”Slumpen har alltid varit min bästa assistent”, säger den legendariska filmmakaren Agnés Varda i ett tidigt spånmöte med den hemlighetsfulle fotografen JR. Den udda konstnärsduon har bestämt sig för att planlöst bila genom Frankrike, träffa vanligt folk utanför storstäderna och föreviga dem med JR:s signaturmetod: fotografier som förvandlas till enorma väggmålningar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I en by hedrar de minnet av grovjobbande gruvarbetarna med fasadporträtt, en trevlig bonde får se sig själv bli uppklistrad på ladugården, en blyg servitris i Bonnieux upprättas och blir ett landmärke för selfiesugna. Resan puttrar på och Varda och JR lär känna varandra medan de lär känna andra främlingar. Varda har en ögonsjukdom och säger att hon börjar bli skruttig. JR visar sig vara hennes perfekta parhäst, med en ovanlig respekt för äldre människor. JR påminner i sin tur Varda om Jean-Luc Godard, som inte heller ville ta av sig sina solglasögon. Denna lilla detalj, huruvida JR tänker ta sig sina glajor, är kanske filmens enda cliffhanger. I övrigt flyter allting på i ultramys och trippen är rakt igenom konfliktfri. Bortsett då från när två sorters getfarmare ger sina olika åsikter om gethorn bör amputeras eller inte.
”Faces, Places” har trots sin anspråkslöshet hamnat på många kritikers årsbästalistor under förra året. En plats som ofta reserveras för filmer med viktiga budskap. ”Faces, Places” tar dock ingen större ansats att skildra sociala eller andra orättvisor. I hamnstaden Le Havre upprättar Varda och JR visserligen porträtt av arbetarnas fruar på containrar – en gest som är tänkt att ge kvinnorna en närvaro på den manligt dominerade platsen – men de undviker det postkoloniala ämnet om migranter som då och då gömmer sig i samma containrar. Det hade liksom blivit för deppigt.
”Faces, Places” är bäst när den blir lite personlig, som mot slutet inför ett planerat möte med nämnde Godard där Vardas blir väldigt nervös och känslomässig av minnet på sin ungdom.
”Faces, Places” är fjäderlätt och inte särskilt viktig men svår att värja sig mot. Det är feel good-filmen som arthousepubliken längtat efter. Ur alla elementära samtal skapas en äkta gemytlighet som vill få oss att glömma alla krig för åtminstone 90 minuter. Risken är bara att filmen blir lika lättglömd när eftertexterna rullar.
