Ahang Bashi beskriver sig själv som lyckligt lottad. Hon har en fantastisk familj, många vänner, en bra utbildning – ett bra liv. Ändå drabbades hon av panikångestattacker, depression och avgrundsdjupa hopplöshetskänslor. När det var som värst tog hon sig knappt upp ur sängen.
– Jag mådde väldigt, väldigt dåligt. Det kändes som att det var kört, att mitt liv var över. Och jag kunde inte förstå var de här känslorna kom ifrån, berättar Ahang Bashi.
Oförmågan att hitta en orsak spädde på ångesten. Vilken rätt hade hon som är så privilegierad att må dåligt?
– Jag hatade mig själv för det, vad fan är det för fel på mig, det är patetiskt. Det finns människor som riskerar sina liv på flykt över haven, de genomlider krig, blir våldtagna och mördade, och här sitter jag och har allt men mår ändå sämst, säger hon, när vi träffas på ett café i hjärtat av Södermalm i Stockholm.
Det är en av de sista varma sommardagarna och vi beställer in varsin frukt- och grönsaksjuice. Ahang Bashi är glad. Hennes nya film Skörheten, som hade biopremiär i fredags, har hyllats i medierna och visats på flera festivaler. Hon är stolt över filmen och beskriver publikreaktionerna som överväldigande.
– Man känner stämningen i publiken. Alla är så närvarande och berörda, det är magiskt. Efter visningen på Göteborgs filmfestival kom en man fram till mig och verkligen hulkgrät i min famn. Han berättade att hans dotter mår dåligt och att filmen hjälpt honom att förstå henne. Det var så starkt, säger hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Idén föddes efter ett telefonsamtal
En film på temat flykt och psykisk ohälsa hade kunnat bädda för dryga timmen ångest också hos publiken men Skörheten saknar inte feel good-kvaliteter. I mötena med familj och vänner, som alla stöttar Ahang Bashi på sina egna vis, finns plats för skratt trots svårigheterna.
– Även i mina mest nattsvarta stunder kunde vi ibland skratta åt det tragikomiska i hela situationen Det är också så jag jobbar. Jag tar mig an svåra ämnen men jag gör det med humor, annars går det inte att ta in, säger hon.
Idén att överhuvudtaget göra en film fick hon när producenten David Herdies ringde och ville jobba med henne.
– Jag sa att jag inte mådde så bra just nu, jag har inget att berätta, det finns ingenting. Men när vi lagt på tänkte jag att det kanske finns något ändå? Jag brukar filma andra som bjuder på sina liv, varför skulle inte jag kunna bjuda på mitt?
Filmandet pågick under två och ett halvt års tid. När hon inte orkade ta sig upp ur sängen, gav filmen en anledning att tvinga sig upp och åtminstone ta en promenad.
– Filmandet blev ett överlevnadsprojekt, ett sätt att orka med dagarna, säger Ahang Bashi.
Det blir en resa över bottenlös förtvivlan, till gruppsamtal och de klargörande insikterna hos terapeuten som så småningom gör att hon börjar ana orsakerna bakom de djupa svackorna, ångesten och depressionen.
– Terapeuten ville att jag skulle förstå rädslan och förvirringen hos den lilla flicka som var jag en gång och förklarade att det inte är så konstigt att jag i liknande situationer kan drabbas av lika starka reaktioner. Terapin hjälpte verkligen, det borde vara obligatoriskt för alla att gå i terapi, vårt samhälle skulle må så mycket bättre då, säger Ahang Bashi och tar en snus.
Hon tror att filmens tema att ha varit med om flykt och att aldrig riktigt ha närmat sig den erfarenheten är något som många kan känna igen sig i.
– Det är ett outforskat område. I Sverige är vi kanske mer öppna för att prata om saker, men i många andra kulturer lägger man locket på. Filmen är också en revansch mot de finansiärer som var tveksamma till flyktaspekten i filmen eftersom de inte såg något allmängiltigt i berättelsen. Hur vågar de påstå att en film om flykt saknar allmängiltighet när 50 miljoner människor är på flykt runt om i världen? Det är fler än det finns invånare i Sverige.
Det är det här med den vita blicken på allting, konstaterar hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Alla människor är som blommor”
I själva verket är Skörheten en ovanligt allmängiltig film. Psykisk ohälsa drabbar människor ur alla samhällsskikt och tabubelagda ämnen förekommer i många familjer.
– Att lida av prestationsångest är inte heller ovanligt, det genomsyrar hela samhället i dag.
I dag ger Ahang Bashi intryck av att må bra, men ingen är immun mot livets upp- och nergångar, menar hon.
– Det är därför filmen heter Skörheten. Det är något man lever med, och ingenting som man botar. Skörheten finns i människor, det handlar mer om att bli vän med den och om att acceptera att alla människor är olika, säger hon.
– Det är som min mamma säger i filmen, som är så fint: Alla människor är som blommor. Det finns inga fula blommor eller bättre eller sämre blommor. En del behöver mer vatten, andra tål inte att vara i solen, alla är olika. Att förstå det har varit det mest läkande av allt, säger Ahang Bashi.
