– Vi som är medelklass måste ta ställning till de stora konflikterna i samhället. Uppifrån vill man inte prata om klass, det är bara i underklassens intresse. Vi som ändå har det bra måste ta ställning för dem som har det sämre. Ska man sparka måste man sparka uppåt, aldrig nedåt, säger han.
Intensivt politiskt intresse
Själv växte han upp som medelklass och gick på Eksjö högre allmänna läroverk, men på helgerna hoppade han in i de mindre – eller kanske mer – välkammade vännernas raggarbilar. Det politiska intresset har alltid varit intensivt. Som ung Eksjöbo gick han med i Liberal Ungdom, men Bo Harringer och resten av styrelsen uteslöts sedan de först stöttat ”terroristen” Nelson Mandela och därefter tagit ställning för FNL. Det blev helt enkelt för mycket för styrelsen i länet, i vilken Harringer påpekar att bland annat Siewert Öholm satt.
”Längre till vänster”
Bo Harringer konstaterar att han hörde hemma längre till vänster och lämnade partipolitiken. Efter att ha fått jobb som filmare på Göteborgs universitet på halvtid startade han 1989 Filmateljén och började göra dokumentärfilmer vid sidan av. En del av de 30-tal titlarna har han gjort på egen hand, några tillsammans med bland andra Renzo Aneröd.
– Det går inte att leva på dokumentärfilm. Det får alldeles för lite stöd i Sverige och det är svårt att visa dem, säger han.
I år har han dock fått upp två filmer på bioduken. Den första var Även de döda har ett namn som handlar om Henry Ascher, känd barnläkare i Angered, som även är medlem i Kommunistiska partiet och jude. Ramberättelsen är en resa med Ship to Gaza och i filmen räknar Bo Harringer bland annat upp namnen på palestinska barn som dödades under 2014. Filmen fick stöd och uppskattning av bland andra Henning Mankell och medlemmar i den judiska församlingen, men den har också stött på hårt motstånd. Ordförande i Samfundet Sverige–Israel har hävdat att filmen har antisemitiska tendenser. Bo Harringer kontrar med att kritikerna borde se skillnad på kritik av en stat och kritik av ett helt folk.
Filmen har också kallats för propaganda – hur ser du på det?
– Jag vet inte vad de menar med det. Filmen bygger på Henry Aschers och mina tankar och idéer. De har inte kunnat visa att något är osant utan jag redogör lugnt och sakligt för vad som hände 2014 när Israel bombade Gaza och 2 000 personer dog, varav 513 barn. Vi hör så mycket i massmedia om si och så många döda här och där att det bara blir siffror och man blir blasé. Först när de får ett namn och man får reda på vad de gjort i sitt liv känner man att de är människor. Men visst, det är en stark film och jag förstår att de som stöder Israels regering blir förbannade när de ser den, säger han.
Att det skulle bli uppståndelse var Bo Harringer beredd på, men motståndets omfattning och att en del rent av försökt få visningar stoppade gjorde honom ledsen. Själv menar han att en öppen diskussion som gör skillnad på israelisk politik och religionen snarare kan motverka religiösa motsättningar.
Ska visas på skolbio
– Vi visade filmen på Mixgården i Hammarkullen och då kom det många unga muslimer. Det finns kritiker som hävdar att det är en hatisk film som får muslimska unga att bli än mer hatiska mot judar, men det fanns inga sådana tendenser. Allihop kunde skilja på andra religioner och synen på Israels politik. Filmen ska visas som skolbio snart och jag är inte ett dugg orolig för att den skulle skapa antisemitiska stämningar, säger han.
Bo Harringer återkommer ofta till Hammarkullen och till unga göteborgare. 1997 var han i färd med att filma ett antal ungdomar i hiphopkollektivet Hammer Hill Click då en oktobernatt fick allt att stanna upp. Natten mellan den 29 och 30 oktober 1998 tog branden på Backaplan 63 unga människors liv och en process som satt djupa spår i staden startade. Två av medlemmarna i Hammer Hill Click var festarrangörer, två andra dog.
”Vår generation blev helt förstörd” säger Nebil i filmen Hat och försoning. Han var en av arrangörerna och anklagades för vara skyldig till katastrofen, innan de skyldiga greps. I filmen får man följa hur hans liv utvecklats, med droger, ett trettiotal domar och en allvarlig skottskada som en del av gängkriget 2013. Han konstaterar att ”hälften av vännerna är döda, resten ruttnar på livstid”. Medverkar i filmen gör även Danijel som blev allvarligt skadad med bestående men efter branden samt Shirin som förlorade båda sina systrar och flera andra.
Hur tror du att Backabranden har påverkat staden?
– Oerhört mycket. Många av de här ungdomarna, killarna framför allt, berättar att deras liv förändrades helt och hållet. Att de var en person innan branden och en annan person efter. De såg sina bästa vänner dö och 15 år gamla gick de runt och vände på lik för att se om det var han, eller hon. Någon säger att ”Jag väntar bara på min tur att dö”, och många blev kriminella, säger Bo Harringer.
Viktigt med försoning
Han poängterar att många också tagit sig ur det. Ämnet är fortfarande väldigt känsligt, men en viktig beståndsdel i filmen är försoning.
– Många börjar se att man kan leva vidare även om det är en hemsk upplevelse som man aldrig kommer ifrån. Jag var lite nervös att det skulle blossa upp hatiska känslor efter första filmvisningen, men det blev precis tvärtom. Man öppnar ju upp gamla sår och många grät, men det var mycket omfamningar och mycket kärlek som visades från folk som såg den. Det gladde mig oerhört mycket att det blev en kärleksfull stämning i salen efter filmen, säger han.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att stödet som erbjöds ungdomarna inte nådde alla och kopplingen mellan Backabranden, ungdomshuset som i stället blev casino och dagens gängkriminalitet har gjorts förr. I samband med filmvisningarna på Bio Roy har publiken också bjudits in till samtal och nu på söndag kommer det att handla om Göteborgs stads agerande efter branden.
”Man kan inte bara lämna dem”
Filmen kom till sedan Bo Harringer kontaktats av Enver Ramirez och Iman Bayat. En kontakt som inte var oväntad, Enver Ramirez har varit med i flera andra filmer och Bo Harringer konstaterar att han har kontakt med många av dem han filmat genom åren.
– Det måste man ha som filmare. Om man gör film om människor och deras innersta hängs ut så kan man inte bara lämna dem sedan. Henke i Jag vill inte leva detta livet var till exempel och hälsade på mig för någon månad sedan. Han hade sin son med sig, är drogfri och bor i en annan stad nu. Då blir man extra glad. Även om man skildrar ett helvete på jorden så finns det vägar ut ur det helvetet, säger han.
Hat och försoning skulle visas tre gånger, men Bio Roy har fått sätta in flera extra visningar då trycket på biljetter varit stort och den kommer även att visas på SVT. Filmen dedikeras till Josef Harringer.
Stämmer det att det här blir din sista film?
– Ja. Jag har hållit på så länge, är lite trött på det och livet förändras. Jag jobbade i femton år tillsammans med min son Josef och han avled för två år sedan i cancer. Jag jobbar fortfarande med min andra son, Jim, men jag kommer att lägga av nu och göra annat. Jag är lite mätt, säger Bo Harringer.
