Planeten Mars har medvind i media just nu. För en dryg vecka sedan presenterade amerikanska rymdflygstyrelsen Nasa bevis för att det finns flytande vatten på den svinkalla röda planeten (emellertid mycket salt sådant, vilket hindrar det från att frysa). Strax därefter hade regissören Ridley Scotts fläskiga superblockbuster The Martian med Matt Damon i huvudrollen premiär. Det skulle givetvis kunna vara en slump, men med tanke på hur inblandade Nasa har varit i filmproduktionen så är det troligen inte det.
The Martian bygger på en roman av författaren Andy Weir och porträtterar Marskolonisatören Mark Watney som lämnas ensam kvar på planeten efter en evakuering när hans kollegor tror att han har omkommit i den svåra storm som tvingade dem att ge sig av. Därför måste han kämpa för att hålla sig vid liv tills hjälp anländer. Filmen är inte i första hand science fiction utan har mer karaktär av ett hjältedrama i rymddräkt. Tekniken som visas är dessutom till stor del existerande i dag, eller under utveckling, och Marsresan är inte på långa vägar så overklig som det faktum att Mark Watney tar sin minst sagt prekära situation – övergiven på ogästvänlig planet – med sådant jämnmod att han lika gärna kunde ha fastnat en hotellhiss i Budapest där filmen spelades in.
Jag förstår att Marskolonisatörer bör ha nerver av stål, och att möta svåra situationer med galghumor är en beprövad metod för krishantering, men även med ringa kunskap för psykologi så framstår Watneys extrema bekymmerslöshet som riktigt märklig. Och han är inte ensam om detta. Att inte en enda person bryter ihop åtminstone vid något tillfälle känns riktigt märkligt och gör att jag får svårt att engagera mig i dem. Under de nästan två och en halv timme som jag sitter i biosalongen känner jag spänning infinna sig under kanske fem minuter; det enda jag verkligen kan relatera känslomässigt till är Watneys hat mot discomusik. Och här har vi The Martians stora problem: I ett filmprojekt av den här magnituden borde det inte vara för mycket begärt att få lite mer känslor än så.
Det går emellertid inte att bortse ifrån att The Martian är en mycket snygg film med många kvaliteter – bland annat är den stundtals väldigt rolig. Den vetenskapliga trovärdigheten lär även vara hög. 50 sidor av filmens manus har producerats av Nasa, som sett sin finansiering krympa gradvis de senaste decennierna och behöver lite goodwill. Och visst rycker det i rymdmuskeln när renässansmänniskan Mark Watney löser avgörande problem MacGyver-style, och de heroiska astronauterna flyter runt i tyngdlöshet i sitt skepp, men filmer av det här slaget är behäftade med ett grundläggande problem: nämligen att dramaturgin förutsätter att någonting går riktigt åt helvete.
En verksamhet som bygger på heroiska insatser må vara tacksam att skildra på vita duken, men i verkligheten skulle jag, som ändå kan tänka mig att resa till Mars, tveka rejält innan jag lät mig skickas iväg av några som fattar så ogenomtänkta beslut och gör så taffliga misstag.
Mer än något annat kan The Martian faktiskt sägas vara propaganda inte för Nasa utan för en annan välanvänd produkt med stabilt rykte: Det här måste vara världens dyraste reklamfilm för gaffatejp.
