– Det hjälper verkligen att distrahera sig med jobb för att inte bli deprimerad, att sysselsätta sig med något, säger hon när vi möts på ett café på Södermalm i centrala i Stockholm.
”Säkraste platsen i världen”
Olya Chernykh, som kom tillbaka till Ukraina från en resa bara en dag innan invasionen började, skämtar om att det var det bästa beslutet i hennes liv. Hon hann tillbringa en fridfull kväll i sin lägenhet i Kiev innan hon nåddes av nyheten morgonen därpå. Det var fortfarande mörkt utomhus när hon blev väckt av ett telefonsamtal från sin vän. Hon minns att människor strömmade ut från sin bostäder för att sätta sig i sina bilar och ge sig iväg. Själv packade hon en liten väska med det nödvändigaste och begav sig till den ”säkraste platsen i världen”, hennes mammas arbetsplats. På ett bårhus i anslutning till ett sjukhus, beläget långt ner under marken, stannade hon i några dagar innan hon, efter en attack mot huvudstaden, bestämde sig för att lämna landet.
– Jag var jätterädd och sa: ”jag vill inte bli en siffra i statistiken, vi måste lämna”. Men min mamma vägrade. Jag respekterade hennes val, det är hennes liv. Så hon stannade kvar när vi lämnade men efter efter ytterligare några dagar var även hon redo att ge sig av, berättar Olya Chernykh.
Familjen blev tvungen att fly
Men det här är inte hennes första erfarenhet av krig. Olya Chernykh är ursprungligen från Donetsk i östra Ukraina, den så kallade rosornas stad som efter Rysslands annekteringen av Krimhalvön främst kommit att förknippas med militära konflikter. För åtta år sedan, när krig utbröt i Donbass-regionen, blev hennes familjen tvungen att fly. Chernykh som vid tillfället befann sig i Kiev för studierna, berättar om hur pappan redan då valde att lämna landet och flytta till bergen i Bulgarien.
– Han sa att han inte ville bo i närheten av Ryssland så han flyttade långt därifrån, säger hon och skrattar till.
Numera är även hon bosatt där, och hennes mamma, som har en betydande roll i dokumentärfilmsprojektet ”A Picture to Remember”. Hon arbetade som patolog och undersökte ofta avlidna kroppar i jobbet. Olya Chernykh har starka minnen av att som ung ha funderat mycket över döden och när hon sedan förlorade sin farfar, i samma veva som kriget utbröt i hennes hemstad, aktualiserades dessa tankar.
Död och förlust
Filmen skulle ursprungligen behandla efterdyningarna av kriget i östra Ukraina, och de trauman som det medfört, men efter att ett nytt krig inletts kommer även det att vävas in i berättelsen.
– Det är som ett nytt kapitel, säger Olya Chernykh med en sarkastisk underton och förklarar vidare att hon och familjemedlemmarna tar sig igenom den här svåra tiden med mycket mörk humor.
Med projektet vill hon utforska teman som död och förlust och försöka komma fram till om det finns en kraft som kan övervinna döden och hur människor kan leva sida vid sida med den. Hon nämner ett drabbande nyhetsinslag som hon nyligen tagit del av, om några invånare som förlorat sitt hem till följd av kriget, om en mamma och hennes dotter som letar bland vad som återstår, i hopp om att hitta åtminstone ett fotografi från tiden innan. Hon minns att hennes pappa, när kriget kommit till Donetsk, rotade fram gamla fotografier på släktingar och familj och skickade iväg till sin dotter. För henne blev det en insikt om minnens funktion för en människas överlevnad.
– I filmen, och det vill jag understryka, pratar jag inte bara om människor, jag pratar också om förlusten av ett hem, vilket också kan vara väldigt traumatiskt. För det handlar inte enbart om något fysiskt utan även om en känslomässig koppling till en plats. Jag försöker förstå vad som kan hjälpa en person i en situation av förlust, säger hon.
När jag avslutningsvis frågar om relationen till Ryssland svarar hon försiktigt att hon inte upplever att tillräckligt många ryssar tagit avstånd från Putin-regimens grymma handlingar och att hon anser att det är alldeles för tidigt att sprida budskap om fred mellan länderna som många kulturverksamheter ägnar sig åt.
Det är bland annat Cannes-festivalen som hon syftar på, som i dagarna presenterade programmet för årets upplaga. Trots påtryckningar om en kulturbojkott mot Ryssland har den ryska regissören Kirill Sebrennikov bjudits in till tävlan. Även den ukrainska regissören Sergej Loznitsa, som uteslutits från den ukrainska filmakademin efter att ha uttryckt sitt stöd för ryska filmskapare, kommer att närvara under festivalen.
Som andra världskriget
Festivalens öppnar även med en film vid namn ”Z”, något som upprört många ukrainska filmare. Bokstaven har blivit en symbol för ryska armén och i Tyskland har man infört ett förbjud mot att använda bokstaven som uttryck för pro-ryska sympatier. I ett brev riktat till både festivalen och regissören vädjar ukrainska institutet till en ändring av filmtiteln.
– Jag tror till hundra procent att Ukraina kommer vinna, jag vet att det kommer hända. Men jag tror att det kommer ta tid och tyvärr kräva många fler offer. Priset för seger är väldigt högt, men det kommer bli en seger som följs av år av rekonstruktion, avminering och återuppbyggnad. Inte bara fysisk men även mentalt.
– Det är ett väldigt tufft och omfattande krig som utkämpas. Det påminner verkligen om andra världskriget, fortsätter hon.
