– Det betyder att man bryter upp en mångårig kvotering av män. För festivaler och alla institutioner som ger pengar jobbar på långa, hållbara relationer. Vi bjuder gärna in en filmare vars filmer vi har visat tidigare, för det är ju roligt. Men om det bygger på att män har varit i majoritet i urvalet så återspeglas det, säger Maja Kekonius som är programmedarbetare på filmfestivalen.
Hon konstaterar att urvalsprocessen har fler begränsningar. Många av filmerna plockas upp på stora filmfestivaler och de flesta av dem hålls i Nordamerika och Europa, där fördelningen också är sned.
Roligt med en mindre vit publik
Som medarbetare på filmfestivalen gör hon sitt sjätte år. Ingen har sett hela programmets utbud, men allt som allt har hon och hennes kollegor sett 1403 filmer i årets sållningsarbete. Återstår gör nu 357 filmer från sammanlagt 89 länder. Utöver 50/50-fördelningen har feministisk samtidsfilm blivit ett program i programmet. Maja Kekonius har en bakgrund som kortfilmare och har arbetat både som regissör, filmare, manusförfattare och diverse andra roller i filmmakandet.
– Jag uppfattar andra kvaliteter i filmer än vad mina manliga kollegor gör. Jag berörs starkare av saker som de inte lägger märke till. Det handlar om igenkänning och identifikation. Som kvinna är jag van att identifiera mig med en manlig karaktär. Män börjar bli bättre på att identifiera sig med kvinnliga karaktärer, men när jag gjorde film för tio år sedan var det inte så. Det handlar om vana, säger hon.
En annan mångfalds- och vanefråga befinner sig i stolarna framför duken.
– Det vore jätteroligt om vår publik blev mindre vit. Och fick mer jämn könsfördelning, till nackdel för de silverfoxfärgade kvinnorna – även om jag älskar dom! Det är ju kulturtanter som är vår stora publik. Det skulle vara roligt om också Göteborgs stora befolkning som rasifieras som icke vit hittade till festivalen.
Vad gör ni för att att det ska bli så?
– Bland annat har festivalen ett uppdrag att visa film i regionen och där gör Josefine Hardstedt ett superfint arbete och tar också med regionala filmare för att möta sin publik. En annan satsning heter United Directors och projektleds av Erika Olsson som tillsammans med tio högstadieklasser från hela regionen gör en film som skall visas under festivalen. Men det finns väldigt mycket kvar att göra både när det kommer till hur det ser ut på kontoret och med publiken.
VAI
Ingår i Focus: Feminism
Av: Nicole Whippy, ’Ofa-Ki-Levuka Guttenbeil-Likiliki, Matasila Freshwater, Amberley Jo Aumua, Miria George, Marina Alofagia McCartney, Dianna Fuemana, Becs Arahanga
”En episodfilm om kvinnan Vai på åtta olika öar i södra Stilla havet, av åtta olika regissörer. Varje del är också filmad i en enda tagning. Den handlar om viljan att få leva nära sina traditioner och rötter i ett samhälle som kräver att du ska dra till Nya Zeeland för att bli något. Den är vacker, stark och välgjord, så jävla fin.”
Ivana the terrible (Ivana cea Groaznica)
Ingår i Ingmar Bergman-tävlingen
Av: Ivana Mladenovic
”Kanske finns det lite igenkänning. Den handlar om en hypokondrisk skådespelerska som är känd i Rumänien och kommer hem till sin hemstad i Serbien, nära gränsen till Rumänien. Alla säger till henne att hon kommer må bättre om hon bara får barn... Den handlar om de konstanta krockarna mellan, gammalt och ungt, hipsterångest och småstadspolitiker som säger fina ord om nationell förening. Den har en lågmäld underfundig humor, även om den inte är en komedi.”
I am no longer here (Ya no estoy aqui)
Ingår i den internationella tävlingen
Av: Fernando Frias
”Den utspelar sig i Monterrey, en gränsstad i Mexiko och utgår från en subkultur där ungdomarna har oversize-kläder och dansar till nedpitchad colombiansk cumbia. Huvudkaraktären Ulises är ledare för ett gäng som dansar och drar runt. Han är väldigt mån om att de inte ska bli kriminella, men han blir oskyldigt anklagad för en skjutning och måste fly till USA. Den har dansscener som är helt fantastiska, men jag gillar också hans stolthet i USA. Han har värsta konstiga polisongerna, ett fågelbo av hår på huvudet och de här stora kläderna – men han är så stolt och bär det med en sådan stolthet utan att förminska sig till tacksam flykting.”