– Att behöver tackla svackor som nykter är väldigt jobbigt, men samtidigt: det finns en renhet i alla känslor nu. Min hjärna har varit som en gegga i många år. Det är skönt att slippa, även om det också är jobbigt. Men jag antar att jag stärks av det, säger Rasmus Arvidsson.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I ett och ett halvt år har han varit fri från droger och alkohol. Under den tiden har det hänt en hel del. Framförallt har Avantgardet hänt. Rasmus Arvidsson övertalade barndomsvännen Patrik Åberg att göra musik ihop med honom, och utan att någon ens förstått att det var vad de gjorde, fanns plötsligt material till en hel skiva.

– Så snart jag blev nykter rann allt bara ur mig, låtarna kom till på en månad, och det finns mycket mer material som vi inte har använt, säger Rasmus Arvidsson.

Orkar inte skämmas

På För många dyra skor och döda ögon finns bitar av de där åren som hände innan. Låtar som tillsammans berättar Rasmus Arvidssons historia. Eller i alla fall delar av den. Behovet av att fly uppväxtstaden Nybro, fly till Belfast, fly till London, fly till droger och alkohol. Det är drogrusig kallsvett, en hjärna som blöder, nätter som glöder, psykakut, antabus och amfetamin. Ett kaos som Rasmus Arvidsson behövde få ur sig, säger han. Att linda in det och försköna var aldrig aktuellt.

– Jag hade inte kunnat göra det på något annat sätt. Själv tycker jag att det absolut starkaste är det som är självbiografiskt, därför har jag utgått från mig själv. Sedan finns det en annan poäng med det också. Jag har mött vänner på rehab som skämts ögonen ur sig för att man möts där, men jag kan inte tänka mig något värre än att både behöva brottas med missbruk och samtidigt behöva skämmas över vad man har blivit. Jag vill kunna säga som det är.

”Stannat i utvecklingen”

Ärligheten har gått hem. Inte bara hos recensenterna som gett skivan toppbetyg och kallat den ögonblickligt drabbande och omöjlig att värja sig ifrån, utan också hos Björn Olsson. Håkan Hellström-producenten och låtskrivaren som dessutom är en av Rasmus Arvidssons idoler.

– Vi producerar mycket själva och hade en väldigt tydlig idé, men vi sa att antingen får ingen utomstående komma in och pilla, eller så får Björn vara med och göra precis vad han vill. Jag skickade två låtar som han gillade, men han sa att han inte hade tid. Sedan skickade jag en tredje låt, Napoleon, som han blev helt såld på.

Trots att Avantgardet var ett helt oetablerat band och Björn Olsson inte hade någon som helst relation till varken Rasmus eller Patrik hoppade han på.

­– Det kändes ju otroligt kul, han är vår största förebild, säger Rasmus.

Rasmus Arvidsson pratar ungefär som han skriver. Utan filter. Oavsett om han berättar om sitt missbruk eller om sådant han gillar är enda alternativet total uppriktighet. Som när han pratar med Björn Olsson i podcasten Konversation, och säger ”det enda som är viktigt för mig, det är att du gillar det”. Eller när han säger att Håkan Hellström är en idol och att han älskar Broder Daniel. En 29-åring som just släppt sin debutskiva hade i de flesta fall antagligen nämnt andra referenser.

– Jag trasslade in mig i missbruk när jag var 18. Det är som att jag stannat i utvecklingen. Tio år senare identifierar jag mig med de problem och känslor du kan ha när du är ung, och kanske är det därför jag älskar den musik som de flesta liksom kommit förbi. Men jag är så trött på ängsligheten, att allt handlar om yta. Jag har också varit sådan. Jag orkar inte det längre. Vad folk tycker spelar ingen roll. Jag är som jag är.

Medelklassidyll

Numera finns inget annat alternativ än att vara sig själv. För det är ju känslan att inte kunna vara det som han har bråkat med hela livet. Den som ledde till behovet av flykt.

– Nybro var tryggt, en medel­klassidyll, inte så stora sociala orättvisor, bra på så sätt. Men det var också väldigt likriktat. Jag passade inte in. Men som ung försöker man ju anpassa sig. Jag var som en fyrkantig kloss som skulle slås ned i ett runt hål. Så har jag känt hela livet.

De senaste veckorna har han i alla fall fått bevis för att det inte behöver vara så fel att inte passa in. Men trots att han är glad över genombrottet kan han inte riktigt njuta.

– Jag kan inte tillåta mig att göra det. När det för en gång skull vänder efter tio år av så mycket lidande borde jag kanske vara stoltare och gladare, men jag vet ju att det här är så temporärt. Jag tror det är livsviktigt att vara klarsynt, vara beredd liksom på att det här bara är nu, allt kan vända igen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

... Göteborgspop/rock

– Det finns ett mörker i musiken, en opolerad yta, självmedvetenheten har aldrig fått stå i centrum. Om musik generellt i Sverige är som Håkan Hellström citatet som också är titeln på vår skiva, För många dyra skor och döda ögon, är göteborgspopen motsatsen. Det är det jag gillar.

... Sverige

– När jag bodde i England fanns det massa saker som jag var stolt över i Sverige. Jag tänkte att det är något helt annat än England där bristen på välfärd är så tydlig, där allt genomsyras av individualism och nyliberalism och där spåret av Margaret Thatcher är så stort, men när jag kom hem märkte jag att det blivit lika illa här. Det fanns inte längre fanns något att vara stolt över.

... Stockholm

– Det är lite för mycket yta, för mycket fokus på pengar. Jag trivdes i London, trots att de elementen finns där också mer än någonstans, men London är så stort. Där finns allt. I Sverige är storstäder så små att det bara finns plats för en slags nerv i respektive storstad. Stockholm lite för ängsligt, folk tittar sig ständigt över axeln.