BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Redan i tonåren gjorde Ronnie Sandahl sig ett namn som kvällstidningskrönikör, men sedan flera år tillbaka har han alltmer gått över till att jobba som manusförfattare och regissör. Långfilmsgenombrottet kom ifjol med Svenskjävel och för tillfället skriver han på manuset till en svensk storfilm och en "jätteannorlunda krigsfilm" som utspelar sig i England. Projekten är ännu hemliga, men Ronnie Sandahl avslöjar att den sistnämnda blir hans Hollywooddebut. En barndomsdröm som var för stor för att tänkas har slagit in.
– Att jobba med film var som att bli astronaut eller dinosaurietämjare, säger Ronnie Sandahl.
De senaste tre åren har många av orden och meningarna som formats därinne på kontoret också handlat om relationen mellan två av världens genom tiderna största tennisstjärnor. I höst börjar Ronnie Sandahls manus till långfilmen Borg vs. McEnroe att spelas in och om ett år går den upp på svenska biografer.
"Det finns en ilska hos dem båda"
Den tyste (Björn Borg) mot den högljudde (John McEnroe). Stenansiktet mot galningen. Nätrusaren mot baklinjespelaren. Ronnie Sandahl radar upp adjektiv för att sedan tillägga att det var en förstärkning som både lockade publik och personer som kunde kapitalisera på dramaturgin. Han menar att de två rivalerna snarare hade mycket gemensamt.
– Det finns en ilska hos dem båda. Det är inte så många som känner till att Björn Borg blev avstängd i hela sex månader som barn från all tennis i Sverige för att han hade ett sådant fruktansvärt humör.
Ronnie Sandal beskriver kontrasten till John McEnroes otyglade temperament som en "provkarta över två olika sorters manlighet". Två unga män som blev världskändisar och som alla därför fick ha åsikter om.
– Utan att känna Björn Borg eller John McEnroes kan jag tänka mig att de kände sig missförstådda genom åren, säger han.
Flytten från huvudstaden till sörmländska Stjärnhov och sedan vidare till Malmö 2012 berodde dels på att han "var jävligt less på Stockholm" och att "man måste vara mångmiljonär för att ha råd att bo där. Det är ett grundläggande problem eftersom jag inte är mångmiljonär." Men det handlade också om myllret av åsikter och all tid som gick åt till att fundera på om han var missförstådd eller inte.
– Det var kanske inte helt hälsosamt för en 22-åring att få det genombrottet, säger Ronnie Sandahl.
En och annan välförtjänt snytning
Det har snart gått tio år sedan Ronnie Sandahls första roman Vi som aldrig sa hora släpptes. Han menar att synen på manlighet har förändrats sedan dess, att feminismen blivit en bredare folkrörelse och att "den förment snälle killen" har blivit genomskådad. Många medier recenserade boken i positiva ordalag, men den efterföljande debatten om mansrollen blev hätskare än vad Ronnie Sandahl räknat med. Egentligen hade han övervägt en annan boktitel; Vi som aldrig sa hora men tänkte det oftare än alla andra. Men nej, det skulle bli för övertydligt. De som läste skulle förstå hans vilja att problematisera den snälle killen som slår sig för bröstet för att han inte kallar kvinnor för hora. Så blev det inte. I stället fick Ronnie Sandahl se sin egen kvinnosyn bli ifrågasatt.
– Jag kunde inte förstå hur folk kunde ge sig på idén hos en romanfigur och att man förutsatte att det var mina idéer. Att jag tyckte likadant som huvudkaraktären. Om det var någon av karaktärerna som var jag så var det en som stod lite i bakgrunden och iakttog allt som hette Kristian. På sätt och vis var jag lättad över att folk inte förstod att det var jag som var han, för där hade jag lagt så många rädslor.
En del av debatten kom också att handla om Ronnie Sandahls unga ålder. Är man tillräckligt gammal att skriva en bok om Doktor Quinn tillhör ens barndom? frågade SvD:s recensent retoriskt.
