Det är Magnus Gertten och Stefan Borg som under två och ett halvt år gjort filmen:
– Just nu känner jag som hållit på i hela livet att förbereda den här filmen, säger Magnus Gertten till Dagens ETC.
– Jag var ingen personlig vän, men träffade honom en rad gånger som journalist och dokumentärfilmare.
– En gång när jag höll på med en film om Mikael Wiehe frågade Björn mig om jag inte skulle göra en dokumentär om honom. Ett tag senare gjorde jag och Stefan en film om Hoola Bandoolas återförening och den stora turnén som följde.
Kärlek och problem
Filmen ger också en mycket finstämd skildring av Björn Afzelius. Gertten:
– Jag har fått många kommentarer från folk som berättar om hur de både gråtit och skrattat under filmen.
De två huvudpersonerna i filmen, förutom Afzelius själv, är Mikael Wiehe och framför allt Marianne Lindberg de Geer, den kvinna som Björn levde längre tillsammans med än någon annan.
Under några sekvenser domineras filmen av Lindberg de Geers syn på deras förhållande och man kan undra lite var Afzelius själv fanns. Hon berättar med mycket kärlek om honom – men också om de problem som de hade.
Inget enkelt förhållande
Förra året var det också premiär för Lindberg de Geers Johnny Boy, pjäsen om Afzelius, på Stockholms Stadsteater. En pjäs som hon både skrivit och regisserat. I Johnny Boy går hon betydligt hårdare åt Afzelius än i filmen.
Den andra huvudpersonen är förstås Mikael Wiehe, Björns radarkompis under 25 år. Först spelade de ihop i Hoola Bandoola och sedan åkte de två på gemensamma turnéer och gjorde skivor tillsammans.
Det var Wiehe som var kapellmästare och den som bestämde i Hoola Bandoola – det var Wiehes band. Ett förhållande som inte var enkelt för Afzelius. Det var också bland annat för att komma ur Wiehes skugga som Björn lämnade Malmö för Göteborg.
Läs mer i utdraget ur boken om Björn Afzelius här nedan för att förstå mer av Afzelius och Wiehes kreativa samarbete – och konflikter.
"Hans första låtar var inte bra, jag var tvungen att säga nej till dem"
Utdraget kommer från Gunnar Wessléns bok Björn Afzelius: En god man (och bara en människa) som utkom förra året på Metronome Books/Norstedts.
När Hoola Bandoola Band gjorde sina första spelningar hösten 1970 var det ingen av de inblandade som ens kunde drömma om att bandet skulle förändra musiklivet i Sverige. Spelningarna, på Club Oscar i Malmö och på Malmöfängelset, gick ganska obemärkta förbi. För Björn var det premiär i en grupp som hade stora ambitioner:
– Björn Afzelius hade en fantastisk förmåga att lära sig nya saker, en förmåga som han bar med sig resten av livet. Han sög i sig allt, berättade Mikael Wiehe.
Att komma med i Hoola Bandoola och att träffa Mikael Wiehe var oerhört viktigt för Björn; det var det som startade hans utveckling. Björns styrka var sången, men på den tiden var han var fortfarande en halvdan gitarrist, han skrev ingen musik och kunde inte arrangera.
Trots att Hoola Bandoola bildades av Mikael tillsammans med Björn och Peter Clemmedsson var det ingen tvekan om att det var Mikael Wiehes band. Det var han som var kapellmästare och det var han som bestämde i gruppen. Mikael skrev musiken, arrangerade den och Björns uppgift blev att sjunga stämmor och att spela tamburin. Det var under tiden i Hoola Bandoola som Björn tog den yrkestitel han sedan fortsatte använda; refrängsångare.
Det var nära att Hoola Bandoola blivit ett av de mer kortlivade banden i Malmö. Efter de första repetitionerna och spelningarna tyckte inte Björn och Peter att det var kul längre, de ville hoppa av.
Men Stikkan Andersson hade blivit imponerad av framför allt arrangemangen och stämsången. Han sände bud till Mikael att han ville träffa honom för att diskutera ett skivkontrakt. Dessutom hade Mikael efter uppvaktning från Roger Wallis på musikrörelsens skivbolag MNW skickat upp ljudkassetter med bandet.
Nu fanns det plötsligt två skivbolag som var intresserade att signa Hoola Bandoola.
När de fått veta att ett skivkontrakt var på gång ändrade sig Björn och Peter snabbt – nu var de villiga att fortsätta med Hoola. Ett skivkontrakt var det största som en popgrupp kunde tänka sig.
Förhandlingarna med Stikkan och hans skivbolag Polar, där också Björn Ulvéus som tilltänkt producent deltog, avslutades snabbt. Ju mer han fick veta om Stikkans planer ju mindre intresserad var han. MNW lät som ett mycket mer intressant alternativ, trots att Hoola Bandoola ifrån början var ett vanligt popband som dessutom sjöng på engelska.
