E
sther Kazen driver det populära Instagramkontot ”Feministpastorn” där hon har över 22 000 följare. Hennes mål med kontot, skriver hon i ett inlägg, är att ”stärka alla som tror på en inkluderande och feministisk kyrka.” Här lägger hon regelbundet upp bilder av sig själv med olika politiska statements. I höstas lade hon exempelvis upp en bild på sig själv i en t-shirt med texten ”Make abortions great again”. Intill texten förklarar hon inlägget:
”Kanske tycker någon att det kontroversiellt för en pastor att vara för abort, det är ingen självklar fråga inom kyrkan. Men jag ser inga alternativ.”
När Dagens ETC träffar Esther Kazen glider samtalet inledningsvis in på hur viktigt det är att leva hållbart och att våga säga nej. I alla fall när man som Esther Kazen jobbar med sin passion.
– För oss som jobbar med vår passion är det ännu viktigare att sätta gränser och att våga säga nej. Det finns så mycket roligt att göra, för att göra världen lite bättre. Men frågan är om det är värt att knäcka oss själva på köpet? Vi måste hålla i längden och feminism handlar också om att ta hand om oss själva. Vi är inte gjorda av stål, vi är bara människor.
Esther, som tidigare jobbat deltid och kombinerat det med frilansuppdrag, jobbar nu heltid och skär ner på mycket. Hon är nytillträdd pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm och tackar nej till en del gigg. Att tacka nej för Esther handlar om självomsorg men också om tro:
– Jag vill inte skämmas för att jag väljer en hållbar livsstil. Livet är ett maraton, inte en sprint. Min tro lägger grunden för människovärdet och i övertygelsen om alla människors lika värde, och därför vill jag också ha ett samhälle som är hållbart där människor mår bra.
Jag är ärligt talat lite avundsjuk på de mammor som klarar av att jobba i ett mycket högre tempo än jag gör.
–Vet du vad, feminismen handlar om att applådera båda mammorna. De mammor som jobbar och de mammor som bara ligger hemma och stirrar på sin bebis. Båda ska kunna få göra vad de vill, utan att skämmas.
Tro och tvivel hör ihop, enligt Esther. Att hon dock inte har den slutgiltiga sanningen är hon tydlig med redan på första sidan i sin bok: ”Jag försöker inte påstå att alla måste tro som jag, eller att mitt sätt att tro och tänka är det enda rätta”.
Jag finner det väldigt upplyftande att läsa. Min erfarenhet som medialt porträtterad troende person är att vi oftast beskrivs som väldigt säkra i vår tro, när vi likt alla andra människor, tvekar. Även i vår tro.
– Ingen kan påstå sig veta någonting om Gud. Vi kan ha en väldigt stark tro. Men jag kan aldrig påstå att jag vet. För det gör ingen. Men jag tror. Att jag tvivlar i min tro gör inte min tro svagare, utan starkare. För mig är det ungefär som en relation – det måste finnas plats för bråk, frågor, upp- och nedgångar. De flesta relationer har obekväma inslag i sig, även tron. Ärliga frågor skapar ärliga svar. Vi måste fortsätta ställa frågor, och tvivla. Det finns en viss nivå av skav i min tro och det är helt okej.
Som muslim har jag då och då brottats och med en tyst röst som ifrågasätter min feministiska och hbtq-vänliga linje.
– Det finns en föreställning om att de konservativa alltid är de mest troende. Vi är båda itutade att de som är emot oss som progressiva troende feminister, är de rättrogna. I kristna termer pratar man om klassisk kristen tro, de traditionella tolkningarna anses vara de rätta tolkningarna. Men grunden i min tro är jämlikhet och trygghet för alla människor.
Hon berättar att hon fick ett förminskande mejl häromdagen, som hon försökte bemöta ”med kärlek”. Jag påminns om ett mejl jag fick av en muslimsk man en gång. I mejlet radade han upp alla fel jag har gjort genom att vara den jag är. Jag skulle ljuga om jag sa att sådant inte berör mig. Jag tar åt mig och jag ifrågasätter mig själv. Tänker: Han är nog den sanna muslimen, och jag den osanna. Jag svajar.
– Och det gör du för att du är en empatiskt tänkande person. När andra är så övertygade om att vi har fel, börjar vi ifrågasätta oss själva. Det är mänskligt.
– ”Lita aldrig på mäktiga män” är ett citat ur bibeln förresten. Intressant nog. Jag har dock aldrig hört någon man i kyrkan citera just det. Ganska talande.
Att kyrkan gör mycket gott går knappt att tvista om. Men Esther Kazen förnekar heller inte att kyrkan också gör mycket skada. I sin bok ber hon om förlåtelse å kyrkans vägnar:
”Förlåt för alla gånger kyrkan skadar och bryter ner istället för att välkomnar och bygger upp. Förlåt för alla gånger vi kristna framställer Gud som någon som dömer, istället för någon som älskar”
Den här förlåtelsen fyller mig med ambivalens, även om den är väldigt vacker. Varför behöver du be om förlåtelse?
– Det är dubbelt för mig. Jag förstår vad du menar, men samtidigt är världen full av människor som inte vill ta ansvar. Jag är trots allt en ledare inom kristendomen, och om jag inte tar ansvar, vem gör det då? Även om det är saker som begåtts av enskilda personer så är ju kristendomen en rörelse och ett system som jag är en del av, och historien är viktig att göra upp med. Därför ber jag om förlåtelse.
Vad är det jobbigaste med att bära på som representant för kyrkan?
– De saker som fortfarande sker i kyrkans namn. Väldigt mycket av den skada som görs drivs av den goda viljan kyrkan anser sig själv ha.