– Jag kan se så här i efterhand att det nog handlade ganska mycket om att jag var en väldigt ung kille från ett jävla mexitegelhus i Falköping som klev in med skitiga kvällstidningsskor i finrummet och skrev årets mest uppmärksammade roman. Jag kan se att det finns rätt många delar där som handlar om klass och vem som ska ha ett högt tonläge i media och inte.
Ronnie Sandahl upplever att han själv har förändrats sedan boken kom ut och att han blivit bättre på att se när det är läge att ta plats och när det sker på någon annans bekostnad. Han berättar att han kan förstå kritiken som riktades mot honom.
– Jag bjöd säkert in till det eftersom jag förklädde mycket av min rädsla och ängslighet i att vara kaxig och att jag tog mycket offentliga strider. Jag fick nog en och annan välförtjänt snytning också.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Känslan av att inte passa in kom redan under tiden som kvällstidningsjournalist. Han minns en presskonferens på Dramaten där det bjöds på ädelostrullar och "det kändes som att få en föreläsning om kroatisk medeltidshistoria på kroatiska".
– Jag tror att många känner när de kommer in i en kulturvärld att det känns som att man är den enda i rummet som inte fattar reglerna och den enda som inte har en pappa som är litteraturprofessor. Då känner man att man måste slåss mycket mer.
Kulturen var i mångt och mycket frånvarande under uppväxten i Falköping. Kanske kände han någon som kände någon som hade varit på teater. Pappan hade en saxofon i vardagsrummet som Ronnie Sandahl aldrig såg honom spela på.
– Den bara stod där som ett monument över brustna drömmar.
Men en litteraturintresserad mormor tog ofta med Ronnie Sandahl till biblioteket. Han var det näst äldsta barnbarnet, mellanbarnet i en syskonskara om tre. Mamman var undersköterska och pappan utbildade sig till optiker. Så småningom byttes lägenheten ut mot en tegelvilla.
– Det är väl pappas klassresa jag åker med på, för han kommer från väldigt enkla förhållanden.
I skolan fick han tidigt rollen som den skrivande personen. Vid 12 år skrev Ronnie Sandahl referat från fotbollsmatcher och två år senare började han jobba på Falköpings Tidning.
– Jag tjatade som fan och då släppte de ändå inte in mig så jag började leta upp egna nyheter. Då märkte de att jag klarade av det.
Arbetet som lokalreporter tog tid från skolan, något som föräldrarna inte uppskattade. Ronnie Sandahl började jobba i smyg och skrev upp sina vardagstimmar på helgerna. När han var 16 år kom nästa steg i mediekarriären. Taktiken var densamma när han bearbetade kvällstidningarna; de sa nej, han skickade artiklar och de antog dem.
– När jag intervjuade artister så kunde de säga vad som helst till mig för att jag var helt ofarlig. Jag var bara en överviktig kille på lokaltidningen. Jag fick världens storys som jag sålde in.
Och så kom den efterlängtade dagen. Ronnie Sandahl skolkade från skolan för att kunna ta tåget till Stockholm och skriva kontrakt med Aftonbladet. Jobbet började redan måndagen efter studenten och han blev den yngste någonsin att anställas av tidningen.
– Jag trivdes väl inte så bra som tonåring och därför längtade jag bort i väldigt hög grad. Alla de här revanschtankarna som man så lätt har som tonåring.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
"Jag får alltid sådan ångest"
Ronnie Sandahl avfärdar branschhistorierna om hans påstridighet, som de unga åren på Aftonbladet gett upphov till. Nej, han ringde inte och tjatade på Aftonbladet varje dag i flera års tid för att få jobb där. Och nej, han brukade inte skrika på redigerarna. En gång hände det för att han var upprörd över en ingressändring, men det var inte ett återkommande inslag som många vikarier ska fått höra, berättar Ronnie Sandahl.
