– Jag hade pluggat grafisk formgivning och tänkte att jag skulle hålla på med mer konceptuell konst. Samtidigt har jag varit politiskt engagerad länge och upptäckte hur lätt det gick att berätta i serier, med både ord och bild. Jag har alltid varit intresserad av att skriva och om man blandar de båda komponenterna så blir det spännande, berättar hon när vi satt oss med varsin kaffekopp på en uteservering i förmiddagssolen på Södermalm.  

Serie om Lars Ohlys penis

Efter studier på Nyckelviksskolan började hon synas mer och mer i offentligheten. Hon ställde ut i en klädaffär i Stockholm, gjorde politiska satirserier i Almedalen och fick stor uppskattning. 

– Jag tecknade varje borgerligt parti under deras dag i Almedalen och jag gjorde en serie på när Lars Ohly hade råkat instagramma sin penis, vad som skulle ha hänt om Gudrun Schyman eller Mona Sahlin hade gjort samma sak. Folk tyckte att det var roligt så jag fick mersmak att fortsätta.  

I samma veva började hon upptäcka att det fanns andra kvinnliga serietecknare i Sverige. 

– Det var i samma tid som den feministiska serievågen kom. Innan kändes det inte som att de hade nått mig riktigt. Jag trodde att alla serietecknare var män. Och det jag såg tilltalade inte mig. Jag ville ha något annat. 

Känner du dig som en del av den vågen? 

– Jo, men i så fall den andra generationen. Jag vet att de har fått slåss mycket för sin plats, Liv Strömquist och Sara Granér och de där. Men nu känns det som att redaktionerna fattar att de måste förnya sig och är intresserade av nya uttryckssätt, nya historier. Jag pratade med några vänner om att det känns som att det bara är kvinnor som gör serier nu. Men sanningen är att det fortfarande bara är en tredjedel av de som publiceras i Sverige som är kvinnor. 

Med Det kändes lugnt när mina känslor dog debuterade Bim Eriksson i maj som författare på Kartago förlag. Serieboken har hyllats av stora tidningar och fått bra genomslag. Samtidigt menar hon att hon inte riktigt är delaktig i seriescenen. 

– Jag tror att alla serietecknare känner sig lite som outsiders. Jag är egentligen mer skolad i grafisk formgivning och konst överlag. Jag har gjort mina serier på plywoodskivor och ställt ut på Debaser. Jag är nyfiken och vill inte bara sitta och göra mina rutor. Det viktigaste är inte att det nödvändigtvis är serier utan att det är en berättelse. Jag har ingen koll på vilka seriefestivaler som finns, men jag kanske har större publik bland unga tjejer på Instagram. 

Använder alternativa kanaler för att nå ut

I stället för att publiceras kontinuerligt i tidningar och magasin har Bim Eriksson hittat sin publik via sociala medier och andra kanaler.
I dag har hon nästan 10 000 följare på Instagram. 

– Jag tror att det är många som har känt igen sig. Det är väldigt kul. Tidigare har man kanske suttit och jobbat på sitt seriealbum i två år, utan att få någon feedback. Här har det mer blivit som ett levande samtal, man blir peppad att fortsätta. 

Vilka är dina fans? 

– Journalister brukar säga att mina serier riktar sig till unga tonårstjejer, vilket kanske är den största publiken. Men många medelålders kvinnor har sagt att det är lika mycket en bok för dem. Jag skriver om kroppsnormer till exempel, vilket alla känner igen sig i. Det är ju inte så att man slutar ha kroppsnoja bara för att man blir äldre. 

Är det viktigt att ha en feministisk hållning i all din konst? 

– Det blir väl det automatiskt. Antingen är man feminist eller dum i huvudet, som någon sade. Jag drivs mycket av att det personliga är politiskt. Mycket är självbiografiskt i boken. När jag gör en serie om något som har hänt mig så kallas den feministisk, utan att det var tanken från början. När jag gestaltar någonting som någon utsatte mig för eller som försatte mig i någon situation. Det är väl för att jag har en feministisk analys i det jag gör och hur jag lever över huvud taget. Jag skriver ju också om att bara gå ut och dricka öl, men det blir feministiskt för att det är jag som gör det. 

Vid sidan av serietecknandet och konstnärskapet är Bim Eriksson politiskt aktiv. Hon sitter i kommunfullmäktige för Socialdemokraterna i Botkyrka och var fram till årsskiftet ordförande för kultur- och fritidsnämnden. 

– Jag var den yngsta nämndordföranden i Botkyrka någonsin, men också – utan att skryta – en som hade väldigt bra koll på kulturfrågor. Just för att jag är kulturarbetare och jag är skolad där. 

Varför avgick du som ordförande?

– För att det var för mycket jobb. Det var ett fritidsuppdrag egentligen, men arbetsinsatsen var som en 75-procentig anställning. Sedan var det skitjobbigt att vara just ung tjej. Jag var ju ansvarig för idrott också och det är inte så kul att vara det när man ser ut som jag, som ung kvinna. Jag blev jättemycket hatad på internet för att "man kunde se på mig att jag inte kunde något om idrott". Fast jag är från en jättestor idrottsfamilj och har spelat handboll i åtta år. 

Hur blev du aktiv i sossarna? 

– Jag gick med i SSU första året på gymnasiet, 2007. Min grundskola i Tumba var en av Stockholms mest utsatta, med dålig betygsgrad. Det hade inte slagit oss att det gick att göra skillnad och förändra saker innan. Det var så himla häftigt när man såg att det gick. 

Har du planer på att satsa mer helhjärtat på politiken?

– Jag har haft de funderingarna. Jag var på riksdagslistan förra året, så jag är riksdagsersättare. Men min ambition är inte att ha en position, utan att göra en förändring. Jag skulle självklart älska att jobba med kulturfrågor och vara med och driva dem på ett nationellt plan. För att det behövs insatta kulturarbetare som driver kulturpolitiska frågor. 

– Men jag har ingen direkt utstakad plan. Eller så har jag det, men vill inte säga något, säger Bim Eriksson och skrattar hemlighetsfullt.