Skådespelerskan Jenny Jensen tystnar en stund medan hon fingrar på sin snusdosa.

– Det är egentligen en knasig liknelse, fågeln ska ju varna för gas. Men just nu kan man säga att Parisa Liljestrand har rätt.

Freja Hallberg, som är konstnärlig ledare och teaterdirektör, skrattar uppgivet. 

– Ja, just nu är vi verkligen fågeln i gruvan, säger hon. Och just nu mår den här fågeln väldigt dåligt.

Mitt emot det populära ölhaket Carmen, som nyligen fick sitt serveringstillstånd indraget och därför håller stängt, ligger teater Konträr. De har också stängt. På skylten utanför står det att det är ”på grund av kulturpolitik”. Kvarteret på centrala Södermalm är något så unikt som stilla. Lokalerna befinner sig i ett limbo, stängda men inte döda. Än har de inte tömts och blivit reklamkontor. 

Teaterdirektör Freja Hallberg möter mig i entrén. Sorlet i foajén är utbytt mot ett ihåligt hamrande från huset intill och den uppsluppna förväntan som brukar ligga i luften har ersatts av en lågintensiv rastlöshet. Annars är allt sig likt i den kleinblå lokalen som öppnade 2022. På övervåningen, vid ett bord med vissna rosor och Konträr-merch, sitter Jenny Jensen. Tillsammans utgör hon och Hallberg en del av PotatoPotato, teatergruppen som etablerades i Malmö för 16 år sedan och som de senaste åren även drivit verksamhet i Stockholm. Fram tills nu. 

För några veckor sedan offentliggjorde Konträr att höstens repertoar kommer pausas och att teaterns framtid är osäker. På teaterns hemsida står det: ”Sedan 1 september 2024 är Konträr stängt för allmänheten pga bristande medel.” 

Hur kommer det sig att scener som Konträr, vars pjäser hyllas på kultursidorna och ständigt är fullsatta, går på knäna och i vissa fall tvingas lägga ner? 

Det beror på många saker, förklarar Freja Hallberg och Jenny Jensen: dels marginaliserade kulturbudgetar, dels ett upphackat och administrativt krävande ansökningssystem, så krångligt och själsdödande att ingen läsare ska tvingas sätta sig in i hur det fungerar (eller snarare: i hur det inte fungerar). 

Min upplevelse efter att ha jobbat med det här i 16 år är att vi alltid har stått på flera ben, men att de benen huggits av

Det finns också andra politiska orsaker som inte är direkt kopplade till kulturpolitiken: Politikernas minskade anslag till studieförbunden, skolorna och universiteten. Nedskärningarna leder till att teatergrupper som tidigare samarbetat med studieförbund inte längre har några replokaler, att universitetens förfrågningar om gästföreläsningar uteblir, lika så teaterbesöken från skolklasser.

– Parisa Liljestrand säger inte att vi ska ta bort offentligt finansierad kultur. Hon säger att det är jätteviktigt med offentligt finansierad kultur. Däremot vill hon att kulturen ska stå på flera ben. Min upplevelse efter att ha jobbat med det här i 16 år är att vi alltid har stått på flera ben, men att de benen huggits av. Det som har gjort att vi har kunnat jobba heltid med teatergruppen PotatoPotato under så lång tid är att vi har gjort fakturerade uppdrag. Men allt sånt är helt väck. 

Freja Hallberg är uppenbart frustrerad. Under intervjun sitter hon med ett papper framför sig som sakta fylls av hårda streck och cirklar. Samtidigt känner hon en befrielse i att Konträr nu gått ut med att de är i ett ekonomiskt krisläge.

– Det känns ärligt och öppet och skönt att ha berättat hur det ligger till. Att inte låtsas som att allting är bra. Vi får inte på långa vägar så mycket pengar som vi behöver för den här verksamheten. Och därför kan vi inte bedriva den.

En stad där det enda du kan göra är att se en Disneyfilm på en Filmstadion-biograf och köpa deras godis

Bildning ska vara en allemansrätt, har kulturminister Parisa Liljestrand sagt i flera olika tal. Hon har också sagt att kulturen behöver tillgängliggöras. Trots det blir scenerna färre, repertoarerna mindre och de som jobbar med teater allt mer stressade.

– Jag har tänkt på min mardrömsbild, berättar Jenny Jensen.

– En stad där det enda du kan göra är att se en Disneyfilm på en Filmstadion-biograf och att köpa deras godis. Jag får panik i hjärnan av att tänka på det, att alla ser exakt samma saker. Det blir ju fascism till slut.

En stor del av Freja Hallbergs och kollegornas arbetstid går till att söka olika ekonomiska stöd, trots att det de senaste åren sällan gett något resultat. I våras fick Konträr 37 avslag. 

