BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det blev lite upprörda känslor, det tyckte jag var kul, eftersom det visade att det fanns något där som skavde. Personalen hade ett behov av att förklara sin bild av verkligheten, och jag minns att de till exempel sade att de hade trevligt i fikarummet, vilket ju var helt irrelevant i sammanhanget. Fast intressant ändå kan jag tycka, eftersom vissa av behandlingarna på sjukhuset gjordes just för att underlätta för personalen … Men det är klart att det alltid finns olika historier, och jag jobbade ju inte där då …
Måns Berthas är regissör, manusförfattare och filmare. Det senaste året har hans filmer ”Champion” och ”Bitchboy” åkt jorden runt på filmfestivaler – närmare hundra stycken – och samlat på sig priser för bland annat manus och regi.
Det som gömmer sig under ytan
Det har gått ett par år sedan kvällen i Sidsjö och vi möts på ett kafé i Sundsvall. Han är lågmäld, eftertänksam och letar i minnet efter svar på mina frågor. Jag skulle kunna missta honom för en försiktig sorts människa. Men jag har den där diskussionen i minnet och jag har sett en del av hans filmer. Utöver sinnessjukhus och lobotomi återkommer ämnen som hämnd, svartsjuka, död och våld. Vad är det som finns där i mörkret som han vill åt?
– Jag vill gräva på djupet i de sidor som man inte visar upp i det dagliga livet. Jag tycker att det är intressant vad som finns under det, och tänker att det som driver människor till att göra det de gör kanske inte alltid är så fint.
Måns berättar att han aldrig har känt sig hemma i Astrid Lindgren-världarna, i stället var det mörka sagor som bröderna Grimm, och sedan Sagan om ringen-böckerna som hans pappa läste med honom när han var tio, som fångade honom. Han beskriver sig själv som introvert och tyst och lite i sin egen värld. Uppväxten i Nordansjö mellan Kovland och Indal bjöd inte heller på mängder av kompisar, i stället var det text, foto, bild och musik som skapade olika världar att vistas i.
– Jag vet att jag ett tag tecknade morbida teckningar i skolan så pass mycket att lärarna ringde hem och frågade mina föräldrar hur jag mådde egentligen.
Norrländsk westernfilm
Han skrattar och säger att han är säker på att de pratade sig ur det där på något sätt, det var ju inget fel på honom. Men sedan måste han protestera lite mot att jag säger att hans filmer är så mörka.
– ”Champion”, den är ju ganska humoristisk egentligen, det tycker jag i alla fall.
Jo. Filmen som kom ut 2015 är en 19 minuter lång westernfilm som utspelar sig i Norrland. I grunden finns en svartsjukehistoria. Två mäns kamp om en kvinna långt tillbaka, vaknar igen när en av männen dyker upp på parets tröskel.
– Det var jag och Daniel Burman som skrev manus, och vi gillar westernfilmer båda två. Det finns något i dem som är väldigt likt Norrland – argt, kargt, och möten utan att så mycket sägs. Vi hade några repliker i filmen från början, men vi strök och strök och när det bara var en kvar strök vi den också. Det behövdes inga ord för att berätta historien, säger Måns.
Han hade gett upp lite om att ”Champion” skulle nå ut när den på kortfilmsmarknaden i Cannes blev upptäckt av några italienare som skulle starta ett distributionsbolag. ”Champion” blev första filmen de tog sig an och nu har den visats över hela världen och tagit emot närmare 20 priser för bästa film, bästa regi och publikens pris.
– Jag har inte haft möjlighet att vara med på alla festivaler, men jag minns en av dem som hölls på Bondi beach i Australien. Allt omkring oss var liksom surf, sol, sand och drinkar, ”Champion” var motsatsen till allt det som hela festivalen utstrålade. Men publiken köpte den ändå. Alla berättelser handlar väl i grund och botten om mänskliga problem och konflikter. Det är något allmänmänskligt i det, oavsett var man bor.
Prisad film
Medan ”Champion” rullade på gjorde duon filmen ”Bitchboy”, en film om ett barns första möte med döden som spelades in på Sundsvalls sjukhus. Den har nu hittills visats på 35 festivaler och vunnit sju priser.
– När min farfar dog hade jag hört att det gav en sorts harmoni att se den döda människan, men det upplevde inte jag. Jag tyckte inte att det fanns något försonande med döden över huvud taget, och ville göra en film om det. Men jag och Daniel Burman tyckte att vi behövde bygga ut historien lite.
Det blev en film om en pojke som tidigare hade utsatts för övergrepp av sin nu döde farfar. Pojken inser att de riskerar att hamna bredvid varandra i familjegraven vilket han inte vill vara med om. Så han bestämmer sig för att bränna upp gubben.
– Hur hämnas man på en död människa? Kanske blir hämnden inte så riktad mot den döde egentligen, utan mer att man gör det för att man måste få ur sig känslorna och försonas med sig själv, funderar han.
Numera har Måns Berthas boende både i Stockholm och Sundsvall, var han bor kan han inte riktigt svara på, det är lite i båda städerna. Mellan kortfilmerna han skriver och regisserar själv, gör han beställningsfilmer till olika företag och organisationer. Han har nyligen kommit hem från ett längre uppdrag där han, tillsammans med fotografen Johan Lehman, rest till Sydafrika, Chile, Tunisien och Tyskland och gjort en marknadsföringsfilm åt en organisation som arbetar med demokratifrågor. Uppdraget lät honom möta demokratikämpar av olika slag och skildra deras kamp. Nu ska han ägna några Sundsvallsveckor åt en film tillsammans med Norrdans, där två personer i ett dagrum på ett ålderdomshem, fångna i sina gamla kroppar, drömmer sig iväg i tanken med hjälp av sina danser.
Vad drömmer du själv om att göra då?
– Det är otroligt att så många har sett de två senaste filmerna och att de har fått sådan uppskattning. Förhoppningsvis gör priserna det lite lättare för mig att argumentera för nästa film. Det som driver mig är glädjen i att arbeta kreativt med andra människor och att bli bättre på det jag gör. Och lyckas jag samtidigt berätta något som någon annan uppskattar eller berörs av är det ju fantastiskt. I höst har jag en massa saker som ska slutföras. Drömprojekten får vänta till det mörka vinterhalvåret.
