– Vi startade ju som någon slags obskyr filmklubb. Kvalitetsfilm var knappast ett begrepp ens då, det ansågs specialiserat för udda cineaster. Från det har det ju blivit någonting som är mer ”comme il faut”. I dag bemödar man sig att titta på alternativ- och kvalitetsfilm, sådant som ligger utanför mainstream-filmen. Synen på det har förändrats. Vi har en mycket bredare och mycket större publik i dag, säger Git Scheynius som är vd på Stockholms filmfestival och har varit med på hela resan sedan starten.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
– Tillgången på film har aldrig varit större, med alla filmkanaler, men samtidigt är det svårt att se kvalitetsfilm. Därför är filmfestivalerna otroligt viktiga.
Festivalledningen har tillsammans sett runt 4 000 filmer det senaste året för att till slut välja ut de 150 filmerna som kommer att visas. Filmerna kommer ifrån 60 olika länder.
– Det är en väldigt stor skillnad jämfört med de vanliga biograferna där kanske tre språk är representerade: amerikanska, engelska och svenska. Vi visar film från hela världen.
”Ett fantastiskt medium”
Filmfestivaler är en temperaturmätare på hur filmkonsten mår i dag, menar Git Scheynius.
– Film är ett fantastiskt medium för att hjälpa oss att tolka och förstå vår verklighet. Flyktingströmmar och naturkatastrofer är inga nyheter, men nu kommer filmerna som skildrar vad det innebär för vårt samhälle, säger hon och nämner filmer som ”Wasted” och Al Gores ”En obekväm uppföljare”.
Hur ser den typiska filmfestivalbesökaren ut?
– Vi börjar få en väldigt bred publik. I början var snittåldern 21 år bland våra besökare, nu är den 30-32 år. Många är välutbildade och har läst humaniora, men vi jobbar ganska aktivt för att bredda oss. Vi vill inte vara en elit-festival. Under lång tid hade 90 procent av våra besökare högskoleutbildning, det har vi lyckats få ner till 75 procent nu. När 40-talisterna blev pensionärer så bara rullade det in härliga cineaster som är 65+. De är väldigt märkbara.
Vad är du mest nöjd med i årets program?
– Jag är väldigt nöjd med att få hit Pablo Larraín, en av de hetaste regissörerna just nu. Han kommer från Chile som går på högfart och verkligen har seglat upp som filmland. Jag har längtat efter att han ska komma hit. Han har inte gjort en enda dålig film. Och Vanessa Redgrave, som 80 år gammal debuterar som regissör. Det gör mig otroligt glad.
– Sedan är jag väldigt nöjd med att vi har 50 procent kvinnliga regissörer i tävlingsdelen.
I en intervju med SvD 2016 sade du att ni inte kvoterar in kvinnliga regissörer, men att det helt enkelt produceras för lite film av kvinnliga regissörer. Har det blivit bättre nu?
– Nej, det står ju totalt still. Man måste vara medveten om att det fortfarande bara är 10 procent av all film som görs av kvinnor. Jag har drivit de här frågorna i 20 år. Och man kan undra varför det är så viktigt, men 50 procent av vår publik har alltid varit kvinnor. Män gör oftast filmer om män och det blir väldigt mycket film ur ett manligt perspektiv. De senaste tio åren har vi haft i stort sett 50/50 bland de vinnande filmerna i tävlingen. Fler priser ger mer makt och mera pengar. Det är enda sättet för att jämna ut de här skillnaderna, säger Git Scheynius.
Återkommande kortfilmstävling
En av de återkommande delarna i Stockholms filmfestival är ”1km film”, där unga svenska regissörer tävlar med kortfilmer om ett stipendium värt 500 000 kronor. Där medverkar bland andra regissören och skådespelaren Bahar Pars med sin nya novellfilm ”Turkkiosken”.
– Det betyder jättemycket att få vara med där eftersom det inte finns så många plattformar att nå ut, att kunna visa och prata om film, speciellt kortfilm. Det är en prestigefull tävling som hjälper mig att nå ut och höjer min status som regissör, säger hon.
Precis som Bahar Pars förra kortfilm, den prisbelönta ”Rinkebysvenska”, speglar ”Turkkiosken” vardagsrasismen på ett träffsäkert sätt, med små nyanser i tonen. Hon har jobbat hårt för att få till det.
– Det ser ju så enkelt ut, men de har varit jättesvåra att göra. Det är långa processer för de här sju eller tio minuterna. Jag klippte ”Turkkiosken” i fyra månader, det var som en långfilm. Jag visste vad jag ville ha, men det var svårt att hitta rätt perspektiv. Nyanserna blir så viktiga, samtidigt som jag tycker om att ha en komisk touch i det. Satir och komik är bra sätt för att träffa folk.
Bahar Pars är etablerad som skådespelare sedan över ett decennium, med hyllade roller i både teater och film. Att ställa sig på andra sidan, som regissör, var ett beslut som hon tog för att hon tyckte att något saknades.
– Jag kände ett jättestort behov som skådespelare, att roller och manus inte räckte till. Det fanns ett tomrum att fylla. I stället för att sitta och vänta på att historier ska berättas och manus ska skrivas så tog jag det i mina egna händer.
Du spelade rollen som Parvaneh i ”En man som heter Ove”, som blev en enorm framgång med nära 2 miljoner biobesökare och en Oscars-nominering. Hur har ditt liv förändrats efter den?
– Jag blev jätterik och köpte ett stort hus i Saltsjöbaden, skrattar hon, och fortsätter lite allvarligare:
– Nej, men du och jag pratar nu till exempel. Intresset för det jag skapar och medverkar i har blivit större, vilket också innebär ett större ansvar. Det går inte att bara leka ihop någonting.
Har framgången öppnat många dörrar för dig?
– Verkligen inte. Pengar får man för att man är bra och inte för att man är känd. Det har varit lika tufft för mig att finansiera mina filmer, även efter ”Ove”. Där känner jag att jag ligger på samma nivå, som regissör, men det är annorlunda som skådespelare.
Nu ska Bahar Pars göra färdigt sin avslutande del i kortfilmstrilogin om vardagsrasismen. Längre fram planerar hon att göra en långfilm.
– Jag håller på och skriver på den. Det är en komplicerad historia som är både hård och varm. Den kommer att handla lite om stripp-världen, mer vill jag inte säga. Jag tycker om att gå in i världar som är fördömda. Ta förutfattade meningar och det stereotypa och gå in och rycka i det.
