Nu är hon tillbaka med en helt annan berättelse. ”Babetta” är titeln på romanen men också på den film som blir den unga svenska skådespelaren Lous internationella genombrott. Hon spelar rollen som den unga tjänsteflickan som spränger kärlekstabun med en förstulen blick med sådan suveränitet att både hon och filmen blir historiska, efter det vet alla vem hon är.
Men berättaren är inte hon utan Katja, Lous bästa vän. De lärde känna varandra på Södra Latins teaterlinje i gymnasiet och har sedan dess hållit kontakt, om än mer sporadiskt när Lou fladdrar ut i världen och Katja blir kvar hemma, kämpande med misslyckade scenskoleprov och med självkänslan. Ändå är det Katja som Lou ringer när behöver någon vid sin sida i huset på Rivieran där hon lever med en åldrande filmlegend, och Katja som omedelbart sätter sig på ett plan och far dit.
Så följer en berättelse tonad i urblekt solljus och det blå återskenet av poolvatten i brännande middagshetta. En François Ozon-doftande historia av uttråkad glamour, godtyckligt sex och något farligt som lurar under den snygga ytan.
Ur Katjas snävt subjektiva perspektiv berättas om en vänskap bestående av dyrkan och konkurrens, och mörkare stråk antyds. Hennes eget misslyckande som skådespelare ligger som en dov underton, bitterhet inkapslad av tidens gång men inte helt oskadliggjord, särskilt som Lou har haft en finger med i hennes missade möjligheter. Katjas försäkran om sin obrottsliga kärlek till Lou skaver oroväckande.
Hennes besatthet av sin vän återspeglas i romanens upptagenhet av Lous utseende, en fetischering av hennes kropp – hennes hud, hennes hår, hennes ben … som en liten flicka beundrande stirrar på en storasyster som tagit klivet ut i kvinnorollen stirrar Katja och romanen på Lou.
Allt det är ingredienser som laddar luften i huset bland lyxen där Katja lojt badar, dricker, drar runt och Lou yogar, tränar, vårdar sitt kapital, sin kropp, för att hålla fast i en karriär som drabbats ev en långsamt verkande pyspunka – snart är det kanske bara mammarollerna kvar.
I bakgrunden hovrar Renaud, en playboy och gammal snuskhummer, parallellt uppdagas en metoo-skandal med den legendariske regissören bakom ”Babetta” i gärningsmannarollen.
Nina Wähä låter filmens värld genomsyra sin berättelse, både genom en initierade djupdykning i hur film blir till, genom berättelsen om (den påhittade) kultfilmen ”Babetta”. Men också i hur hon berättar i bilder, scener, situationer som uppstår och sedan upphör. Katja förs genom berättelsen, från scen till scen, nästan helt utan egen vilja. Som hon förts genom livet, passivt flytande.
Samtidigt som just hennes lealösa underkastelse under livets, och den nyckfulla Lous, strömmar triggar ett obehag, en osäkerhet om vem denna människa egentligen är, vad hon är kapabel till.
Som en snygg fransk psykologisk thriller, genom stillastående dagar dallrande i hettan vid poolen, mot den dramatiska upplösningen.
Men den saknar den koncentrerade stramhet som den sortens berättelse behöver för att riktigt tätna. Den är omväxlande rolig, djupt fascinerande, spännande och lite långtråkig. Vissa stickspår är återvändsgränder, somligt upprepas alltför många gånger, berättandet pyser ut över kanterna vilket är lite synd på så i grunden perfekta förutsättningar för ett isande snyggt och skrämmande drama.
