Manus: Deniz Gamze Ergüven, Alice Winocour
Medverkande: Günes Sensoy, Doga Doguslu, Elit Iscan, Tugba Sunguroglu, Ilayda Akdogan
Betyg: 4/5
Lale och hennes fyra systrar har precis slutat skolan för terminen, och uniformerna klibbar mot huden. De tar ett dopp i Svarta Havet och pallar några äpplen innan de återvänder till sin mormor, som tagit hand om dem sedan föräldrarnas bortgång för tio år sedan. Hon är dock rasande och anklagar systrarna för att ha dragit vanära över familjen. Inte för att de har stulit, men för att de under vattenleken satt på några killars axlar – specifikt ”tillfredsställt sig mot deras nackar”. Mormodern smiskar dem en och en och beslagtar deras telefoner, men försvarar dem ändå inför deras hetlevrade farbror.
Straffet är att de sätts i arrest, eller ”frufabrik” som de själva kallar det. Farbrodern svetsar upp fönstergaller, och de får gå en snabbkurs i att laga vindolmar, tvätta och duka. Men alla systrar är inte sugna på att bära ”bajsfärgade klänningar” resten av livet, och långsamt samlar de sig för revolt.
Situationen illustrerar den psykoanalytiska poängen att konservativa samhällen, med starka sexualtabun, egentligen är de mest perversa. Där ses nämligen minsta fysiska kontakt, vänliga blick eller blottande av hud som sexuella handlingar. Som filmen visar i scen efter scen, när tjejerna solbadar eller gruppkramas i underkläder, är det den äldre generationen som sexualiserar den yngre, och kodar om deras oskyldiga, livfulla lek tills de inte längre vågar leka eller beröra.
Och när deras sexualitet väl vaknar tvingas de till analsex för att inte bomma den återkommande oskuldsundersökningen hos byläkaren. (På engelska kallas detta teologiska problem för ”the poophole loophole”; en svensk variant vore kanske att kalla stjärten för ”kryphålet”.)
Mustang påminner om en annan fransk film om frigörande systerskap bland tonårstjejer, nämligen Girlhood (2014). Det genialiska med båda filmer är att upproret handlar om något så enkelt som en utflykt: i Girlhood till ett köpcentrum, i Mustang till en fotbollsmatch.
Men besöket på sportarenan är lika mycket flykt som utflykt, och systrarna tvingas sy låtsashuvuden och krypa genom trånga stentunnlar mitt i natten för att ens komma iväg från huset. Inte ens 22 män som springer efter en läderboll är en lek i patriarkatets ögon, utan en manligt fredad zon. (Minns bara när Fifa lade sig i vad TV4 kallade fotbolls-VM för damer.) De flesta av tjejerna är inte ens intresserade av idrott, utan är snarare understimulerade.
”Vi kommer att få stryk – men då händer i varje fall något.”
Så när mormor ser systrarna hurra för sitt lag i en tv-sändning svimmar hon av – för att sedan vakna och slänga sten på elcentralen. Hon tänker att det enda som kan göra byns män mer förbannade än att tv:n slutar fungera mitt i en viktig match, är om ett gäng tjejer visar sig ha trevligt utan uppsikt.
Kanske visar filmen på en slutgiltig revolution bland landets unga mot sina föräldrars makt. Generation efter generation härskar över sina barn, som i sin tur lovas ta över kungariket en dag – och ingen vill vara den som låter monarkin gå under. Farbroderns ilska härrör troligtvis ur sårad stolthet för att systrarna inte respekterar hans auktoritet, snarare än att någon omsorg om religiösa bud.
Samtidigt verkar debuterande regissören Deniz Gamze Ergüven, som flyttade till Frankrike som ung, inte så hoppfull. I en intervju beklagar hon sig tvärtom över Turkiets kräftgång när det gäller kvinnors rättigheter. Landet är som så många andra hårt polariserat mellan konservativ höger och sekulär vänster, och kvinnans plats i samhället är ett av slagfälten.
Strax efter det turkiska självständighetskriget (1919-1923) jämställdes kvinnor juridiskt med män, så när som på rösträtt, vilket dröjde till 1934 – ändå ett drygt decennium innan Frankrike. I dag har de en president som säger: ”Ni kan inte se kvinnor och män som jämlika. Det är emot naturen.” Landets parlament är ett politiskt museum, och om socialdemokratins kemalism (efter landets sekulära landsfader Kemal Atatürk) låter mossig – prova med den konservativa regeringens ottomanism.
Men den politiska klyvningen är också en mellan öst och väst, och Mustang doftar tydligt av västliga värderingar. Mustanger är en förvildad hästras som löper fritt över USA:s västliga slätter, och beskrivs i en skyddslag som stiftats av den amerikanska kongressen som en ”levande symbol för västerns historiska upptäckaranda”. Men Deniz Gamze Ergüven och hennes medförfattare och vän Alice Winocour, som var ensamma kvinnor i sin klass på filmskolan, är lika hårda mot sexism i Frankrike eller varhelst den uppträder. Och Mustang är inte bara rolig och livfull, den är ett stridsrop till flickor över hela världen att hoppa över stallgrindarna och springa fritt.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
