I en tid där en våg av växande rasism dragit in över Europa är Franska för nybörjare en film som ligger helt rätt i tiden. I Frankrike, som har en lång historia av invandring och tar emot en stor mängd invandrare, fick högerextrema Front National 25 procent av franska folkets röster i det senaste EU-valet. Att populariteten ökat hos det invandrarfientliga partiet och att attityden förändrats, menar regissören Julie Bertuccelli har att göra med den ekonomiska krisen. Det handlar inte enbart om rasism – mycket är ren missnöjesröstning, anser hon. Med sin dokumentär vill hon spegla en annan verklighet än den som uppmärksammas av medierna.
– Ofta i dokumentärer om utlänningar pekas bara det dåliga ut, man får alltid höra om problemen i förorten men aldrig vad som går bra. Filmen visar att vi kan leva tillsammans utan problem – med diskussion och spänning ibland, men när man verkligen vill acceptera den andre kan man göra det.
Inspirerad av Babels torn
Orginaltiteln La cour de Babel är en ordlek som refererar till Bibelberättelsen om Babels torn och hur språk kom till. Här har dock ”tour” som betyder torn bytts ut mot ”cour” som är ordet för skolgård. I dokumentären får vi lära känna elever i åldrarna 11-15 år under ett skolår på La Grange-aux-Belles i Paris 10:e arrondisement. De kommer från Senegal, Irland, Rumänien, Ukraina, Kina och Venezuela och har placerats i en förberedelseklass för att lära sig franska innan de kan gå vidare med den normala undervisningen.
Kärnan i filmen är den tålmodige och lyhörde läraren Brigitte Cervoni som Julie Bertuccelli träffade under en skolfilmsfestival som Cervoni med sin dåvarande klass deltog i och som Bertuccelli var juryordförande för. Det var först då hon kom i kontakt med en integrationsklass, en typ av klass som hon tidigare inte visste existerade. Bertuccelli besökte klassen två eller tre gånger i veckan. Arbetet med filmen tog lång tid och hon förklarar att det var dokumentärfilmsformatets krävande tillvägagångssätt som var den stora utmaningen.
– Vissa dagar hände ingenting, vissa dagar var inga bra dagar och ibland kom jag dit och då sa de åt mig att gårdagen hade varit fantastisk. Sådant var ibland väldigt svårt att leva med, att missa saker. Det är ett mirakel att vara redo med sin kamera i rätt ögonblick med rätt person.
”Teater av vår värld”
Regissören är iakttagande, som en fluga på väggen, genom den en och en halv timme långa filmen och materialet utgörs enbart av dokumentationer från skolmiljön. På lektionerna i klassrummet och under utvecklingssamtal med föräldrarna får vi höra eleverna berätta om sina hopp och drömmar i nya landet.
– Jag ville att filmen skulle fokusera på gruppen och deras liv tillsammans. Hur fungerar det att leva tillsammans för människor från olika delar av världen med kulturella, religiösa och språkliga skillnader? Det är som en teater av vår värld, av vårt nya samhälle. Ingen är längre bara fransk, ofta har du något annat ursprung. Jag tror att det kommer bli mer och mer situationen för varje land, att det kommer vara blandat på det sättet.
– Jag tycker inte om att göra så mycket intervjuer för det är att pressa människor till att prata, prata och prata om saker de kanske inte ville berätta. I mitt eget sätt att filma på fanns jag alltid där, om de ville säga någonting kunde de göra det i sin egen takt. Vissa av barnen var väldigt stängda till en början men jag fortsatte att filma dem och sakta men säkert började de öppna upp sig som blommor.
24 barn – 24 berättelser
Var och en har sin berättelse kring varför de lämnat hemlandet. En kom till Frankrike med sin ensamstående mamma i hopp om jobbmöjligheter, en annan tillhör en judisk familj som blivit förföljd av nynazister i Serbien och en tredje har blivit ivägskickad av familjen för att undvika kvinnlig omskärelse.
– Jag hoppas att folk kommer ta till sig vad som står mellan raderna och förstå komplexiteten av situationen, att det inte bara finns en sorts invandrare. Filmen består av 24 stycken olika historier, 24 stycken olika anledningar till varför de kom hit.
– Det här är en politisk film men inte en militant film som vill läxa upp dig eller tvinga på dig ett sätt att tänka.
