Uppväxt med förbjuden film
Hon kom tidigt in i filmvärlden genom sina föräldrar, som hon beskriver som ”riktiga cinefiler”.
– Min pappa drev en filmklubb på sitt universitet under diktaturen, där han visade bannlysta franska och engelska filmer. Och min mamma, som är ett stort scifi-fan, visade filmer som ”Metropolis” för mig redan när jag var liten. Så de har definitivt bidragit till mitt filmintresse, och eftersom jag var ett blygt barn blev det visuella mitt sätt att uttrycka mig själv.
”Paradise hills”, som hade sin världspremiär på filmfestivalen Sundance tidigare i år, är en minst sagt fantasirik scifi-betonad filmsaga om den unga Uma, som en dag vaknar upp på en vacker ö där hon upptäcker sig vara fånge tillsammans med andra unga kvinnor på ett slags lyxbetonat behandlingshem dit deras föräldrar skickat dem för att radera oönskade egenskaper. I början består behandlingen mest av vilsamma yogapass och trivsamma middagar, men efter hand avslöjas mer och mer om vad som egentligen händer under den ”terapi” som leds av hemmets ledare Hertiginnan, spelad av ”Resident evil”-skådespelaren Milla Jovovich.
Feministisk film
Filmen är inspelad på Kanarieöarna och i Barcelona, där man bland annat låtit den katalanske skulptören Xavier Corberos brutalistiska hus fungera som flickornas bostad, och den visuella stilen med ”The hunger games”-inspirerad kostym, sockervaddssoftade pastellfärger och disneyfierade specialeffekter liknar inte mycket annat på biorepertoaren just nu. Alice Waddington säger sig ha inspirerats visuellt av både datorspel som ”Final fantasy”, gotiska skräckfilmer och brittisk scifi som tv-serien ”The prisoner”.
– Jag ville se vad som hände om jag tog den form av hypermaskulinitet som präglar sjuttiotals-scifi som ”Logans run”, och lät det passera genom ett historiskt filter liknande det i filmer som ”Utflykt i det okända” eller ”Daughters of the dust”. Samtidigt ville jag också göra en intersektionellt feministisk film, där inte bara könsmaktsordningen utan också klassfrågan skulle få spela en viktig roll, säger hon.
Kvinnomyt
En annan influens för filmen är den baskiska mytologi ur vilken den Bilbao-födda Alice Waddington är sprungen, där den utbredda naturen med sina mjuka bergskullar och lummiga skogar skapat en rad myter som fortfarande lever kvar.
– Det finns en myt om en kvinnovarelse som kallas ”mari”, och som är som en slags kvinnlig inkarnation av jorden och som styr över naturen. Utan att avslöja allt för mycket så har hon inspirerat till en viss del av filmen.
Den amerikanska nöjestidningen Variety har beskrivit ”Paradise hills” som ’en mashup mellan Disneys prinsessfilmer och ”Fruarna i Stepford” eller en tonårsversion av ”The handmaids tale” ’, och sajten Indiewire har gett den epitetet ”en syratrippad feministisk saga”. Långfilmsdebuten har redan banat väg för Alice Waddingtons nästa projekt, en originalproduktion för strömningstjänsten Netflix med arbetsnamnet ”Scarlet” och en än så länge hemlig handling. Och så några fler festivalvisningar för ”Paradise hills” förstås.
– Jag älskar att möta publiken, och fantasypubliken är verkligen både den varmaste och den mest utflippade publiken.
