Att zombien är det nya svarta inom skräckgenren torde vid det här laget inte undgått någon, med tv-seriesuccéer som The walking dead, spinoffen Fear the walking dead och nyligen SVT-aktuella BBC-produktionen In the flesh. Kanske är det just zombiens själlösa uppenbarelse som gör den så passande i sammanhanget – till skillnad från mer individuella företeelser som vampyrer och marsmänniskor kommer de levande döda i form av ett stort och opersonligt "det", vilket gör det tacksamt att läsa in samtida hot som klimatkatastrofer och globala pandemier i den efter människokött hungrande massan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När Peaky blinders-regissören Colm McCarthy nu tagit sig an den brittiska romanen The girl with all the gifts och gjort till film med samma namn, är det med ett lika dystopiskt som filosofiskt anslag. I en nära framtid har civilsamhället slagits ut av en svampburen zombiesmitta, som förvandlat majoriteten av befolkningen till så kallade "hungriga". Kvar finns en liten skara överlevande i skydd på en militärbas på den engelska landsbygden, där man också håller en grupp "hybrid"-barn vilka bär på smittan men bara förvandlats delvis, i syfte att likt laboratorieråttor träna och undersöka dem i jakt på ett botemedel.
Det är uppfriskande att se en film där alla bärande karaktärer är kvinnliga, och där inte minst nykomlingen Sennia Nanua glänser i rollen som den högintelligenta Melanie. I en värld där hon och de andra smittade barnen betraktas som "jäkla aborter" och där deras hem är en klaustrofobisk betongcell, är deras lärare Helen den enda som ser dem som faktiska människor. Hon förser sina elever med grekiska myter istället för strikt tabellrabblande, och uppmuntrar deras kreativitet stick i stäv med reglerna. Ett särskilt band formas mellan Helen och Melanie.
The girl with all the gifts är på många sätt ett mor-dotter-drama utan rent biologiska band – här återfinns den villkorslösa kärlek som bara en förälder kan känna för sitt barn, även när barnet utför mindre godhjärtade handlingar. Likt filmkaraktären Ellen Ripley som i Alien – återkomsten riskerar livet för att rädda den föräldralösa flickan Newt, tar Helen här på sig att till varje pris värna om sin skyddsling tvärtemot militärens mer pragmatiska syn på Melanie, och deras starka relation värmer hjärtat filmen igenom.
Med detta sagt finns här även en del som haltar. Karaktärerna får inte alltid det utrymme de förtjänar, inte minst vad gäller Glenn Closes forskarkaraktär Caldwell där den amerikanska skådespelerskan känns sorgligt underutnyttjad i sammanhanget. Och zombierna, här lika blixtsnabba som i Danny Boyles 28 dagar senare, är lite för aggressiva för att på allvar göra effekt. Då är scenen när den överlevande skaran ska ta sig genom en massa av sovande zombier, och där minsta lilla ljud kan väcka den apokalyptiska horden till liv, betydligt mer spänningsskapande. Eller när en levande död vandrar genom nämnda skock, sakta skjutandes en barnvagn framför sig i ett sista uttryck av mumifierad modersinstinkt.
"Hoppet är det fina som gör att man står ut med allt det hemska", säger Helen i filmens början till sina adepter. Och i en värld av potentiellt livshotande "hungriga", som i sitt sovande tillstånd på stadens multnande shoppinggator bitvis för tankarna till vår tids apatiska blindhet för världsläget, är det hoppet som för Melanie och Helen vidare. Även om filmen inte är helgjuten på alla ställen så sätter den – inte minst i sitt slut – fingret på stora frågor kring etik och livsvilja.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
