Men snart börjar idyllen rämna. En allvarlig skada negligeras med hjälp av opioider – och snart har det sluttande planet börjat luta betänkligt. Kan familjen bromsa fallet – och hur påverkas de under tiden?

Utmärkt skådespeleri

Pappan (Brown) har en nyckelroll i hur sonen hanterar sina motgångar. Han växte själv upp under hårdare förhållanden och vill att Tyler ska ta vara på allt han har fått, men det sker med press och genom att spänna ögonen i pojken – inte genom att lyssna, uppmuntra och välja sina strider. I ett manus med många kvaliteter är föräldrarnas karaktärer de svaga korten – den stenhårda pappan som vill att barnen ska reparera hans egna misstag och den inkännande mamman (Goldsberry) som när allt rämnar skyller tragedin på sin make. Vi har sett det otaliga gånger förut. Skådespeleriet är å andra sidan utmärkt, inte minst när det gäller Kelvin Harrison Jr, som spelar Tyler, och Taylor Russell, som spelar lillasyster Emily.

”Waves” är en ombytlig film. Bildformatet växlar mellan gamla tv-standarden 4:3 och riktig biostorlek (2.35:1), tempot är från början rappt men saktar ner under händelseförloppet, huvudpersonen är en annan i filmens andra hälft än i den första.

Yngre generation filmmakare

Tekniskt vill filmen lite för mycket. Ljudläggningen är ofta påträngande, vilket såklart kan vara meningen – men när ljudet av ett par klackskor hörs när sneakers är i bild blir det bara obegripligt. På samma sätt är de många hitlåtar som spelas i filmen textmässigt alldeles för ofta precis i synk med det vi ser. De tillför inget utan plattar till scenerna. Fotot är däremot både närgånget och kreativt – och den konstanta leken med mönster, blinkningar och ljus förebådar det som komma skall.

”Waves” är den senaste filmen från hyllade produktions- och distributionsbolaget A24, som har gett oss ”Lady Bird”, ”Moonlight”, ”Midsommar”, ”The Farewell” och nu senast nerviga ”Uncut Gems”. Bolaget är känt för att ta vara på en yngre generation filmmakare, främja deras originalitet och gå bortom Hollywoods förväntningar om hur en bra film ska vara. I 31-årige Trey Edward Shults har de hittat en mycket lovande regissör.

Skam, skuld och ansvar

I en historia som kretsar kring skam, skuld och ansvar finns det mycket för både föräldra- och tonårsgenerationen att känna igen sig i och skakas om av: vanmakten i att skrika ”du stannar här” till en rygg som försvinner bort, obesvarade sms som får en att vackla mellan oro och ilska, det obekymrade användandet av droger i opioidkrisens USA, oförmågan att hitta en kommunikation som når fram mellan förälder och barn. Drabbande och sevärt.