3 filmiska fiaskon vi minns

Efter 1978 års femfaldigt Oscars­belönade krigs­drama ”Deer hunter” hade regissören Michael Cimino Hollywood i sina händer. När filmbolaget United Artists, grundat 1919 av bland andra Charlie Chaplin och känt för att ge sina regissörer full frihet, ville satsa på en ny Oscars­vinnare vände man sig följ­aktligen till Cimino. ”Deer hunter”-regissören hade i sin tur länge drömt om att göra en film löst baserad på konflikten mellan amerikanska ranchägare och fattiga immigranter i Wyoming under 1890-talet, och såg nu sin chans att skapa ett nytt amerikanskt film­epos i samma klass som ”Borta med vinden”.

I april 1979 började så inspelningen av ”Heaven’s gate” i Montana. Med en stab på 1 200 statister som Cimino tillbringade timmar varje dag med att själv handplocka personer ur, och med upp till femtio omtagningar av varje scen, hade man efter två veckor redan halkat tio dagar efter i inspelnings­schemat – och åstadkommit endast tre minuters användbar film. Efter tre månaders segdragen inspelning, då Cimino lyckats överskrida filmens ursprungliga budget med det dubbla, satte det nu konkurshotade United Artists ner foten och hotade Cimino med att förlora klipprättigheterna om han inte höll sig till avtalet. I december 1980 fick filmen, som vid det här laget kostat bolaget hela 36 miljoner dollar och tvingat dem att lägga alla andra produktioner på is, sin premiär – och skoningslösa sågningar från kritiker med omdömen som ”ett okvalificerat fiasko” och ”som en fyratimmarstur i ens eget vardagsrum”.

”Heaven’s gate”-fiaskot har allmänt kommit att ses som slutet för Hollywoods auteurdrivna 1970-tal och början på en betydligt hårdare filmbolagsstyring, då ingen längre vågade lita på sina regissörer efter Ciminos kassaflopp. Dock har ”Heaven’s gate” kommit att omvärderas under åren, och räknas i dag av många som en av filmhistoriens bästa amerikanska filmer. 

Dune

Alejandro Jodorowsky

Den fransk-chilenske avantgardfilmaren Alejandro Jodorowskys minutiöst planerade adaption av scifi-romanen ”Dune” verkade ha allt – en då okänd H.R. Giger som scenograf, medverkande som Mick Jagger, Salvador Dalí och Orson Welles, och ett soundtrack med Pink Floyd. Jodorowsky, som slagit igenom med den psykedeliska western-filmen ”El topo” från 1970, valde spontant ut ”Dune” trots att han aldrig ens läst boken.

För rollen som huvudkaraktären Paul valde Jodorowsky sin då tolvårige son, som under två års tid fick genomgå ett rigoröst träningsschema med sex timmars kampsportsträning alla dagar i veckan, och den passionerade regissören hade inget tålamod med de som inte brann lika starkt för hans vision som han själv. I den fascinerande dokumentärfilmen ”Jodorowsky’s Dune” berättar regissören själv om hur han skällde ut medlemmarna i Pink Floyd för att de åt hamburgare under deras första träff.

Då inget bolag vågade skjuta till de sista nödvändiga pengarna, särskilt inte som filmen var tänkt att bli tolv timmar lång, tvingades Jodorowsky och hans team dock att låta hela filmprojektet gå i graven i slutet av 1970-talet. Men trots att filmen aldrig blev gjord, fortsatte Jodorowksys vision att sätta sina spår i Hollywood. Hans medarbetare H.R. Giger, Dan O’Bannon och serietecknaren Jean Giraud gick alla vidare till produktionen av scifi-succén ”Alien”, och utan Jodorowskys bildmanus som fortsatte att cirkulera runt hos de stora filmstudiorna hade filmer som ”Star Wars”, ”Blixt Gordon”, ”Prometheus” och ”Kontakt” sannolikt sett helt annorlunda ut. ”Dune” blev också till sist till film i David Lynchs regi, en film som Jodorowsky själv beskrivit som ”bedrövlig”.

The man who killed Don Quixote

Terry Gilliam

l Terry Gilliams episkt försenade ”The man who killed Don Quixote” har kommit att bli något av ett signum för den eklektiske Monty Python-medlemmen och filmregissören. Med filmer som drama­komedin ”Fisher king” och scifi-thrillern ”De 12 apornas armé” på meritlistan påbörjade Gilliam redan 1989 adaptionen av Miguel Cervantes klassiska roman, och kunde elva år senare påbörja inspelningen i Spanien – en av många som det skulle visa sig.

I den plågsamt underhållande dokumentärfilmen ”Lost in La Mancha” från 2002, som av Woody Allen beskrivits som ”varje filmregissörs värsta mardröm" och som skildrar det första inspelnings­försöket, skildras en filminspelning kantad av fler missöden än handen har fingrar och som slutar med att filmrättigheterna övertas av försäkringsbolaget. Den franske skådespelaren Jean Rochefort, vald att spela Don Quijote, plågas av prostatit till den grad att det krävs två män för att få upp honom på hästryggen, och tvingas lämna inspelningen efter tio dagar. Dessutom bullrar högljudda Nato-plan från en närliggande flygbas över teamets huvuden, och en regnstorm spolar brutalt bort hela det landskap de börjat filmat i.

De kommande sjutton åren hinner Gilliam, utöver sin övriga filmproduktion, med att både casta Robert Duvall och Ewan McGregor som nya huvudaktörer, återfå filmrättigheterna bara för att se de nya finansiärerna dra sig ur, byta huvudrollsinnehavare igen och vid nästa planerade inspelningsstart bli blåst av den nya producenten.

Mot alla odds lyckas Gilliam snöra ihop produktionssäcken igen. 2017 spelas filmen verkligen in, nu med Adam Driver och Jonathan Pryce i huvudrollerna, och året därpå får ”The man who killed Don Quixote” äntligen sin premiär i Cannes efter en långdragen konflikt med den tidigare producenten. ”Han har varit en jävla pina i tjugofem år. Nu är jag av med honom, det var det viktigaste.”, uttryckte sig regissören själv om sin långvarige filmprotagionist i en intervju i Dagens Nyheter.