”Film ska vara en käftsmäll”

Absurd av censur

Och han svär i var och varannan mening.

– Iranska kvinnor sover för fan inte invirade i tyg. Iranska kvinnor har för fan också sex, säger Ali Abbasi som menar att iransk film blir absurd av sin censur.

Ändå berättar han att han försökt få tillstånd från myndigheterna att filma i Iran och att han var redo att gå med på deras censurkrav. Men efter ett års väntan gav han upp och filmade i Jordanien i stället, helt och hållet finansierad av europeiska pengar och helt utan restriktioner.

Filmen är dock mer än bara en redogörelse av morden. Det finns en annan huvudkaraktär: den kvinnlig journalisten Rahimi, spelad av iranska skådespelerskan, producenten och regissören Zahra Amir Ebrahimi. Rahimi tar sig från Teheran till Mashad för att undersöka morden och försätter sig själv i livsfara för att avslöja mördaren. Men det är en kamp mot mer än en mördare – det handlar också om ett samhälle som hyllar honom. Han har, anser han själv, ”tvättat staden ren” och många ser honom som en moralens väktare. När rättegången pågår demonstreras det för hans frihet utanför rättssalen.

Mycket i filmen har skett på riktigt. Filmen är inspirerad av en verklig seriemördare som härjade i just Mashad år 2000 och som fick en stor grupp anhängare efter att ha gripits.

– Det är självklart att en seriemördare gör fel. Det jag tycker är intressant är att han fick så stort stöd efteråt, säger Ali Abbasi.

”Kan inte resa tillbaka till Iran”

Zahra Amir Ebrahimi som spelar Rahimi ser väldigt allvarlig ut presskonferensen igenom. Hon säger att hon ville göra den här filmen med Ali Abbasi för att han vuxit upp i Iran och känner landet väl, till skillnad från den stora iranska diasporan. Flera iranska journalister ställer frågor. En undrar om hon oroar sig för hur iranska myndigheter ska reagera när det ser henne kyssas på film.

– Jag kan inte resa tillbaka till Iran så jag har inte ens ställt mig frågan. Det jag bryr mig om är att vi har kunnat göra den här filmen utan att bry oss om den här censuren, säger hon.

Robert Chahid, en av de iranska journalisterna i exil i Frankrike berättar för Dagens ETC varför hon inte kan resa tillbaka till Iran.

– Det spreds en sexfilm hon påstods vara med i. Hon var redan en känd skådespelerska i Iran på den tiden och det ska vara hennes ex som spridit ­filmen med henne för att svärta ned hennes rykte. Det innebär en fara för hennes liv, berättar han.

Zahra Amir Ebrahimi har därför beviljats asyl i Frankrike.

Trots den omfattande censuren är iransk film väl ansedd på den internationella scenen. Produktionsbolag och filmdistributörer har en stor ­paviljong på festivalens marknad. Dagens ETC bjuds på nougat i ett av de större stånden. De ler och beklagar att de inte sett Ali Abbasis film men tycks inte vilja tala mer om saken. Efteråt kommer en kvinna från ett av de mindre stånden fram och envisas med att prata. Hon säger att det är okej att citera henne bara inte namnet skrivs ut.

– Vi mindre, privata bolag är undanskuffade. Vi står alla under regeringens kontroll men vissa är utsända direkt från dem, säger hon.

Hon bär en svart sjal lite slarvigt virad om huvudet så att man kan skönja hennes hår. Och under en slags svart särk har hon jeans och gymnastikskor. 

Kontrolleras ni när ni är här?

– Ja, det är till exempel viktigt att undvika all kontakt med människor från Israel. Och kvinnor måste ha traditionella kläder här på ­festivalområdet när vi representerar Iran. Vi skulle kunna ta av dem ute men det gäller att ingen av ­kontrollanterna ser en då, säger hon.

Kontrollanterna? Menar du att de andra kontrollerar dig?

– Ja, du talade precis med en av dem, säger hon och nickar diskret åt ett håll. 

– Men en dag gick jag ut när jag visste att de var upptagna. Sedan tog jag mig långt ifrån festivalområdet och gick jag runt i vanliga kläder. Det var så konstigt att ingen reagerade på det, säger hon och ler.

Hon säger att hon inte håller med om Abbasis kritik av iransk film.

– Iransk film är väldigt begränsad men ur begränsningen föds kreativitet. Det han menar är fega metaforer är i själva ­verket vägen runt censuren,  säger hon.

Hon tänker passa på att se Abbasis film som inte kommer visas i Iran, tror hon.

– Jag ska se den för Zahra Amir Ebrahimis skull. Hon utsattes för något fruktansvärt och jag kan inte tala ut i stöd till henne men jag kan i alla fall se filmen, säger hon och sticker ut hakan.

Det är en väldigt brutal film om brutala mord som inte fördöms i samhället. Är det så i verkligheten?

– Iran är ett väldigt svårt land att förklara. Det är både modernt och gammeldags. Morden i Mashad skedde under en mer sluten tid men det kan vara så brutalt även idag. Ingen tycker att en dålig kvinna förtjänar medlidande. Se bara vad som hände Zahra. Att bli klassad som en dålig kvinna är livsfarligt i Iran, det behöver inte ens vara sant, säger hon.

Ali Abbasi säger att han är stolt över att ha kunnat hålla upp en spegel mot det iranska samhället.

– Jag vet inte ens om jag kommer att bli bannad. De kanske bara tycker att ja, så där var det, och så ska det vara, säger han.