Hur känns det?

– Det känns helt otroligt. Men det var jätteoväntat och kom som en chock. 

Jag fastnade direkt för reportaget där du följer tonåringen Felicia i hennes vardag. Varför gjorde du det?

– Jag hade läst en artikel om Felicia, där det första jag såg var en bild på den här unga tjejen som sitter på en hästrygg och saknar ben. Jag kände igen lite av mig själv i henne, jag har själv ridit och var väldigt energisk som ung, och undrade hur hon gör och klarar av allt hon gör. Några månader senare kontaktade jag henne och vi tog en fika. Hon berättade att hon skulle tatuera sig om några dagar och jag frågade om jag fick följa med. Sedan började jag följa henne.

Vad fick du för reaktioner när reportaget publicerades?

– Första gången jag visade bilderna var på en utställning på galleri Kontrast. Jag fick jättebra reaktioner, både av folk i hennes närhet och från de som inte kände henne. Jag hoppades att folk skulle förstå att hon är en vanlig tonårstjej som är väldigt stark och modig och som vill ha rätt att kunna göra som andra i hennes ålder. Men det är inte så lätt i dag. När hon till exempel skulle gå på disko med sina kompisar så var hon tvungen att kolla upp en massa saker innan, med entréer och toaletter. På vissa ställen såg hennes kompisar till att de anställda fick bära henne ner för trapporna. Det är en kamp hela tiden. 

Du kommer ju väldigt nära Felicia i reportaget. Hade du några funderingar kring hennes integritet?

– Absolut, hela tiden, och det pratade jag med henne om både innan och under projektets gång. Jag visade bilder för henne, hennes vänner och familj innan de skulle visas för andra. De tyckte att det var jättebra när de såg helheten. 

Vad tycker Felicia om projektet så här i efterhand?

– Hon är helt fantastisk och tycker att det är viktigt att budskapet kommer ut. Hon har bland annat börjat använda mina bilder i sin blogg, där hon skriver om att vara ung med funktionsnedsättning. 

Är det viktigt att skildra andra liv än de vi vanligen ser i media?

– O ja, det är jätteviktigt. Men det måste göras på rätt sätt. Det får inte förmedla den där offerkänslan, och då behövs det tid. Jag tycker om projekt där berättandet utgår från en människa, men som egentligen säger mycket om många. Det finns så mycket bakomliggande som man kan läsa in i det här, som handlar om samhällsstrukturer och annat.