När den finska presidenten Sauli Niinistö gjorde sitt officiella statsbesök i Sverige strax efter att han hade tillträtt höll dåvarande integrationsminister Erik Ullehag ett tal där han tackade Finland och det finska folket. Sverige hade inte varit Sverige utan de 600 000 personer med finska rötter som bor i vårt land, sade han och fortsatte:

– Finländarna som under åren kommit till vårt land är den hårt arbetande tysta minoriteten. Och livet i det nya landet var ofta ganska tufft och hårt. Språket har tagit stryk. Barn och barnbarn lärde sig många gånger inte finska. Vissa valde bort språket eftersom det ansågs ha låg status att tala finska. Vissa barn valde bort språket för att de ville vara som majoriteten. Andra lärde sig inte finska eftersom stödet i skolan inte var tillräckligt. Oavsett varför språket valdes bort har avsaknaden av det finska språket lämnat sår i själen hos många.

På Finska föreningen i Karlskoga, en av de kommuner i Sverige som lockade tusentals finländare till industrin under 60- och 70-talet, minns många hur det var.

– Jag började jobba utan att kunna någon svenska. Jag skulle gå bredvid en annan finländare i början. När han var på toaletten fick jag stå utanför och vänta. Jag visste inte ens åt vilket håll jag skulle gå. Det var hemskt att inte förstå, att inte veta vad någon sa om mig. Men jag tänkte att jag ska visa dem att jag kan jobba i alla fall, säger Pentti Vehkasaari.

Maria-Liisa Lehtimäkis man var arbetslös i Finland när Bofors kom till arbetsförmedlingen i Vasa för att locka arbetare.

– De fyllde bussarna med folk och åkte över, berättar hon.

”Fanns inga tolkar”

Finländarna tog de tuffaste jobben. De som industrin hade svårast att rekrytera till. Maria-Liisa kom till Sverige och fick bo i en omodern arbetarbostad, granne med flera andra finländare. Första tiden gick hon hemma eftersom hon var gravid.

– När jag hamnade på lasarettet fick jag ha lexikon med mig för att göra mig förstådd. Det fanns inga tolkar på den tiden, säger hon.

Någon språkundervisning i svenska fick inte de nya arbetarna och invandrarna. De skulle jobba och lära sig efterhand. Först några år senare, på 70-talet, beslutade staten att de skulle lära sig språket. Pentti Vehkasaari och Maria-Lissa Lehtimäki erbjöds 240 timmar hos ABF som betalades av arbetsgivaren.

Barnen skulle däremot lära sig svenska snabbt. Och efterhand som åren har gått har finskan tunnats ut. Maria-Liisa Lehtimäki kan till exempel inte prata finska med sina barnbarn.

– Det är bittert. Modersmålet är känslornas språk. Jag skulle vilja använda det med mina barnbarn, säger hon.

Sverigefinnarna är idag en av Sveriges nationella minoriteter och finskan är ett minoritetsspråk tillsammans med samiska, meänkieli, jiddisch och romani. Sedan 2010 kan kommuner bli förvaltningsområden för finska. Det betyder att de får ett statligt bidrag för att se till att den sverigefinska minoriteten får vissa rättigheter tillgodosedda. De ska till exempel erbjudas äldreomsorg och barnomsorg på finska. Och det finska språket ska värnas, inte minst i skolan. Men det här fungerar dåligt.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Allvarliga brister

Europarådet, som granskar Sveriges tillämpning av lagen om nationella minoriteter, konstaterar i sin senaste rapport att det råder allvarliga brister när det gäller möjligheterna att föra språket vidare och att modersmålsundervisningen inte är tillräcklig för att hålla språket levande. Länsstyrelsen i Stockholm, som är tillsynsmyndighet i Sverige, konstaterar också att andelen kommuner som erbjuder äldreomsorg och hemtjänst på finska minskar.

Det här känner de som sitter samlade kring bordet på Finska föreningen igen.

– I Karlskoga hängde allt på en enda lärare. När hon slutade var vi utan modersmålsundervisning i flera år. De sa att de inte fick tag på någon lärare, säger Seppo Järvinen som sitter med i den samrådsgrupp som Karlskoga kommun har för den sverigefinska minoriteten.

Även äldreomsorgen anser de är otillräcklig. Idag finns det en avdelning på ett vårdboende där det finns finskspråkig personal. Men alla i personalen pratar inte finska. Och i hemtjänsten är det slumpen som avgör om en finskspråkig brukare får besök av någon som kan finska eller inte. Kommunen har, liksom många andra kommuner svarat att det handlar om pengar. Kommunen har för lite resurser. Det statsbidrag som går till de kommuner som är finska förvaltningsområden ska gå till så kallade merkostnader. Karlskoga kommun får 660 000 kronor om året.

Kostnadsfrågan oroar

I förra veckan lämnade länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget in en utvärdering till regeringen av hur statsbidraget har använts. Länsstyrelsen skriver i förslaget att kommunerna bör stå för fler kostnader själva. Till exempel ska finskspråkig litteratur till förskola och skola vara något som kommunen ska bekosta med egna pengar.

– Det oroar oss. Då hamnar vi lätt i ett läge där minoritetsgruppens behov konkurrerar med majoritetens behov. Vi har inte kommit tillräckligt långt i minoritetsarbetet att kommunerna är beredda att ta av sin egen budget för sådana saker, säger Veera Florica Rajala på Sverigefinländarnas delegation.

I rapporten från länsstyrelsen står det också att kommunerna anser att statsbidraget måste höjas för att det ska vara möjligt för kommunerna att göra mer för den finska minoriteten.

– Det har vi också framfört. Åtminstone borde det följa inflationen. Beloppet är det samma idag som för fem år sedan, säger Veera Florica Rajala.

Alice Bah Kunke (MP) är ansvarig minister för minoritetsfrågor. Hennes pressekreterare Kristoffer Talltorp kan inte svara på om det kommer att satsas mer pengar på förvaltningskommunerna.

– Vi håller på att utreda hela lagstiftningen och hur regelverket ska se ut för kommunerna. Innan det arbetet är klart kan vi inte säga någonting, säger han.

Seppo Järvinen i Karlskoga tycker att det är synd att det ska bli en fråga om pengar.

– När nu riksdagen har erkänt oss som en minoritet så är vi en del av Sverige. Vårt språk och vi är lika svenska som du, säger han.