– Jag har alltid haft så jävla svårt att frammana den där pushiga sidan av mig själv, jag måste bli riktigt jävla rädd för att den ska komma fram. Jag får alltid sådan ångest av att tjata på folk och har snudd på telefonfobi. Historierna innehåller visserligen rätt många korn sanning om min nitiskhet och ilska, men jag har också blivit bättre och bättre med åren. Jag är av naturen så jävla rädd för att ta kontakt med folk. När jag har tagit mig in i nya världar så har jag aldrig känt någon eller haft någon förälder som kan dra i några trådar. Om inte jag har kört hål i huvudet på någon så har det inte hänt.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Det har blivit många krönikor om normer och synen på manlighet genom åren. Ronnie Sandahl medverkade också i antologin Men mannens frigörelse från mannen för några år sedan, där han valde att skriva i brevform i rollen som Pekka-Eric Auvinen, som utförde skolmassakern i Jokela. Texten kom till efter terrordådet på Utöya då Ronnie Sandahl läste en bok om terroristen Anders Behring Breivik.
– Det blev tydligt för mig hur antifeminismen och kvinnohatet och rasismen hänger ihop. Jag ville försöka komma in i huvudet på en osedd tonåring som radikaliserar sig själv.
Något behov av att förstå vem Sverigedemokraten är finns däremot inte. Ronnie Sandahl tror att många kommer från samma bakgrund som han själv.
– Jag ser ganska ofta på Facebook att folk från ens nya liv i den här kulturella medelklassen frågar "vem är det som röstar på Sverigedemokraterna? Jag känner inte en enda." Jag tänker att där någonstans ligger problemet. Det är extremt polariserat.
Ronnie Sandahl påpekar att han är långt från nättrollens främsta måltavla, men att de utgör "en konstant kakafoni" i mejlboxen.
– Jag upplever att de har blivit mer segervissa, de vädrar framgång på ett annat sätt. För tio år sedan var det ingen som skrev "när vi kommer till makten så kommer sådana som du att ställas inför riksrätt".
Men om de hatiska mejlen snarare utgör ett bakgrundsbrus så var beskedet som kom 2011 något helt annat. En sjuksköterska beordrade hans fru Annika Marklund-Sandahl att åka in till sjukhuset och ta med sig sina närmaste. Ronnie Sandahl stod bredvid när cancerbeskedet kom.
– Jag vill inte tala för hur Annika upplevde det, men för egen del kommer jag ihåg att jag ibland under den här tiden tänkte att man skulle skriva om det, men det enda jag skulle kunna skriva om det är 200 tomma sidor för det var så det kändes. Det var väldigt blankt och det har väldigt mycket med skräck att göra. Jag tror att jag kan omsätta det indirekt, genom att skriva om rädsla hos karaktärer.
Operationen gick bra, men oron hänger kvar.
– Jag var en ganska ängslig och rädd person redan innan. Som barn var jag en sådan som aldrig klättrade i träd för jag tänkte att "Varför klättrar de i träd? De kommer bara ramla ner och dö." Den sidan hos mig har inte direkt minskat, säger Ronnie Sandahl.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Brutala pojkvärlden
Om några år kommer kanske en annan pojke att klättra upp i träden eller stå nedanför och blicka upp mot lövverken. 2014 kom Harry Kane Sandahl, döpt efter en fotbollsspelare i Tottenham.
– Jag kan bli ganska rädd av tanken på att han ska växa upp som pojke eftersom föräldraskapet väcker ganska mycket minnen av hur brutal pojkvärlden var, även den förpubertala skolgårdsvärlden. Att man ständigt var i slagsmål och ständigt fick försvara sig och gick med känslan att man kunde råka illa ut närsomhelst. Jag hoppas på en mindre våldsfixerad manlighet, men jag tror inte att det kommer att vara så.
Om en månad blir Harry Kane storebror. Föräldraskapet har fört med tankar på vilken sorts pappa Ronnie Sandahl vill vara.
– Jag vill inte begränsa Harry i hans könsroll och i att han är pojke. Men det är lättare sagt än gjort.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