– Man måste bryta ner sin verksamhet till projekt, säger hon, med en föraktfull betoning på meningens sista ord. Så vi måste sitta och kolla igenom saker vi inte ens har tänkt på. Typ vad det finns för röd tråd. Var vi lyfter unga. Vem som är queer. Och så sitter man och kräks på sig själv för att man förminskar konstnärskap till att ingå i projekt.

Freja Hallberg berättar om en kollega som ansökte om pengar för ett scenkonstprojekt och fick avslag med motiveringen att referensgruppen inte kunde se tydligt framför sig vad resultatet skulle bli. 

– Det blir jag vansinnig på. Det här är väl den enda plats på jorden där man inte ska veta vad resultatet blir. Det är ju fri konst. I läget när man söker om pengar vet man inte ens om det kommer bli någon uppsättning. Hur ska man då, på en detaljnivå, på ett papper, kunna beskriva vad det konstnärliga arbetet kommer resultera i?

Om staten vägrar finansiera kulturen, vem ska göra det? Många lägger sitt hopp till näringslivet, som i andra länder tar ett större ansvar för kulturinstitutionerna. Mecenatkulturen, där privata finansiärer ger stora bidrag till museum, scener, eller andra konstnärliga initiativ är inte särskilt etablerad i en svensk kontext. Men Konträr kommer, den 26 september i år, ge systemet ett försök. Då ska teatern anordna en mecenatsalong för att samla in pengar från privatpersoner. De har även startat en insamling på Patreon, en plattform för prenumerations- eller donationstjänster. 

Vad är era förhoppningar med den kommande mecenatsalongen?

– Våra förhoppningar är att vi ska kunna driva Konträr, svarar Jenny Jensen. Nu lever vi i den här tiden, där samhället sålt ut allting. Företag driver skolor. De driver vård.

– Ja, och utifrån det perspektivet blir det absurt att kulturen inte ska vara med, tillägger Freja Hallberg. 

Vi fortsätter prata om de eventuella riskerna med privata finansiärer, att det kan bli svårt att övertyga techmiljardärer om att det är just experimentell scenkonst de ska lägga sina pengar på och att mecenatsystemet bygger på ett annat typ av ”nätverkande” än det statliga stödet gör. Freja Hallberg är också tydlig med att det inte är första gången kulturverksamheter riktar sig mot näringslivet.

Hon berättar till exempel att Kulturhuset Stadsteaterns styrelse för 15-20 år sedan anställde en konsult som skulle hjälpa dem att hitta privata finansiärer.

Vi har blivit ett litet lackmuspapper för något otroligt mycket större

– Efter ett år eller någonting kom de fram till att det inte gick. Att det är helt omöjligt. Och då är det liksom Stadsteatern, som har resurser för en konsult med eget kontor och allt. Det är något man inte tar hänsyn till när man pratar om att näringslivet ska finansiera kulturen. Det presenteras som en helt ny idé, trots att allt redan har gjorts.

Ni låter inte särskilt optimistiska?

– Samtidigt måste vi ju vara det. Och jag tror att det kan funka jättebra om rika människor börjar känna ett ansvar för samhället. Om de börjar tänka: när man har pengar, då ska man också bidra till kulturen. Vi pratade om det, att egentligen borde de rika få ansöka om att ge oss pengar. Och så kunde vi gå igenom ansökningarna och se vem vi tycker passar bäst.

Jenny Jensen nickar medhållande. 

– Det kan verkligen gå åt helvete för oss, och det vore jättetragiskt. Samtidigt är det spännande att vara en del av Konträr just nu och det visste vi inte innan vi gick ut med att vi behöver stänga ner. Vi har blivit ett litet lackmuspapper för något otroligt mycket större. 

Kommer vi gå i bräschen för en privatisering av kulturen? Skjut mig, men ja, kanske

Ett litet lackmuspapper, eller en liten kanariefågel i en gruva. Oavsett vad man jämför kulturlivet med så är Parisa Liljestrand och Jenny Jensen inne på samma spår. Branschen existerar inte i ett vakuum, utan speglar och påverkar resten av samhället. Freja Hallberg menar att samhället behöver roliga mötesplatser för att fungera.

– Allting börjar med en fest. Och på platsen där kulturlivet är just nu finns det ingen fest. Egentligen är det superenkelt att ordna. Men vi är uppslukade av den här konstgjorda andningen, av att hitta pengar till att betala hyran, och då är det väldigt svårt att vara kreativ och blicka framåt. Det här är så jävla idiotiskt. Varför ska jag ägna mina hjärnceller åt att författa ansökningar när jag skulle kunna författa stor konst?

Vad som ska hända med Konträr vet ingen i nuläget. Men PotatoPotato är överens om att ekonomin på något sätt måste gå att lösa, och Jenny Jensen är öppen för alla alternativ. 

– Det finns många frågor vi inte har svar på än. Vi vet inte hur relationen till privata bidragsgivare kommer se ut, eller hur det här med mecenater ska det gå till. Kommer vi gå i bräschen för en privatisering av kulturen? Skjut mig, men ja, kanske.