Mad Max: Fury Road
Regi: George Miller.
Manus: George Miller, Brendan McCarthy, Nico Lathouris.
Medverkande: Tom Hardy, Charlize Theron, Nicholas Hoult, Zoë Kravitz.
Mad Max slog ned som en rostbomb 1979 med sitt högoktaniga destillat på oljekrisen och punkscenen, och den postapokalyptiska nihilismen bildade genre. I Sverige förbjöds den visning 1980, 1982 och 1983 av Biografbyrån, men illegala videoband smugglades in i vårt präktiga land som om det vore dissidentlitteratur.
Sedda i denna kontext är Mad Max-filmerna provokativa mästerverk som fångade en desillusionerad generations fuck you-attityd. Men åren har gått, och det som förr var upprörande rör i dag knappt upp en gäspning. Dessutom finns det redan för många trilogier som borde ha stannat i respiratorn.
Men ack, så fel en kan ha.
”Mitt namn är Max. Min värld är blod och eld.”
Mycket mer dialog än så behövs inte för att sparka igång århundradets actioninferno, George Millers vansinniga bensinorgie Mad Max: Fury Road. I stället för att göra som i Hollywood, och förklara sitt universum i träiga monologer, väljer Miller att blotta världen i små doser allt eftersom. Det som vid första anblick är dumma små punkvisdomar – ”Vi kallar kulor för anti-frön. Man planterar dem och ser något dö” – blir till slut pusselbitar till hur en för oss främmande värld uppfattas av sina invånare.
Mitt i Hollywoods torra öken av actionfilm på tomgång kommer Fury Road som ett svalkande glas vatten. I stället för barnslig datorspels-CGI får vi se bilar med rost och bucklor, svett som smakar salt, blod som stinker av död – ja, det skulle inte förvåna mig om George Miller fyllt tankbilen med riktig modersmjölk. (Fråga inte ens.)
Kritikerna har redan kramat ihjäl den, vilket den förtjänar. Men det går också att ana en lättnad över att äntligen få prisa en actionfilm.
Miller tar åter avstamp i det nationalekonomiska problemet om fördelning under knapphet. Det lilla som finns kvar av jordens flytande naturtillgångar, olja och vatten, kontrolleras av diktatorn Immortan Joe. Hans slabbiga kropp hålls samman av en genomskinlig rustning, och käken under hans vilda blick pryds av en skräckinjagande djurmask. På några bergstoppar odlar han isbergssallad, bröstmjölk och mänskliga organ. (Låt oss kalla det Mad Max-dieten.)
Max, spelad av sömnigt hunkige Tom Hardy, tas tillfånga och hängs upp som energigivande blodpåse till Nux, som tillhör Joes kult av unga, vitsminkade, hårlösa War boys. De dyrkar guden V8 och drömmer om att få dö i strid. Chansen dyker upp när befälhavaren Imperator Furiosa, spelad av en stencool Charlize Theron, styr om en gigantisk, bepansrad oljetanker för att fly till ”Den gröna platsen” – ett faktiskt eller inbillat paradis.
Joe skickar sin armé efter henne, en Sweden rock-festival på hjul, med pyroteknik, veteranbilar, krigsmålade farbröder och till och med en metalgitarrist som shreddar loss framför en förstärkarvägg. Biljakten som inleds varar resten av filmen. Och än en gång tvingar ett krig individualisten Max att välja sida.
Inte nog med att Miller väckt actiongenren till liv, men att en 70-årig australisk man skulle göra det med tanken fylld av feminism ger hopp om mänskligheten. Joes harem av vackra avelsston visar sig vara allt annat än handfallna våp, och Furiosa är en betydligt ballare actionhjälte än Max. Och i kampen mot Immortan Joes dammiga korvfest ansluter sig en grupp mc-matriarker som kallas vuvalini, som muttrar ”en man, en kula”. Det märks att Miller anlitade Eve Ensler, författaren till Vaginamonologerna, som rådgivare, och Fury Road är kvinnornas film. (Tänk om storfilmer alltid kunde anlita en husfilosof.)
Filmens mest spännande karaktär är dock Nux (Nicholas Hoult), en War boy som tvivlar på sin tro och byter sida. Något slags kärlek uppstår till en av Joes avelskvinnor, och dessa ögonblick av närmast naiv gränslöshet gör filmen sympatisk mitt i allt våld.
Miller hade burit på idén länge, och har så bråttom att komma igång med biljakten att vissa scener är snabbspolade. Detta bidrar till en hyperrealistisk känsla, alltså både mer verklig och mer overklig. Detsamma gäller den starka färgskalan RYB – blodröd sandstorm, knallblå himmel, signalgul sand.
Men hur mycket vi än rör oss geografiskt så står filmen ofta stilla. Vissa problem – någon klättrar på tankbilens tak, ett trångt pass, ett tekniskt missöde – återkommer flera gånger. Miller må ha skapat en Speed på speed som får bilserien Fast & Furious att likna en mysig husvagnsfilm. Men i kommande uppföljaren The Wasteland hoppas jag att även dramaturgin trycker gasen i botten.
