i sammanhanget.

I dagarna kommer Hamberg med sin tredje roman, Till min allra bästa vän. Det är den första boken på sju år och som läsare är jag uppspelt. Berättelsen kretsar kring bonddottern Kristina som åker till London på 70-talet för att jobba som au pair. Väl där hamnar hon hos den snorkiga överklassfamiljen Norton – som emellanåt får Malfoys i Harry Potter att verka hyggliga – och på dagarna får hon slita med matlagning och städning. Men samtidigt träffar hon au pair-flickan Anabell, en gruvarbetardotter från Wales som drömmer om att bli entomolog. Tillsammans lär de sig att hålla ihop mot överklassen.

Synliggör vardagstingen

Till min allra bästa vän är en roman som kretsar kring samma teman som Hamberg har utvecklat i sina tidigare romaner. Det handlar om frigörelse och försakelse, om omvårdnad och klasskänsla. Berättelsen sträcker sig över flera decennier och som läsare tar man del av den genom stillsamma bilder som hakar i varandra. En scen från våningen i London när Kristina står och rör i en gryta och ett solstänk tittar in genom det dammiga fönsterglaset glider sömlöst över i en scen på sjukhuset när Kristina ligger sjuk och gammal. Det här är en litteratur som ställer detaljseendet i förgrunden och gör vardagstingen synliga. Själv gillar jag detta meditativa sätt att berätta, men ibland går det väl långsamt. Om romanen skulle liknas vid ett djur så vore det en gammal draghäst och emellanåt får jag lust att daska till den lite försiktigt.

Livsvalens villkor

Efter hand går Anabell och Kristina åt olika håll. Kristina blir mor, börjar jobba på en korvfabrik medan Anabell gör internationell forskarkarriär. Men det fina med Hambergs roman är att den visar hur båda livsvalen innebär fördelar och nackdelar. Anabell gör sig fri från trångboddheten och fattigdomen men hon blir ensam. Kristina får slita ont men hon känner sig aldrig rotlös som Anabell. 

Det är en fin och mysigt melankolisk bok som Hamberg har skrivit. Trots dess långsamma berättarflöde innehåller den en mängd miniberättelser som alla är väl gestaltade: om vänskap över gränser, att tillhöra den tjänande klassen, våld i nära relationer samt en särskilt drabbande passage om moderskap. Vissa som läser boken kommer nog tycka att Kristina är väl redig – hon är vad Maria Sandel skulle kalla ”själsadel”, en sorts elitarbetare – men själv gillar jag henne. Hamberg är inte den typ av författare som fördjupar sina karaktärer genom att gestalta deras komplexa inre utan genom att ställa dem inför prövande situationer. På så sätt berättar hon om den stora grupp skötsamma kvinnliga arbetare som inte har någon röst i samtidslitteraturen. Det gör henne smått unik.

Berättelsens värme

En sak hade jag dock kunnat vara utan i boken. Det är de återkommande scenerna från sjukhuset där Kristina ligger med en hjärntumör som trycker mot synnerven. Scenerna är händelselösa och berättar inget som fördjupar bilden av huvudpersonen. I stället ägnar sig Hamberg åt att måla med språket, vilket inte riktigt är hennes grej. För bokens kvalitet ligger inte på det stilistiska planet, utan i värmen som strömmar ur berättelsen.