Till Stikkans Anderssons förtret skrev Mikael och Hoola på ett kontrakt med MNW. Resten är historia, Hoola åkte upp till Vaxholm och spelade in första LP:n Garanterat individuell. På en vecka spelade man faktiskt in två hela LP:s. Förutom Garanterat individuell gjorde man också en hel LP med Mikaels poplåtar på engelska. Den blev dock aldrig utgiven.
I november kom Garanterat individuell ut i skivaffärerna. Den blev en stor kritikerframgång och sålde mycket bra för att vara en skiva från musikrörelsen. Plötsligt var Hoola Bandoola ett av de hetaste banden i Sverige.
När LP två – Vem kan man lita på? – kom ett år senare befästes Hoolas roll som musikrörelsens portalfigurer. Några låtar från den första skivan, Fred och Burrhuvudet, hade spelats flitigt på radio och nu kom en räcka nya hits: Vem kan man lita på?, Keops pyramid, Herkules med flera.
Medlemmarna i Hoola radikaliserades alltmer och drogs med i den politiska kampen. Bandet spelade för solidaritetsrörelser, men också för vänsterorganisationer som Förbundet kommunist. Mikael Wiehe:
– Folk förväntade sig att vi skulle vara politiska och Hoola blev en politisk skola för oss alla. I Köping hade vi en stor diskussion ett år: Varför tjänade jag, Mikael Wiehe, mer än de andra i bandet?
– Svaret var enkelt, det var jag som hade skrivit låtarna. Fortfarande var gagerna för spelningar låga, men det var pengar som vi delade i lika delar. Men sedan kom Stim-pengarna, alltså pengar till den som skrivit text och musik från skivorna, från radiospelningar och överhuvudtaget uppföranden.
Det handlade inte om några småpengar. I en intervju i Aftonbladet från 1975 berättar Mikael att han tjänade över 200 000 kronor året innan, medan Arne Franck tjänade runt 40 000 kronor. Mikael:
– Efter diskussionerna i bandet ändrade vi fördelningen så att en tredjedel av Stim-pengarna gick till den som skrivit musiken, en tredjedel till den som skrivit texten och en tredjedel till alla som var med.
Hoola påverkades starkt av allt som hände i världen under denna tid. För Björn blev diskussionerna i turnébussen tillsammans med händelserna i Sverige och i världen en enorm politisk skola. Eftersom Mikael och Björn var de som skötte mellansnacken på spelningarna gällde det för dem att hänga med i vad som hände.
Björn berättade att han aldrig varit med om något liknande – varken före eller efter. Det var nästan som en väckelse:
– Jag hade ju plötsligt kommit in i vänstern efter att i bästa fall varit socialdemokrat tidigare. Nu plötsligt märkte ju hur både Sverige och världen stod i brand – och jag kände det som om jag stod mitt i det.
I skuggan av de dramatiska händelserna i världen och Sverige utvecklades Hoola till ett mer professionellt band. Man bröt med musikrörelsens traditioner genom att till exempel kräva hotell vid spelningar utanför Malmö, man ville ha marknadsmässigt betalt med mera. Under tiden dök motsättningar i bandet upp. Björn som kommit in som novis kände att han inte fick utvecklas, att det var Mikael som bestämde allt. Och så var det – Hoola Bandoola var Mikaels band och han var oinskränkt kapellmästare.
Mikael säger idag:
– Som sagt, Björn var som en svamp, han sög i sig allt. Hans dialekt ändrades hela tiden efter var han bodde. Men nu lärde han sig också att spela och skriva låtar. Att komponera lärde han sig av mig.
– Hans första låtar var inte bra, jag var tvungen att säga nej till dem – de höll inte. Jag sa nej till hans sång Bläckfisken, jag tyckte att min bror Thomas skrivit en liknande betydligt bättre sång som hette Vargen. Hans En kungens man tyckte jag var alldeles för lik Keops Pyramid.
– Jag kände att Björn skrev låtar som jag redan skrivit.
Efter tre album och mycket turnerande gjorde Hoola Bandoola ett halvårs uppehåll. För Björn blev det chansen att göra ett soloalbum.
Vem är det som är rädd kom ut 1974 och blev en stor kritikerframgång, Den sålde också i 25 000 exemplar något som var mycket bra för en debutant.
Hoola Bandoola höll samman ett år till efter sin paus. När bandet spelade in sin fjärde och sista LP hade Björn med fyra kompositioner och första gången fanns han med på kreditlistan som gitarrist, inte bara med sång och tamburin.
När jag senare talade med Björn om den här tiden så erkände han en viss bitterhet:
– Jag kände ju att jag inte utvecklades och att jag hade mycket mer att bidra med. Men Hoola Bandoola var Mikaels band – det var han som var kapellmästare. Min roll var refrängsångarens och Hoola lärde mig otroligt mycket.
– Men en slutsats är given. Aldrig mer kommer jag att vara med i någon annans band.
